Snart är det inte mindre än 28 år sedan jag föddes. Lilla mamma Marina låg och kved på förlossningsavdelningen på Mora Lasarett. Det tog lång tid, men till slut som en blå Jenny ut med navelsträngen två varv runt halsen. Hon överlevde. Jag alltså. Man ska inte prata om sig själv i tredje person.
28 år. Det är inte så dåligt. Jag minns när jag var 18 och aldrig trodde jag skulle leva till jag blev 28. När jag var liten trodde jag nämligen stenhårt på att jag skulle dö 1999. Faktum är att jag till och med skrev en lapp och lade i min plånbok där det stod något i stil med att “det inte är någon idé att spara på pengar för jag kommer ändå dö år 1999″. Ja, jag dog ju inte, uppenbarligen, men det har några gånger varit ganska nära, som för de allra flesta.
Det som känns mest konstigt med att vara 28 år är att det inte känns som 28 år. Kombinationen att jag isolerat mig väldigt mycket med att jag har himla dåligt minne gör att jag knappast har minnen nog för min påstådda ålder. Vad vi åtminstonde kan konstatera är att jag föddes av en mamma som brev gravid med en pappa. Jag föddes den 28:e april 1980 på Mora BB och döptes till Jenny (efter min gammelmormors mamma) Charlotte och jag är endast två år från the big 3 0.
<br>
Kärnfamiljen som inte existerade särskilt länge - Joakim, Pappa, Jag och Mamma.
<br>
En liten Joakim (bror alltså) håller en ännu mindre Jenny (jag alltså).
<br>
En något äldre jag själv i snowjoggings och ungefär så söt som jag någonsin kommer att bli.
0 Svar till “<- Mamma, Pappa, Barn”