Idag hade jag återigen tid hos min kompetenta stafettläkare från Stockholm. Han frågade hur jag mådde eller hur det var, eller liknande. Jag sa att jag var lite nervös över vad han hade att säga om DBT’n som jag ville ha. Fick reda på att det numera tydligen inte fanns någon DBT (eller att de inte tog emot fler patienter) i hela Dalarna. Att jag skulle få DBT bara sådär har hela tiden känts ganska orealistiskt men jag hade inte förväntat mig att den möjligheten helt enkelt inte skulle finnas. Jag kände mig som en badboll i slutet av september och ville bara gå därifrån.
Eftersom jag blir så stressad av massa frågor att mitt huvud blir totalt blankt så tog han det väldigt lugnt, vilket jag är enormt tacksam för och det känns som att jag för första gången får fram det jag vill säga. Tyvärr innebär det att vi inte hinner prata om så mycket på 50 minuter så jag fick ännu ett återbesök innan han slutar om tre veckor. Vi hann inte dryfta någonting om borderline eller bipolärt syndrom.
Jag sitter här och vet inte om jag ska tycka att mötet var lyckat därför att han verkar så kompetent och lyhörd och det för en gångs skull inte susade i huvudet så jag kunde säga vad jag faktiskt kände, eller att det var misslyckat därför att behandlingen fortfarande känns skitlångt borta (just nu till och med ganska ogripbar) och vi knappt hann prata om någonting. Jag tycker han är skitbra och jag vill ha honom som läkare men då jag tänker på att han är stafettläkare så blir jag bara förbannad. Förbannad på att hjälpen bara känns tillfällig och förbannad på att Psyk i Mora verkar vara en urusel organisation där ingen vettig människa vill jobba.
0 Svar till “<- Stafettläkaren från Stockholm del 2”