Jag tyckte det var något skumt med att jag inte fått någon kallelse till stafettdoktorn ännu. Förra gången tog det max två dagar och sedan låg det bruna kuvertet i min brevlåda. Så jag ringde och mycket riktigt så är jag bortglömd. Nu kanske han inte ens har tid med mig och om två veckor åker han tillbaka till Stockholm.
Mänskliga faktorn och stress och sånt gör inte alls så att det känns bättre. Jag känner mig bara bortglömd. Och liten. Som värsta minsta fläcken av stearin på bordet som man bara gnuggar loss med tumnageln och blåser bort. Ska försöka att inte låta detta diktera resten av min dag. Men det känns som jag blivit slagen i magen och gråten sitter i halsen.
Inte ta ut saker i förskott. Inte ta ut saker i förskott. Inte ta ut saker i förskott. För det kan ju ordna sig. Jag kanske får en tid. Inte ta ut saker i förskott. Nej nej nej.
Och ändå känns katastrofen sådär nära för vad händer om jag inte får komma tillbaka till honom? Allt känns så oavslutat. Jag får inte prata klart. Ska jag få någon terapi? Hur gör jag med min sjukskrivning som snart går ut? Får jag träffa en annan stafettläkare och göra om allt? Tänk om den läkaren är dum i huvudet, som de flesta, som aldrig fattar och bara pressar.
Inte ta ut saker i förskott. Jag är inte liten, jag är stor. Inte påbörja tankespiralen, inte börja böla. Inte ta ut saker i förskott. Det blir ingen katastrof. Jag är inte liten, jag är stor. Jag får komma tillbaka och jag får terapi. Allting ordnar sig. Inte ta ut saker i förskott. Jag är inte liten, jag är stor.
Hej, kolla gärna den här sidan. Kram