<- Röda Trådar

Jag fortsätter att försöka förklara mig själv. Trots att jag mått dåligt så länge så har jag aldrig riktigt trott att något är fel. På riktigt. Jag har blivit förbannad när folk sagt att jag borde rycka upp mig och morrat åt folk som hävdat att det där med psyket ju ”bara” sitter i huvudet och därför också går att tänka bort. Men samtidigt har jag trott på dem. Inte i allmänhet, bara när det gäller mig själv.

”Att vilja är att kunna” sägs det ibland och jag har inte riktigt sagt emot utan istället tittat inåt och tänkt ”jaha, men jag vill ju inte må såhär och jag vill ju inte göra massa dumma självdestruktiva saker och ändå gör jag det så då vill jag väl undermedvetet i alla fall” och så har jag undrat vad det är för fel på mig som vill må såhär. Dumma jag, åtföljt av skuldkänslor.

Det är faktiskt först på senare tid som jag börjat förstå att jag kanske inte behöver klandra mig själv, att det finns andra orsaker som inte har att göra med att jag är lat och korkad och saknar självdisciplin och vill ha uppmärksamhet. Lustigt, inte ens när jag var som sämst och låg på sluten psykavdelning tog jag mig själv på allvar. Möjligtvis för att ingen annan gjorde det heller, men det är en annan historia. Nu börjar jag istället se mönster i mitt beteende och kan hitta röda trådar lite överallt. Som att jag alltid måste ha skitmycket mat hemma därför att vi aldrig hade det när jag var barn. Och att mat har blivit en trygghet i vuxen ålder därför att, ja, vi aldrig hade mat när jag var barn. Men det är också en helt annan historia.

För vad som återstår av måndagskvällen skall jag inte tänka på allt som är dysfunktionellt. Jag ska istället nöja mig med att jag börjar se röda trådar och tycka att det räcker för tillfället. Sen ska jag posta det här inlägget, tömma blåsan och kolla på Pablo Fransisco från sängen.