<- Vad är normalt?

Idag var det som att jag kom på någonting, när jag satt med en tallrik friterat oxkött framför mig på den lokala kinarestaurangen och firade sambons födelsedag. Liksom i förbifarten nämnde jag något som inte alls känns särskilt bagatellartat. Man äter, sover, jobbar och umgås. Det är ungefär det som livet består av, i varierande former. På senare tiden har jag börjat funderat över om det är någonting med mig som är normalt och friskt över huvudet taget. Jag har ett mycket komplicerat förhållande till mat, jag sover skitdåligt, kan inte ha ett jobb och pallar knappt att umgås med någon.

Dagen till ära så bjuder jag på en dikt jag skrev någon gång under högstadietiden.

Tyst! Det är tyst.
Mörkret kommer smygande
Ser inget!
Mörkret omfamnar mig
Känner mig trygg! Så trygg!
Natten kommer, dagen går
Dagen kommer, natten går
Ljuset kväver mig
Kan inte andas
Känner inget!
Ser ni hur jag mår?
Känner inget!
Mår bra, bara bra.

På senare tid har jag märkt att mina sociala färdigheter börjar falna. Varje gång jag är bland folk försöker jag överkompensera. Jag blir överaktiv och alldeles för trevlig. Typ så trevlig så att det börjar bli obekvämt för min omgivning. Jag vet inte längre hur man beter sig. Jag håller på att mista min förmåga att läsa av social situationer och jag längtar hem efter 30 minuter i större folksamlingar.

Det är tur att jag har mina katter. Det är roligt att man får göra lite hur man vill med Psycho.

<br>

<br>

<br>

<- Balkongbilder

Vissa dagar märker jag inte ens att solen skiner, andra dagar är som denna. Efter en väldigt lång morgon framför datorn struntade jag i att fixa håret och bilade iväg till Mora Handelsträdgård. Sedan tog jag itu med balkongen. Svettade ner mig ordentligt och nu sitter jag här med öppen balkongdörr och känner små vindpustar av sommarblomster. Middagen var god också. Det blir mest bilder idag.

<br>

<br>

<- En liten översikt över arkiverade födelsedagar.

Fredagen den 28 april -95. Idag fyller jag 15 år. Klockan är 16:17 och jag sitter i mitt nystädade hur med Johanna och Olle. Jag ska ha kalas idag. Folket kommer halv 6 och vi har bara en timme på oss och morsan har inte kommit ÄNNU! Jag skriver sen för jag ska gå och duscha. Fan vad kull det blir ikväll. Jag får knulla!!! (skämt… not)
Nu är klockan fem över halv sex och ingen är här än. Phu! Jag har nyss duschat. Jag ska snacka med P ikväll. Hoppas att han tar det på allvar. Annars: bye bye. Jag tror att det kommer att bli fiasko. Idag låste jag och Frida in oss på toaletten hos syster Mats för mina klasskamrater skulle göra nåt med mej. Inget lyckades förrän jag gick till bilden. Då kastade dom mjöl och vatten på mej. CP Juste! Jag gick ned och duschade i omklädningsrummet. Sen åkte jag hem. Fast först gick vi på JC och så köpte jag en Marwin-ryggsäck för presentkortet på 300 kronor som jag fick av far och Helena i morse. Sen gick vi på Föreningssparbanken och Emelie tog ut pengar. 500 pix. Hon käka en Big Meal på Wasa grillen sen. Sen åkte vi buss hem och börja joxa lite. Fast när Annica och Johanna kom blev det allvar. Då städade vi som fan. Och då kom Olle också. Och sen Gurk och Johannes. De kommer nog ikväll. Men Per ville inte komma och bra var nog det för han é så kaxig. Fast just mitt i min mening som så slog det mej… Han kanske inte vill komma för att jag och P kommer att ”vara” här… Nej så får det inte vara… Han kan inte vara kär i mej. Nej, nej nej! Nu vill jag ha glasstårta. Nougat med vaniljglass och mandelknäck. Nu kommer Becker och Kenneth så jag ska nog sluta. Jag é nog lite nervös. (Sen följer två sidor om själva festen men det är alldeles för pinsamt för att jag ska kunna skriva här.)

Söndagen den 28 april -96. Födelsedag! Är 16 år nu. PISS FÖDELSEDAG. Är kär i Micke B. Kanske är han lite intresserad tillbaka. Mycket tyder på det. Men man ska inte hoppas på för mycket. Då går allt åt helvete. Han ska köpa 6 stark år mig i morgon. Han och jag har varit med varann en gång. Och då sov han hos mig också. Mysigt. På tisdag är det Valborg. Hoppas att nåt händer då. HOPPAS.

970428 Mån. Grattis till mig själv. Tråkig födelsedag. Alla kollade lite lagom på mig i skolan, men det är min nya stil och dom får väl vänja sig vid den. Har haft skuldkänslor idag igen. Hur kunde jag? (Här måste jag gå tillbaka några sidor i dagboken för att kolla varför jag ångrade mig. Det visade sig såklart att jag hade varit med någon. Suck.) Fick en tygblomsgrejs av Johanna och en Gillette Sensor Exel av mor och bror. Johnny och Jim kom och hälsade på mig. Jim var brun i ansiktet för han har varit utomlands. Det vill jag med.

Tisdagen den 28 april -98. Nu är Jenny Karlsson 18, och man kan ju undra hur det känns. Jo, bara bra. Var i Stockholm idag och handlade kläder för 1200:-. Hemma väntade Lina & Marit med Marängsvich och presenter. Dom hade bett Mats ringa till mig och säga grattis och han sa ”gud vad pinsamt” men skulle göra det om han ”kom ihåg det”. Det gjorde han ju naturligtvis inte. Men värst… he he, dom sa att han skulle ringa för att jag tyckte han var så snygg. Tihihihihihi.

Skyddad: <- Var är min fanfar?

Detta inlägg är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

<- Du och jag mot världen – ett tioårsjubileum.

1998 fyllde jag 18 år. Jag bodde i Leksand och gick estetiska programmet med musikinriktning vid Leksands Gymnasium. Det var också det året då Dana International vann ESC för Israel med låten Diva. Jag har förmodligen aldrig skrattat så mycket som jag gjorde 1998. Jag och min otroligt fantastiska och roliga vän Lina garvade oss till magkramp flera gånger om dagen.

Jag sitter här och försöker komma på något roligt med 1998 och för en gångs skull är problemet att jag inte kan välja bland alla roliga incidenter. Ska jag skriva om tältsemestern i Oxelösund, eller då vi blev omplacerade på sommarjobbet därför att vi hade misskött oss, eller möjligtvis den gången då vi hittade en halvnaken blond kille i garderoben efter en fest? Och då slår det mig, att allt det där jag inte kan välja mellan någonstans innehåller ett vi. Vi. Jag och Lina Stentäpp. Därför ska jag berätta om oss istället.

Uppropet i Leksand var bland det läskigaste jag varit med om. Pappa hade hjälpt mig flytta in i min läskiga studentlägenhet jag delade med två okända killar. Jag hade förmodligen noggrant valt något häftigt ur garderoben, för jag ville ju göra ett bra intryck. Känner jag mig själv blev det något väldigt 90-tal. Hur som helst, där var jag, blott 17 år, ensam och skitnödig av rädsla. Där var också Lina.

Lina kommer från Björbo och hade upp till detta skede i livet endast talat Björbomål, vilket gjorde att ingen förstod vad hon sade. I början ansträngde vi (andra i klassen) oss att höra vad hon sade och ”Va?!” användes frekvent. Ganska snart svarade vi bara ”ja” när vi inte förstod, skrattade nervöst och bytte samtalsämne. Efter några dagar började vi dock förstå. Vi blev vänner. Det visade sig att jag och Lina bodde grannar: exakt vägg i vägg till och med. Efter ett tag utvecklade vi ett mycket avancerat sätt att kommunicera med knackningar. En viss knackning betydde att det var dags att öppna fönstret och sticka ut huvudet så att vi kunde prata med varandra.

<- Knarkliga

Idag har jag funderat lite över ordet Knarkliga. Ordet figurerar då och då i media för att beskriva en samling människor som på något slags organiserat sätt specialiserat sig på att köpa/sälja knark. Vad är en liga, undrar jag? Jag använder mig av den pålitliga sajten wikipedia och får reda på att en liga är
1) En sammanslutning professionella sportklubbar i de högsta serierna, senare ibland även benämning på enbart ett lands högsta serie på herrsidan och damsidan inom främst lagsporter oavsett om de är proffs eller amatörer.
2) Under 1600-talet benämning på allierade stater som slogs på samma sida i krig, senare ibland även namn på internationella samarbetsorganisationer.
3) Vardagligt uttryck för ett något mer organiserat gäng som sysslar med brott.
Ungefär som jag trodde alltså.

Min fundering är om en knarkliga tänker på sig själva som en knarkliga, eller om detta enbart är ett uttryck som existerar utanför själva knarkligan.

<- The Smörgåstårta

Dagen smörgåstårta avklarad. I morgon fyller jag år så idag fick jag bland annat en trehundrakronors vinflaska av farsan som kommer samla damm då jag är alldeles för snål för att bara dricka upp den en helt vanlig kväll. Tydligen har vi dessutom hamnat i den åldern då folk känner sig manade att ge oss en massa alkohol. Förutom vinflaskan har vi fått ännu en flaska rödtjut, en flaska champagne, vinglögg och hemmagjord rödbets-sherry från 1997. Det sistnämnda av sambons mormor som idag hävdat att om folk slutar köpa bingolotter kommer det bli gangstrar av alla ungdomar. Sambons släkt äger ett bageri vilket alltid lönar sig när det kommer till födelsedagar, idag i form av en prinsesstårta.

<br>

<- Ett blygsamt bloggfrieri.

Bloggbesökarna ekar med sin frånvaro på helgerna. Som om alla utom jag har något att göra. Idag har microfiberduken åkt fram, i morgon hägrar smörgåstårta. Således, på tal om ingenting, vill jag slå några slag för Timo Räisänen.

Halleluja. Det är sällan jag blir glad av musik, mest för att glad musik i allmänhet blir så oändligt intetsägande, men Timo är det där guldet i slutet av regnbågen som egentligen inte finns. Det är så smart, det är så bra, det är så genomtänkt. Till exempel: I’m not what I used to be, a duracellkanin – that’s energy in swedish. Vore det såhär kyrkmusik lät så blev jag frälst för länge sedan. I enlighet med min nya (och möjligtvis tillfälliga) policy att inte posta YouTube-länkar i bloggen om det inte är videos jag gjort själv så kan du istället klicka HÄR för att avnjuta Timo Räisänen – 16.

16 är hitlåten från senaste albumet Love Will Turn You Around men jag vill nästan tvinga varenda människa därute att köpa hela skivan. Den är så bra att hjärtat hoppar över några slag varje gång jag lyssnar på den. Öppningsspåret, My Valentine, får mig att vilja bila genom sommarsverige, veva ned vindrutan i farten, stoppa ut huvudet och ropa: Timo, vill du gifta dig med mig?! Sedan blir det bara bättre.

Timo skriver blogg på aftonbladet.

<br>
Bilden är hämtad från Timos hemsida, är tagen av Fredrik Harken och kan ses i orginal här.

<- Fyra funderingar i fjärde veckan i fjärde månaden.

Att rabbla vad jag gjort idag är inte av intresse för någon. Däremot vill jag nämna några saker jag funderat på. Det finns ingen röd tråd annat än att det är just funderingar.

Ett. Jag har aldrig ansett mig ha koncentrationssvårigheter. Jag kan skriva uppsatser, titta på film och följa långa resonemang. Men en sak jag alltid haft svårt med är att lyssna länge på en och samma människa. Efter ett (inte särskilt långt) tag slutar jag helt enkelt att lyssna, vilket resulterar i att jag ofta måste låtsas att jag hört vad människan sagt. Mitt i en mening kan jag tona bort mig själv. Tänk dig att du tittar på nyheterna, skruvar ner volymen och strax därefter skruvar upp den igen. Ungefär så är det. När ljudet återkommer måste jag själv fylla i luckorna och försöka gissa mig till vad människan menar. Ibland förstår jag helt enkelt inte och då brukar jag se tankfull ut i några sekunder för att sedan byta samtalsämne. Det är inget personligt mot min medmänniska och det händer med alla, även över telefon, och ofta flera gånger om dagen. Varför blir det så?

Två. Jag har en kompis som tycker att det mest intressanta är när man ser en människa och inte kan avgöra om det är en lesbisk kvinna eller tolvårig pojke. Samma människa köpte ett par byxor på en herravdelning i utomlandet och möttes av ett enormt förvirrat kvinnligt butiksbiträde som påpekade att det faktiskt, gud förbjude, var herrbyxor min kompis just skulle till att köpa och kunde det verkligen vara meningen, frågetecken. Idag har jag funderat över varför det finns olika avdelningar för herr och damkläder. Det mest feminina (om vi nu ska använda oss av sådana uttryck) på en herravdelning tycks vara v-ringade t-shirts i rosa. Varför kan inte en affär bara sälja kläder, rakt av, och sen får man själv avgöra vilka plagg man vill ha på sig? Varför är det så accepterat att befinna sig på ena ytterkanten av spektrat kvinnligt och manligt (kvinnligt om du har fitta och manligt om du har kuk) men så socialt stigmatiserande om du spelar på det andra?

Tre. Varför känner jag, efter en episod av ledsamhet, ett sådan enormt behov av att spela över på min glada sida? Idag, ungefär 20 minuter in i Så Ska Det Låta, ville jag kräkas på mig själv för att jag var så himla glad och positiv och pratade så fort och nästan hoppade upp och ned i soffan. Blir jag så glad för att jag är glad igen eller befinner jag mig otäckt nära bipolär sjukdom?

Vilket omedelbart födde fundering nummer fyra: har jag ett överdrivet behov av att diagnosisera mig själv? Letar jag efter abnorma tendenser i annars normala situationer och reaktioner?

För övrigt, ungefär såhär meningsfullt känns det just nu:

<br>

<br>

<- Spindelharpan och jag

Igår kände jag hur själen sjönk. Jag blev tung i lemmarna och började sucka. Det är oftast så det börjar, när jag blir ledsen. Ibland blir jag ledsen av rent konkreta saker och då går det snabbare, då kan det handla om sekunder och så växlar humöret. Men när jag går in i en tung episod så kryper det på mig som en förkylning. Jag blir mer och mer handlingsförlamad och trött, orkar inte prata och blir överkänslig. I detta tillstånd gör jag det klokast i att inte titta på nyheter eller försöka förklara hur jag mår. En tappad macka kan få mig att börja gråta. Det är ungefär där jag befinner mig just nu och det kan hålla i sig från några timmar till några dagar.

Egentligen skulle jag följa med sambon på födelsedagsmiddag för hans bror, men jag orkar inte upprätthålla någon fasad. Jag börjar gråta så fort någon frågar hur jag mår. Över datorn är det lättare, och över telefon. Ändå kände jag hur rösten började darra när farmor ringde idag. ”Jag vet inte vad jag ska säga” säger farmor och jag säger att hon inte behöver säga någonting. Hon tillägger att hon kanske ändå vet hur det känns då hon själv har mått dåligt i perioder i sitt liv. Jag tänker att det skulle jag vilja prata mer om men orkar inte fråga.

Den perfekta distraktionen är för tillfället att lägga patiens på datorn.