<- Vad är normalt?

Idag var det som att jag kom på någonting, när jag satt med en tallrik friterat oxkött framför mig på den lokala kinarestaurangen och firade sambons födelsedag. Liksom i förbifarten nämnde jag något som inte alls känns särskilt bagatellartat. Man äter, sover, jobbar och umgås. Det är ungefär det som livet består av, i varierande former. På senare tiden har jag börjat funderat över om det är någonting med mig som är normalt och friskt över huvudet taget. Jag har ett mycket komplicerat förhållande till mat, jag sover skitdåligt, kan inte ha ett jobb och pallar knappt att umgås med någon.

Dagen till ära så bjuder jag på en dikt jag skrev någon gång under högstadietiden.

Tyst! Det är tyst.
Mörkret kommer smygande
Ser inget!
Mörkret omfamnar mig
Känner mig trygg! Så trygg!
Natten kommer, dagen går
Dagen kommer, natten går
Ljuset kväver mig
Kan inte andas
Känner inget!
Ser ni hur jag mår?
Känner inget!
Mår bra, bara bra.

På senare tid har jag märkt att mina sociala färdigheter börjar falna. Varje gång jag är bland folk försöker jag överkompensera. Jag blir överaktiv och alldeles för trevlig. Typ så trevlig så att det börjar bli obekvämt för min omgivning. Jag vet inte längre hur man beter sig. Jag håller på att mista min förmåga att läsa av social situationer och jag längtar hem efter 30 minuter i större folksamlingar.

Det är tur att jag har mina katter. Det är roligt att man får göra lite hur man vill med Psycho.

<br>

<br>

<br>