Det var länge sedan jag kände att jag hade något att skriva. Jag får tvinga fram inlägg, sitta och pressa framför ett ilsket tomt word-dokument. Men det är ok, jag gillar det lite – det tvingar mig åtminstone att göra något, att producera något, istället för att sitta och titta på meningslösa filmer jag ändå inte kommer minnas. Det känns som att jag slösar med tid.
Jag är snart trettio. (Det får man säga när man fyllt 28 va?) Det känns inte som jag gjort någonting. Ja, jag vet: ”du har väl gjort jättemycket” eller ”du ska inte jämföra dig med andra” och så vidare, men ändå.
I Reality Bites säger Ethan Hawke till Winona Ryder: ”Honey, all you have to be by the age of 23 is yourself” och Winona svarar “I don’t know who that is anymore”. Byt ut 23 mot 28 och ta bort “anymore” och voila.
När jag och Lina var i Leksand här om dagen så försökte jag förklara hur jag tyckte att livet var så långt, att jag inte visste hur jag skulle orka leva så länge. Lina tyckte det var det sorgligaste hon hört och det gjorde mig lite förvånad – är det inte så alla känner? Men det går upp för mig mer och mer, att sånt som jag tänker och tror är sanningar ofta inte är det för andra.
Men ärligt, medan vi ändå är inne på det: hur ska en orka leva tills en dör (förutsatt att en dör av naturliga orsaker när en är gammal)? Är det bara jag som tycker att livet känns helt oändligt långt? Jag vet att jag förut hävdat att jag känner mig som typ 22, men i sanning känner jag mig som 122. Och när jag tänker att jag bara levt en tredjedel av livet så känns resterande 244 åren som en omöjlighet.
”Det är så länge!!!” vill jag ställa mig på någon klippa vid ett hav och vråla.
Förresten, den där perioden jag hade nyss, när jag ville umgås med folk, komma ut och ha roligt, har gått över. Delvis för att det inte fanns någon som ville umgås med mig och delvis för att jag inte orkade. Det går bra i perioder men för varje period krävs det många perioder i ensamhet för att jag skall återfå det jag kallar balans men som förmodligen bara är missanpassning och ickenormalitet.
Ja, jag säger då det…
Jag tror det är ett bra tecken att du tycker att livet verkar för långt. Tyder på nån sorts djupt inrotad optimism. Jag har inte känt så sen jag var typ fem år.