<- Tjockisen går på krogen.

Krogen. Singlarnas Mekka. Hormonerna ångar ur varje por. Jag hatar det lika mycket varje gång. Det var säkert ett halvår sedan jag var på krogen nu, om ens så nyss. Jag minns inte. Det blir så när det var länge sedan jag gjorde något (typ jobbade på McDonalds). Jag glömmer bort hur det var och gör det igen. Det är verkligen helt fruktansvärt. När man är tjock.

Jag är tjock nu för tiden. Jag har slutat förneka det. Det känns inte ok att vara tjock, men det känns lite ok att inte gå omkring och ljuga för sig själv hela tiden. Jag är tjock, helt enkelt. Och eftersom jag också varit smal så märker jag hur annorlunda behandlad en blir. Speciellt i krogmiljö.

Jag blir osynlig. Inte en enda människa jag inte känner har pratat med mig idag (bortsett från en tjej i toalettkön). Vid ett tillfälle stod jag och en kompis och pratade med två personer. Eller min kompis stod och pratade med en av dem. Vi andra två bihang stod mest och låtsades att vi trivdes med att inte bli tilltalade. Här skulle man kunna tro att vi då kunde prata med varandra, men personen tyckte att tak, golv och skor var betydligt mer intressant än mig. När dessa två personer sedan skulle gå så började tak-golv-skor-människan insistera på att bjuda på något från baren. Det lustiga (?) var att det endast var min kompis som blev tilltalad. Jag kanske inte såg törstig ut?!

Denna kompis hävdar också att hon inte märker ett dugg av de parningsritualer som pågår under kvällen, trots att hon blir bjuden på drinkar och hade någon kille som bar omkring på hennes väska hela tiden.

Jag tittar på mina smala kompisar, som blir tilltalade, och undrar varför jag inte slutar äta. Jag tänker att jag borde svälta mig själv igen. Att det skulle vara värt det. Och innan jag ens tänker det hör jag hur stört det låter, att det inte borde vara så. Men jag tittar på deras avsaknad av fettfyllda magar och blir avundsjuk. Jag svär att aldrig äta igen innan jag blivit smal och höftbenen syns men jag vet att det inte kommer bli så.

Jag går inte på krogen för att bli uppraggad. Jag tittar mig omkring på svettiga människor som stöter med höfter på dansgolvet och klipper med ögonfransar i baren och är glad för att inte vara singel. Men så fort en inte är köttsligt intressant blir en inte ens värdig en blick. Jag går inte på krogen för att bli uppraggad, men jag går inte på krogen för att bli ignorerad heller.

Det är möjligt att jag känner mig ledsen. Det är möjligt att jag känner mig minst på jorden och totalt ovärdig all mänsklig kontakt. Det är möjligt att jag vaknar i morgon med kramp i hjärtat. Det är möjligt att jag bara väljer att somna om.

Det är möjligt att jag beställer en pizza, köper en coca-cola, tjackar en påse med godis och hyr en film bara för att det är helg och lovar mig själv dyrt och heligt att börja mitt nya liv på måndag. Det är möjligt att jag inte håller mitt löfte.