Idag har jag träffat stafettläkaren från Stockholm för sista gången. Efter tre besök kom vi inte fram till någon diagnos. Känns lite som ett antiklimax. Som det ser ut idag uppfyller jag inte riktigt kriterierna för Emotionellt Instabil Personlighetsstörning, enligt stafettläkaren från Stockholm, och inte för något annat heller. Däremot vet jag ju att det är något med mig som är annorlunda och jag vill ju veta vad. Därför skulle stafettläkaren från Stockholm rekommendera att jag genomgick både en neuropsykiatriskt utredning och en utredning för Emotionellt Instabil Personlighetsstörning. I väntan på det blev jag sjukskriven till och med Augusti och remitterad till en ätstörningsklinik här i Mora.
Jag har inte riktigt processat det hela så jag vet inte vad jag känner ännu. Efter besöket åkte jag till skolan och var social, somnade en stund på soffan hemma och sedan kom Therese på lite balkongmys. Och mysigt var det. Vi pratade rätt mycket och jag blir så glad när folk vill berätta saker för mig, när jag blir visad förtroende. Jag proppade i mig jättemånga vindruvor och nu är jag nära att sprängas.
Det är lite kaos i mitt inre. Låter kanske konstigt men jag vill bara att någon ska bekräfta att det är något annorlunda med mig, något legitimt skäl till varför vissa saker tycks vara så svårt för mig. Istället faller jag igenom, igen. Jag känner mig bara… lat och konstig. Att jag står utanför allting och inte kan vara med och leka. Och det finns ingen riktig förklaring till varför jag inte kan vara med och leka, så jag tänker ”jag kanske inte vill” och så är tankespiralen igång: att jag vill vara såhär, att jag innerst inne kanske bara är lat och trivs med att må dåligt. Att jag får skylla mig själv.
En neuropsykiatrisk utredning skulle innebära att mina föräldrar blir inblandade. Det känns jätteskumt. För jag var ju inget problembarn, snarare var jag tvärt om – pappa brukar prata om hur snäll jag söt jag var när jag var liten. Jag protesterade inte, ville inte vara till besvär och det gick inte dåligt i skolan. Jag föll igenom, överallt, känns det som. Samtidigt undrar jag hur jag var som barn – jag minns ju inte. Jag har ingen allmän uppfattning om hur jag mådde innan jag började högstadiet, bara fragment och trasiga pusselbitar. Egentligen skulle jag ju vilja veta allt det där, jag skulle vilja att mina föräldrar berättade om hur jag var. När märkte de att jag mådde dåligt? Märkte de? Jag har ju varit expert på att dölja. Jag är det fortfarande. Jag kanske helt enkelt borde fråga. Problemet är ju att jag inte kan prata om det, eller något alls för den delen, för allt trasslar ihop sig i min hjärna, tankarna blir till kaos och jag blir alldeles för stressad.
Som nu. Det blev trassel i huvudet. Jag var tvungen att stänga av. Off.
Kram