Att rabbla vad jag gjort idag är inte av intresse för någon. Däremot vill jag nämna några saker jag funderat på. Det finns ingen röd tråd annat än att det är just funderingar.
Ett. Jag har aldrig ansett mig ha koncentrationssvårigheter. Jag kan skriva uppsatser, titta på film och följa långa resonemang. Men en sak jag alltid haft svårt med är att lyssna länge på en och samma människa. Efter ett (inte särskilt långt) tag slutar jag helt enkelt att lyssna, vilket resulterar i att jag ofta måste låtsas att jag hört vad människan sagt. Mitt i en mening kan jag tona bort mig själv. Tänk dig att du tittar på nyheterna, skruvar ner volymen och strax därefter skruvar upp den igen. Ungefär så är det. När ljudet återkommer måste jag själv fylla i luckorna och försöka gissa mig till vad människan menar. Ibland förstår jag helt enkelt inte och då brukar jag se tankfull ut i några sekunder för att sedan byta samtalsämne. Det är inget personligt mot min medmänniska och det händer med alla, även över telefon, och ofta flera gånger om dagen. Varför blir det så?
Två. Jag har en kompis som tycker att det mest intressanta är när man ser en människa och inte kan avgöra om det är en lesbisk kvinna eller tolvårig pojke. Samma människa köpte ett par byxor på en herravdelning i utomlandet och möttes av ett enormt förvirrat kvinnligt butiksbiträde som påpekade att det faktiskt, gud förbjude, var herrbyxor min kompis just skulle till att köpa och kunde det verkligen vara meningen, frågetecken. Idag har jag funderat över varför det finns olika avdelningar för herr och damkläder. Det mest feminina (om vi nu ska använda oss av sådana uttryck) på en herravdelning tycks vara v-ringade t-shirts i rosa. Varför kan inte en affär bara sälja kläder, rakt av, och sen får man själv avgöra vilka plagg man vill ha på sig? Varför är det så accepterat att befinna sig på ena ytterkanten av spektrat kvinnligt och manligt (kvinnligt om du har fitta och manligt om du har kuk) men så socialt stigmatiserande om du spelar på det andra?
Tre. Varför känner jag, efter en episod av ledsamhet, ett sådan enormt behov av att spela över på min glada sida? Idag, ungefär 20 minuter in i Så Ska Det Låta, ville jag kräkas på mig själv för att jag var så himla glad och positiv och pratade så fort och nästan hoppade upp och ned i soffan. Blir jag så glad för att jag är glad igen eller befinner jag mig otäckt nära bipolär sjukdom?
Vilket omedelbart födde fundering nummer fyra: har jag ett överdrivet behov av att diagnosisera mig själv? Letar jag efter abnorma tendenser i annars normala situationer och reaktioner?
För övrigt, ungefär såhär meningsfullt känns det just nu:
<br>
<br>
0 Svar till “<- Fyra funderingar i fjärde veckan i fjärde månaden.”