Idag har jag känt mig nästan normal, alltså sådär som jag inbillar mig att jag skulle kunna känna varje dag, om man bortser från ungefär en halvtimme nere på stan då jag bara kände mig som världens fulaste och tjockaste och mest ovärdiga person ever. På dagen lyckades jag inte bara rengöra ugnen, jag tvättade och hängde en maskin också. Och diskade, duschade och gjorde grillspett. Hittade även tillbaka till mitt gamla jag, med röda örhängen och åttiotalsfrisyr. Men det är mest roligt i min ensamhet, bland folk tycks jag mest bara vilja sjunka in i bakgrunden nu för tiden.
Jag förstår inte hur jag ska kunna vistas normalt bland folk igen, det kan jag bara när jag är smal. Det spelar inte sån stor roll hur jag mår i själen bara jag känner att jag inte drar uppmärksamhet till mig på grund utav min vikt. Det här låter lite sjukt i mitt huvud innan jag ens formulerat det, men den period då jag kände att jag hade mest kontroll över livet i stort var då det egentligen var mest kaos. Jag ägnade mig åt diverse självdestruktiva beteenden för att hålla ångesten och (framför allt) maten under kontroll. Detta gjorde att jag kunde hålla ett högre tempo än normalt, träffa folk, vara trevlig, gå ner i vikt och se snygg ut. Så länge jag kunde balla ur i min ensamhet ett par gånger per vecka.
Jag kan länga tillbaka till då, mest för att jag vill vara smal, men också för att jag numera inte får något utlopp för min ångest. Den ligger bara och pyr och gör att jag blir ledsen och trött och håglös och aldrig gör någonting. Istället sitter jag hemma och sörjer, i förväg, alla minnen jag inte får därför att jag isolerar mig.
Dessutom kommer jag på mig flera gånger om dagen med att bli skitarg och ledsen över att inte få någon behandling för min emotionellt instabila personlighet, därför att det inte finns. Varför får folk som är fysiskt sjuka åka till Uppsala eller Stockholm för behandling om det inte finns i vårat lilla skitlän, medan jag bara ska sitta och vara nöjd med att möjligtvis kanske någon gång i framtiden få behandling för något som förmodligen inte ens är det primära problemet utan en biprodukt av en obehandlad personlighetsstörning?
Det känns ofta som jag bara är en sambo ifrån att hamna i det där igen.
<3