<- En Serie-Starlet anno 1990

Loppisarna har börjat ploppa upp som maskrosor i gräsmattan. Denna lördag bjöd på strålande sol och en loppisrunda tillsammans med Anna. Köpte bara böcker, och en liten porslinsko för 5 kr. Hittade Breat Easton Ellis’ The Informers på engelska i pocketform. Can’t wait. Dagens fynd var dock en kasse med Serie-Starlet för 60 spänn.

Det finns inget som åttiotalets Serie-Starlet. Jag älskar dem och jag skrattar när jag läser. Här är en enormt meningslös ledare (eller vad det nu ska kallas) från Serie-Starlet nr 15, 1990:

Hej igen!
Vad gör man i Sverige på sommaren? Jo, man sitter på trappan. Åtminstone gör jag det. Jag sitter på min egen trappa eller någon annans på sommaren. Eller man kanske ska kalla det ”förstukvist” när man är p ålandet. Man sitter bekvämt där – precis som om trappan var gjord lika mycket för att sitta på som att gå i. När jag är på landet på sommaren då serveras morgonmålet på trappan. Var och en sitter där med sin frukost. En familjemedlem på varje trappsteg. Det känns skönt och riktigt. Och man ska naturligtvis ha sin bestämda kopp utan öra för att allting smakar bättre ur den. Alla familjen har sina sommarvanor såklart. Men jag undrar om inte många just använder trappan som sittplats.
Hälsningar från Starlings sommartrappa.

”Vilken otroligt dålig svenska” skrockar jag för mig själv och undrar om den inte bara är direkt översatt från engelska, men inser snart att det här är skrivet långt innan automatiska översättningsprogram på datorn (om det ens finns sådana idag, jag inbillar mig det). Dessutom har jag ingen aning om Serie-Starlet är svenskt eller inte. Den är åtminstone tryckt i Sundbyberg men serierna har upphovsmänniskor som Dai och Aparici och Mary.

Men jag blir inspirerad också, för Serie-Starlet innehåller fräna toppen- och bottenlistor och inskickade dikter och Starlingbästisarna. En av Starlingbästisarna i ovan nämnda nummer är Maria Grahn, 13 år:
Skola: Hagaskolan (Umeå)
Fritidsintressen: Ishockey, killar och att vara vaken hela natten
Idoler: Alice Cooper, Jason Donovan och miljoner till
Bästa film: Can’t but me love, Splash och Döda poeters sällskap
Högsta önskan: Fred
Det värsta jag vet: Krig, djurplågeri och när Lövens 75:or förlorar
Det bästa jag vet: Ishockey, Ishockey
Jag är mest rädd för: Spindlar, ormar och insekter
Jag vill bli: Hockeydomare
Bästa tidning: Serie-Starlet och Starlet
Bästa dryck: Coca Cola
Bästa mat: Skrovmål från Max

Här är min egen toppen- och bottenlista:

TOPPEN
Djur: Katt
Dryck: Smaksatt mineralvatten eller Whistable Bay Organic Ale
Idol: John Mayer
Låt: City Love
Maträtt: Sushi, våfflor och grillat kött
Tv-program: Medium
Färg: Grön
Bok: De Galnas Hus – Karin Fossum
Tidning: Sköna Hem

BOTTEN
Djur: Spindlar
Dryck: Coca-Cola Light med Sucralose
Idol: Usher
Låt: Love In This Club
Maträtt: Isterband
Tv-program: Momento
Färg: Ljusblå
Bok: Seinologi – Jerry Seinfeldt
Tidning: VeckoRevyn

<- Min tro

Fem frågor från Tjejsnack. Jag fattade inte hur en anmälde sig så jag bestämde mig för att vara med i alla fall. En första gång tänkte jag flumma till det rejält på Stilnoct. Tjejsnack, förresten, är det inte dags att döpa om det nu? Eller finns det kriterier för var som är en kvinna som man måste uppfylla för att få svara på dessa frågor? Jag har en fitta så jag antar att det gör mig direktkvalificerad. Hur som helst.

Tror du på en högre makt/gud? Vad?
Jag vill tro, för tron på tron finns ju där, att tron upplevs som välgörande och som en hjälpande hand i livet och tanken på att en aldrig är ensam. Men jag måste nog vara krass och säga att jag inte tror på någon högre makt.

Tror du på livet efter döden?
Nej, inte det heller. Här tro, och hoppas jag, att en slutar existera när en dör. Det får gärna vara precis så svart som en drömlös sömn en aldrig vaknar ur. För mig känns det tryggt.

Tror du på spöken/andar?
Jag tror att levande människor kan frammana spöken och andar men jag tror inte att de faktiskt är kvarlevor från andra människor som levat och sedan dött.

Tror du på reinkarnation?
Dö och återfödas, ja varför inte. Det låter ju trevligt att man har flera chanser på sig att göra något rätt. Men hur ska en kunna tro på reinkarnation om en inte tror på varken en högre makt eller livet efter döden. Svaret blir nog nej.

Tror du på mänskligheten?
Ja, jag tror på mänskligheten. Jag tror på att människan i grunden är god och dessutom har alla förutsättningar för att bli god, råkar en inte vara det från början. Mänskligheten kommer göra skitmycket dumt, det var vi redan gjort, men jag tror på mänskligheten, på realtioner och kärlek och familj och annat som hör mänskligheten till.

<- Lista numero uno.

Jag hittade en lista. För vissa kan listor var enormt tråkigt. Gillar du inte listor har du möjlighet att ignorera denna. Här är min lista:

<- Visdomsord.

I söndags var det den obligatoriska bakispizzans dag. Jag köpte en favorit med oxfilé, gorgonzola, tomater och beasås. Mums, tänkte jag och käkade upp den på två dagar, den lite skumma smaken på köttet till trots. I söndags kväll blev jag hemskt dålig i magen (och nej, jag härledde det inte till pizzan först) och jag är det fortfarande. Slutsats: ät inte oxfilé om det smakar tonfisk på burk.

I morse vaknade jag av att någon granne smällde i sin ytterdörr varpå jag satte mig upp i sängen och sa högt ”tänk om klockan är tolv”. Den visade på endast kvart över tio och jag kunde gosa mig med lite Skilda Världar och en katt i armhålan ett tag.

Jag har sagt det förut men det är så fruktansvärt jobbigt att göra sig i ordning på morgonen. Det ska sättas i linser och borstas tänder och kläs på kläder och sminkas och fixas hår. Det tar ju en halv evighet innan en ens är redo att fundera på att ge sig ut i världen.

Åh, hörde just det finaste sommarkvittret utanför fönstret. Det avgör saken, jag måste ut ur lägenheten idag med.

<- Primitivt köttigt.

Idag har jag ätit flintastek för första gången på många år. Köper aldrig det själv då jag tycker de ser helt groteska ut där de ligger i köttdisken. Dessutom är de nästan alltid färdigmarinerade vilket jag finner läskigt. Men det har alltid varit lite som en dröm det där med flintastek, som de grillade vildsvinen i Asterix & Obelix – det ser ju helt sjukt gott ut på ett sådant där rått och primitivt köttigt sätt.

Me carnivore.

<- Odiagnostiserad

Idag har jag träffat stafettläkaren från Stockholm för sista gången. Efter tre besök kom vi inte fram till någon diagnos. Känns lite som ett antiklimax. Som det ser ut idag uppfyller jag inte riktigt kriterierna för Emotionellt Instabil Personlighetsstörning, enligt stafettläkaren från Stockholm, och inte för något annat heller. Däremot vet jag ju att det är något med mig som är annorlunda och jag vill ju veta vad. Därför skulle stafettläkaren från Stockholm rekommendera att jag genomgick både en neuropsykiatriskt utredning och en utredning för Emotionellt Instabil Personlighetsstörning. I väntan på det blev jag sjukskriven till och med Augusti och remitterad till en ätstörningsklinik här i Mora.

Jag har inte riktigt processat det hela så jag vet inte vad jag känner ännu. Efter besöket åkte jag till skolan och var social, somnade en stund på soffan hemma och sedan kom Therese på lite balkongmys. Och mysigt var det. Vi pratade rätt mycket och jag blir så glad när folk vill berätta saker för mig, när jag blir visad förtroende. Jag proppade i mig jättemånga vindruvor och nu är jag nära att sprängas.

Det är lite kaos i mitt inre. Låter kanske konstigt men jag vill bara att någon ska bekräfta att det är något annorlunda med mig, något legitimt skäl till varför vissa saker tycks vara så svårt för mig. Istället faller jag igenom, igen. Jag känner mig bara… lat och konstig. Att jag står utanför allting och inte kan vara med och leka. Och det finns ingen riktig förklaring till varför jag inte kan vara med och leka, så jag tänker ”jag kanske inte vill” och så är tankespiralen igång: att jag vill vara såhär, att jag innerst inne kanske bara är lat och trivs med att må dåligt. Att jag får skylla mig själv.

En neuropsykiatrisk utredning skulle innebära att mina föräldrar blir inblandade. Det känns jätteskumt. För jag var ju inget problembarn, snarare var jag tvärt om – pappa brukar prata om hur snäll jag söt jag var när jag var liten. Jag protesterade inte, ville inte vara till besvär och det gick inte dåligt i skolan. Jag föll igenom, överallt, känns det som. Samtidigt undrar jag hur jag var som barn – jag minns ju inte. Jag har ingen allmän uppfattning om hur jag mådde innan jag började högstadiet, bara fragment och trasiga pusselbitar. Egentligen skulle jag ju vilja veta allt det där, jag skulle vilja att mina föräldrar berättade om hur jag var. När märkte de att jag mådde dåligt? Märkte de? Jag har ju varit expert på att dölja. Jag är det fortfarande. Jag kanske helt enkelt borde fråga. Problemet är ju att jag inte kan prata om det, eller något alls för den delen, för allt trasslar ihop sig i min hjärna, tankarna blir till kaos och jag blir alldeles för stressad.

Som nu. Det blev trassel i huvudet. Jag var tvungen att stänga av. Off.

<- Det här är kultur.

Igår kände jag och Anna oss väldigt kulturella och besökte det enda ”riktiga” museum vi har i vår lilla stad – Zornmuseet. Jag fotograferade som en galning (det har jag gjort vid varje besök där) och tillslut blev jag tillsagd att det tydligen inte var tillåtet. Skämdes lite och stoppade ner kameran i väskan. Efteråt blev det fika på Kaffestugan och sedan träffade jag en katt.

Jag heter Jenny

<- Inte helt irrationell.

Ibland kan jag sätta ord på hur jag är, eller se ett mönster i mitt beteende och trots att jag levat i 28 år så kommer det lite som en överraskning varje gång. Det kanske är tydligt för andra, men jag har ingen som helst koll på vem jag är, hur jag fungerar och vad jag vill. Det börjar bli bättre dock. Här är min senaste insikt.

Jag klarar inte av när planer ändras. Detta står i stor kontrast med att jag ibland är otroligt spontan men då är det alltid på mina villkor. Det är jag som vill vara spontan. Det går inte att tvinga på mig någon annans spontanitet. Den senaste veckan har jag fått två mycket tydliga exempel på det här.

För en vecka sedan hade jag och Lisa bestämt att vi skulle kolla på semifinal 2 av ESC hemma hos henne. Vi skulle dricka te och äta glass. Denna tanke tyckte jag mycket om och var inställd på det. Samma eftermiddag skickade Lisa ett sms och frågade om det gick bra att vi var hemma hos Maria istället. Jag blev helt ställd, stod bara med telefonen i handen och ville bara gå hem och lägga mig under täcket. Det snurrade i huvudet och jag svarade något i stil med ”Det går väl bra” och blev för mig själv skitförbannad. Jag hade jättesvårt att acceptera denna förändring i mina planer.

Ikväll är det grillkväll hemma hos Hanna, trodde jag. Det var visserligen inte helt bestämt vart vi skulle vara men det brukar vara hos Hanna så jag var mentalt inställd på det. Jag hade föreställt mig själv på hennes altan, jag såg maten, jag såg sällskapet och jag kände att det skulle bli roligt. Igår ringde Ewa och sa att vi skulle vara hemma hos Maria istället. Jag måste ha låtit sur. Än en gång blev jag förbannad och ville gå och lägga mig.

När jag har bearbetat den nya planen i några timmar börjar det kännas ok igen och jag kan se mig själv i den nya miljön utan att det snurrar i huvudet.

När jag kommer på sådana här saker hos mig själv blir jag så glad. Jag känner att jag hänger ihop. Jag är inte bara ett hopkok av irrationella beteenden och känslor. Och att jag är såhär förklarar så himla mycket, inte minst när det gäller jobb. Jag har aldrig kunnat hoppa in och jobba extra om någon ringt kvällen innan eller samma dag, trots att jag inte haft något annat planerat. Och jag blir jättebesviken om folk ställer in saker vi planerat, trots att de har mycket goda skäl.

Denna känsla, som jag hittills inte kunnat formulera, var förmodligen en stor del i varför jag fick sådan ångest över sommarjobbet. Chefen lade stor vikt vid att jag kunde hoppa in om det behövdes extra utöver schemat. Rent logiskt tycker jag att jag kan göra det, så jag sade ja naturligtvis. Min kropp måste ha känt att det inte skulle fungera och reagerade starkt för att få mig att förstå.

Det här måste jag tänka mer på. Och ta upp med stafettläkaren från Stockholm som jag ska åka iväg och träffa nu. Idag ska vi prata om min diagnos.

<- Jag vill ligga med känsidar.

När John Mayer var ihop med Jessica Simpson kände jag mig aldrig hotad. De passade inte ihop, han var alldeles för bra för henne. Men nu när han har gått och blivit ihop med Jennifer Aniston och dessutom tydligen är bättre än Brad Pitt i sängen verkar jag inte kunna låta bli att gå omkring och känna mig lite svartsjuk.

Hade jag haft en lista på 5 kändisar jag får ligga med utan att Micke får bli arg skulle den nog se ut såhär (utan inbördes ordning):
1. John Mayer
2. Kate Moennig
3. Matt Czuchry
4. Zooey Deschanel
5. Pharell Williams
Känner mig dock inte redo att laminera den ännu.

<- Uttråkad och inspirationslös.

Igår sa jag till Micke: ”Kan du sparka lite på…” och sedan tappade jag bort ordet varpå Micke började sparka på allt i närheten. Det såg roligt ut och mer spännande än så blev nog inte gårdagskvällen. Jag har börjat kolla på teve på kvällarna igen. Vid nio är jag så uttråkad att det kryper myror i hela kroppen, men tittar ändå på teve i två timmar till innan jag tar en Stilnoct för att sova.

Förutom balkongen har jag inte gjort något kreativt på flera månader. Jag kan inte ens skriva brev längre. Jag tröttnar på en gång och tycker allt jag gör blir skitfult. Det får mig att tänka på en period jag hade förra året då jag i flera månaders tid förlorade förmågan att uttrycka mig i skrift. Det var ganska konstigt faktiskt, men jag kunde inte. Det blev att jag satt och stirrade på tomma worddokument och inte lämnade in en enda skoluppgift på skitlänge. Har aldrig varit med om maken.

Mest vill jag dricka vin och spela Guitar Hero hela dagarna.