Ibland kan jag sätta ord på hur jag är, eller se ett mönster i mitt beteende och trots att jag levat i 28 år så kommer det lite som en överraskning varje gång. Det kanske är tydligt för andra, men jag har ingen som helst koll på vem jag är, hur jag fungerar och vad jag vill. Det börjar bli bättre dock. Här är min senaste insikt.
Jag klarar inte av när planer ändras. Detta står i stor kontrast med att jag ibland är otroligt spontan men då är det alltid på mina villkor. Det är jag som vill vara spontan. Det går inte att tvinga på mig någon annans spontanitet. Den senaste veckan har jag fått två mycket tydliga exempel på det här.
För en vecka sedan hade jag och Lisa bestämt att vi skulle kolla på semifinal 2 av ESC hemma hos henne. Vi skulle dricka te och äta glass. Denna tanke tyckte jag mycket om och var inställd på det. Samma eftermiddag skickade Lisa ett sms och frågade om det gick bra att vi var hemma hos Maria istället. Jag blev helt ställd, stod bara med telefonen i handen och ville bara gå hem och lägga mig under täcket. Det snurrade i huvudet och jag svarade något i stil med ”Det går väl bra” och blev för mig själv skitförbannad. Jag hade jättesvårt att acceptera denna förändring i mina planer.
Ikväll är det grillkväll hemma hos Hanna, trodde jag. Det var visserligen inte helt bestämt vart vi skulle vara men det brukar vara hos Hanna så jag var mentalt inställd på det. Jag hade föreställt mig själv på hennes altan, jag såg maten, jag såg sällskapet och jag kände att det skulle bli roligt. Igår ringde Ewa och sa att vi skulle vara hemma hos Maria istället. Jag måste ha låtit sur. Än en gång blev jag förbannad och ville gå och lägga mig.
När jag har bearbetat den nya planen i några timmar börjar det kännas ok igen och jag kan se mig själv i den nya miljön utan att det snurrar i huvudet.
När jag kommer på sådana här saker hos mig själv blir jag så glad. Jag känner att jag hänger ihop. Jag är inte bara ett hopkok av irrationella beteenden och känslor. Och att jag är såhär förklarar så himla mycket, inte minst när det gäller jobb. Jag har aldrig kunnat hoppa in och jobba extra om någon ringt kvällen innan eller samma dag, trots att jag inte haft något annat planerat. Och jag blir jättebesviken om folk ställer in saker vi planerat, trots att de har mycket goda skäl.
Denna känsla, som jag hittills inte kunnat formulera, var förmodligen en stor del i varför jag fick sådan ångest över sommarjobbet. Chefen lade stor vikt vid att jag kunde hoppa in om det behövdes extra utöver schemat. Rent logiskt tycker jag att jag kan göra det, så jag sade ja naturligtvis. Min kropp måste ha känt att det inte skulle fungera och reagerade starkt för att få mig att förstå.
Det här måste jag tänka mer på. Och ta upp med stafettläkaren från Stockholm som jag ska åka iväg och träffa nu. Idag ska vi prata om min diagnos.
Men. Så är jag med! Jag vill veta exakt hur saker kommer vara och vart. Andrar nån på sig blir jag helt tokig.