<- Du och jag mot världen – ett tioårsjubileum.

1998 fyllde jag 18 år. Jag bodde i Leksand och gick estetiska programmet med musikinriktning vid Leksands Gymnasium. Det var också det året då Dana International vann ESC för Israel med låten Diva. Jag har förmodligen aldrig skrattat så mycket som jag gjorde 1998. Jag och min otroligt fantastiska och roliga vän Lina garvade oss till magkramp flera gånger om dagen.

Jag sitter här och försöker komma på något roligt med 1998 och för en gångs skull är problemet att jag inte kan välja bland alla roliga incidenter. Ska jag skriva om tältsemestern i Oxelösund, eller då vi blev omplacerade på sommarjobbet därför att vi hade misskött oss, eller möjligtvis den gången då vi hittade en halvnaken blond kille i garderoben efter en fest? Och då slår det mig, att allt det där jag inte kan välja mellan någonstans innehåller ett vi. Vi. Jag och Lina Stentäpp. Därför ska jag berätta om oss istället.

Uppropet i Leksand var bland det läskigaste jag varit med om. Pappa hade hjälpt mig flytta in i min läskiga studentlägenhet jag delade med två okända killar. Jag hade förmodligen noggrant valt något häftigt ur garderoben, för jag ville ju göra ett bra intryck. Känner jag mig själv blev det något väldigt 90-tal. Hur som helst, där var jag, blott 17 år, ensam och skitnödig av rädsla. Där var också Lina.

Lina kommer från Björbo och hade upp till detta skede i livet endast talat Björbomål, vilket gjorde att ingen förstod vad hon sade. I början ansträngde vi (andra i klassen) oss att höra vad hon sade och ”Va?!” användes frekvent. Ganska snart svarade vi bara ”ja” när vi inte förstod, skrattade nervöst och bytte samtalsämne. Efter några dagar började vi dock förstå. Vi blev vänner. Det visade sig att jag och Lina bodde grannar: exakt vägg i vägg till och med. Efter ett tag utvecklade vi ett mycket avancerat sätt att kommunicera med knackningar. En viss knackning betydde att det var dags att öppna fönstret och sticka ut huvudet så att vi kunde prata med varandra.

Förutom att vi åkt på tältsemester till Oxelösund (vilket är en helt annan mycket underhållande historia som kommer vid senare tillfälle), jobbat på Leksand Sommarland och hittat en halvnaken blond pojke i garderoben har vi bland annat bott ihop, spelat in en demo med vårat tvåmannaband Las Flikas på en fyrkanalsporta i min pappas källare (denna demo finns fortfarande endast på kassettband men jag jobbar ganska ineffektivt på att föra över den på datorn) och givit ut ett nummer av Sejpu Magazine.

Här är ett reportage om Desdemona från ovan nämna tidning:
Den brutala sanningen om… DESDEMONA
Jag möter dem på Café Siljan, och jag måste säga att jag är lite nervös. Och att de redan är en kvart försenade lugnar inte direkt mina nerver. Jag trummar oroligt på bordskanten och slänger oroliga blickar på klockan. Deras senaste hit spelas på radion och jag kan inte låta bli att nynna med.
Så kommer de, Desdemona. Fyra glada och trevliga tjejer. Deras blickar söker genom lokalen och jag vinkar åt mig deras uppmärksamhet. De slår sig ned och vi småpratar lite för att bryta isen. Och det tar inte lång stund innan min nervositet är som bortblåst. Trots alla dessa rykten inser jag att det egentligen handlar om fyra vanliga tjejer som lyckats.
Jag börjar med att ställa lite frågor om deras första skiva.
X: Vem är egentligen vem i Desdemona?
Marit: Det är Jenny som är våran sångare och gitarrist, Lisa gör stämsången, Lina slår på slagverk och spelar munspel, och så är det jag, som spelar tvärflöjt.
Vi hälsar lite kort och tvärs nu när vi fått en riktig presentation.
X: Hur känns det nu när ni har gjort eran första cd? Och redan sålt platina?
Lina: Allt har gått så fort eftersom vi fick kontraktet på första försöket. Allt är toppen just nu, men jag antar att det kommer en svacka så småningom.
X: Hur hanterar ni kändisskapet då?
Lisa: Det är kul att bli igenkänd och att skriva autografer. Det gör jag alltid, allt för fansen liksom.
Lina: Men det finns ju baksidor också. Som alla dessa rykten som sprids om oss.
X: Som det där att du, Lina, ska ha haft en hemlig romans med Gurra i Just D?
Lina: Ingen kommentar!
X: Vem skriver erat låtmaterial då?
Jenny: Det skulle vara jag det. Jag har skrivit de flesta låtarna, och en del har jag och Lisa skrivit tillsammans. Men sen gör vi ju solon och stämmor tillsammans allihopa.
X: Namnet då? Vart kommer det ifrån?
Lina: Det är egentligen ett teckensnitt, och var avsett för ett annat av våra band. Men idén fick jag av Hjalle.
Visst, nu vet vi det som är intressant att veta om deras skiva, men vad vi egentligen vill veta är ju smaskigare saker, eller hur? Jag tar mod till mig och ställer den stora frågan.
X: Vågar jag fråga hur det står till med pojkvänner?
Lina: Just nu har jag pojkvän, ja.
X: Just nu?
Lina: Ja, jag stänger inga dörrar.
Marit: Det kan jag inte säga att jag har, men om jag får som jag vill så dröjer det inte så länge till.
Jenny: Det vill jag inte kommentera. Men mina ögon slutar inte spana. Det är ett faktum.
Lina: (fnitter) Nej, inte jag heller. Men mina ögon vidgas ibland.
X: Groupies då?
Lisa: Jo, de finns där.
X: Inga smaskiga detaljer?
Marit: Vad vill du veta? (blinkar med ena ögat) Nej, jag skojade bara. *he he*
X: Till sist: Får vi höra er?
Alla: Ja, Globen 11 juli.
Vi går ut och skiljs åt. Jag tittar efter dem när de går tillsammans över torget och funderar över intervjun. Gick den bra? Det vet jag inte. Det är det kanske ingen som vet, men en sak är i alla fall säker. Det var inte sista gången vi hörde av Desdemona.

(Ja, uppenbarligen började min litterära talang inte göra sig gällande förrän mycket senare.)

Även om det nu är närmare 11 år sedan vi blev vänner vill jag kalla detta för ett tioårsjubileum och tacka Lina (vet inte om hon läser för hon har just flyttat och tillfälligt blivit utan internet) för att hon är en helt underbar människa som aldrig borde ändra på det som är underbart med henne.

<br>

<br>

<br>