<- Regression

Jag tror jag har isolerat problemet. När jag pratar med lärarna på skolan och när jag funderar själv så känns det rätt, det här med att bli gymnasielärare. Jag känner mig motiverad och intresserad. Men idag när jag var tvungen att ensam gå genom skolans korridorer fram och tillbaka förstod jag äntligen vad problemet är. Varför jag, innanför skolans väggar, inte fattar vafan jag håller på med och bara vill hoppa av skolan.

Det är för att jag gått på St Mikaelsskolan. För att jag, under den korta tid jag gick där, mådde så himla dåligt. Jag hade jordens sämsta självkänsla och självförtroende och jag kände mig totalt ensam och oviktig, som att jag lika gärna kunnat vara ett tuggat tuggummi under en skolbänk.

När jag varit på skolan de här dagarna har jag automatiskt (i de allmänna utrymmen skall tilläggas, där jag tidigare strykit längs korridorerna och suttit i stolarna) regresserat. Jag har återupplevt den där tiden och bara gått omkring och känt mig mer självmedveten än jag gjort på ÅR.

Jaha, nu när jag vet varför det känns som det gör, vad ska jag då göra åt det?

<- Man kunde tro att det är kallt i Mora…

…men det är det ju inte.

<- Varföööööör?!?!!?!!

Idag har jag varit på VFU-introduktion, alltså verksamhetsförlagd utbildning. Det betyder att jag varit på gymnasieskolan i byn och kollat läget. Fick mest massa papper att läsa och en liten guidad tur. Och så fick jag sitta med i en klass med ett gäng sjukt omotiverade unga killar. Tänkte mest

VARFÖR I HELA FRIDEN FICK JAG FÖR MIG ATT BLI LÄRARE?!!?!!?! Va?!

Sen gick det över men känslan återkommer ungefär en gång i timmen. Växlar mellan att känna mig motiverad till att vilja fly landet. Återkommer när jag blivit lite mer normal.

<- Lika som bär.

Det figurerar något på Facebook igen. Folk byter profilbild till en bild på en kändis de är lika. Ibland är det så klockrent – någon är lik Jack Nicholson (varför har jag aldrig sett det?), någon annan inte Peter Settman utan den andra i duon, en tredje Tuva Novotny. Oftast är det ju verkligen skitlikt. Vilket får mig att fundera.

Vem är jag lik?

En gång fick jag höra Drew Barrymore men det är nog tyvärr inte sant. Oftast när jag blir misstagen för någon annan eller får höra att jag är lik någon brukar det vara någon tjock tjej med glasögon som ser ut som att hon går på högstadet. Hehehe. Jo, men det är sant.

Men ok, vi kan väl säga Drew Barrymore då.

<- Före och efter, beach 2015.

Idag gjorde jag slag i saken och köpte mig ett gymkort. Här skall tränas. Gymet ligger ett par hundra meter från där jag mestadels ”bor” nu för tiden. Har insett att jag behöver en träningsform som ger mer utrymme för spontanitet snarare än är sådär roooolig (som jag ju aldrig tyckt att Step Up:en egentligen är, det har ju mest blivit roligt för att jag fått bättre kondis liksom). Istället för att boka in hela kvällar på grund av att jag ska träna så kan jag nu bara glida iväg när jag får ett ryck.

Det passar mig bättre att göra saker när jag känner för det. Fast minst tre gånger i veckan dock. Och hellre ofta och kortare pass än få och långa. Beach 2015 – HERE I COME. (Man måste vara realistiskt.)

Vad som gör mig övertygad om att jag faktiskt kommer träna där också är att Jon tränar nästa varje dag på samma ställe. Med tanke på att vi typ sitter ihop nu för tiden får jag väl följa med till gymet då. Min kille är dessutom utbildad träningsinstruktör så jag ska få ett program. Tihi.

(Jag fortsätter skryta med hur bra min kille är.)

<- Kvällens meny

Åh nej, jag tror jag har fastnat i den där fruktade sambofällan (trots att jag ännu inte är sambo). Det blir väl mycket myskvällar nu, med lite god mat och kanske glass. Fast det är bara jag som äter glassen, Jon går och tränar istället. Bra balans tycker jag.

Igår, när vi firade milstolpen TVÅ MÅNADER, lagade jag följande:

Honungsmarinerade kycklingspett på en bädd av couscous med kall fetaostsås och sallad. Till det serverades vitt vin. Efter På spåret och en öl var serverade jag quesadillas med grevéost och brie och till det en hemlagad guacamole.

Är jag världens bästa flickvän eller VAD?

Ikväll står det på menyn:

Amerikanskt kryddade kycklingspett med klyftpotatis och Jons hemlagade bearnaisesås, vitlöksbröd och sallad med fetaost och avocado.

Om ni ser en tjej som rullar fram så är det jag.

<- JAG VÅGADE!

Nu har jag vågat. Äntligen. Efter över ett halvår, eller möjligtvis MER. Jag har varit så rädd. Tänkt ”det här går väl aldrig”. Och i slutändan alltid gått på det gamla välkända och bekväma. Men nu, ikväll, mina vänner HAR JAG GJORT DET.

Jag har smakat på sourcream och bearnaise-chipsen.

Det smakade inte bearnaise. Som tur var, får man väl tillägga. Men samtidigt en besvikelse – var det inte det som var meningen? Det var vanliga sourcream-chips, fast lite krämigare möjligtvis.

En besvikelse på ett plan, en vinst på ett annat.

<- Världens bästa flickvän, fou shou (for sure).

Jag tror att jag är en väldigt bra flickvän. Trevlig, kul att vara med, bra på att hångla och sådär. Ja, det tror jag faktiskt på riktigt. Idag, på våran tvåmånadersdag, har jag köpt en krukväxt (eftersom min kille typ bara äger EN) och skrivit ett fint kort. Och så ska jag laga kyckling till middag. Har köpt några roliga öl som vi ska dricka och till kvällens film blir det till att tugga på det som Jon bjöd på den där första kvällen för exakt två månader sedan – quesadillas och hemgjord guacamole.

Ja, jag är helt enkelt en dröm att vara ihop med. Glömde säga att jag är smart och snygg också.

Och ändå, TROTS allt detta, så är Jon bara typ tusen gånger bättre och jag undrar minst en gång om dagen hur det här gick till. Ibland tittar jag på honom och tänker ”men, det är ju HAN som jag gått och spanat på i sju år”. Hehe.

Känns så SJUUUUKT bra. Måste bara koncentrera mig lite bättre på skolarbetet.

(Hur tråkigt/kul är det egentligen att läsa de här inläggen om hur kär jag är? Egentligen tillkommer det ju ingen speciellt underhållande information, jag bara känner att jag måste uttrycka det lite då och då.)

<- Don't do the crime if you can't do the time, Torbjörn.

Haha! Blev precis sjukt provocerad av en artikel. Kände hur adrenalinet pumpades ut och det snurrade till i huvudet. Fick snurr i huvudet. Sen var jag tvungen att fnissa. En del människor är ju så totalt dumma i skallen att man måste skratta för att inte gråta.

Kollar in på dagenslokaltidningsbesvikelse lite då och då. Det är ganska skoj. Men den här artikeln, ursprungligen i aftonbladet, tar ändå priset. Om man bortser från att jag blev lite förbannad först så är det ju faktiskt väldigt roligt.

Torbjörn Nilsson, Kalix, har inte råd att sätta in ett alkolås i sin bil. Det kostar 50 000 kronor.– Jag tycker att det är fel att pengarna ska avgöra det, säger han

Dömda rattfyllerister kan få fortsätta att köra bil – om de skaffar alkolås och läkarundersöks var tredje månad i två år. Men Torbjörn Nilsson, 33, som greps med 0,8 promille för drygt en månad sedan, har inte råd.

– Det här kostar upp mot 50 000 kronor. Jag har frågat om man kan få något bidrag, men det finns inga, säger Torbjörn Nilsson.

Blir av med jobbet
Han har en kommunal anställning i Kalix. I vinter ska han arbeta i skidbacken.

– Då ingår det att jag kör både pistmaskin och snöskoter. Det får jag inte efter rattfylleriet. Då blir jag arbetslös istället, säger han.

Mellan 1 500 och 2 000 rattfyllerister kan varje år få det särskilda ”alkolås-körkortet” – om de kan betala.

Torbjörn Nilsson:

– Jag har ingen möjlighet att få ett banklån för ett alkolås. Sådana är alltså bara för dom som är rika.

Det är väl inte det minsta synd om Torbjörn Nilsson va? Om man bryter mot lagen och kör bil under påverkan av alkohol så är det ju mycket möjligt att det också blir konsekvenser. Skulle det finnas ett statligt bidrag som gör att dömda rattfyllerister kan fortsätta köra bil? Jag MÅSTE skratta åt det. Här handlar det väl om att tänka efter före, tänker jag.

Nej du, Torbjörn. Don’t do the crime if you can’t do the time, säger jag bara. Du får väl söka nytt arbete, eller ansöka om tillfällig förflyttning eller något liknande. I framtiden kan du väl också försöka undvika att KÖRA BIL FULL, tack.

<- Hur kär får man bli?

Idag är det två månader sedan den första och enda dejten. Sen den kvällen har vi varit tillsammans varendaste dag förutom när jag varit i Uppsala. Två månader är ju liksom ingenting, det känns så sjukt mycket längre. Och ändå har jag klagat varenda dag på att tiden går så jävla fort hela tiden. Tiden fungerar väldigt konstigt. Nu ska jag googla fram lite schysst käk till ikväll.