Igår kväll kom en historia till mig. Länge sedan det hände nu. Det var nästan läggdags och jag var så himla sugen på att börja skriva att jag gjorde minimalt med förarbete. Något som straffade sig idag, den bara föll platt när jag skulle fortsätta.
Varför kan jag inte lära mig? Den ska tänkas ut, planeras, antecknas. Jag brukar leta i tidningar efter bilder på folk och saker och platser, riva ut dem och använda dem i mina historier. Den längsta, enklaste (det är såklart relativt) och mest genomarbetade historien jag skrivit ägnade jag nästan mer tid åt att planera än att skriva. Då var den liksom färdig när jag satte mig för att skriva. Jag slapp sitta och stirra på worddokumentet utan att komma på något vettigt och istället rann historien ut genom fingrarna.
Efterarbete behövs alltid och jag tycker inte att den känns helt färdig ännu, men historien finns där från början till slut. Något väldigt spännande med välplanerade historier är att en aldrig behöver planera en plantering, de bara ploppar ut av sig själva.
För ett par år sedan var våran skrivarkurs på författarkväll med Aino Trosell. Där berättade hon att hon aldrig började skriva innan en historia var helt färdig, att hur mycket hästarna än slet och drog och ville galoppera iväg så höll hon den hårt i tömmarna tills det verkligen var dags. Då kunde hon istället slänga sig ut när hon skrev, hoppa från klippor och broar, därför att hon alltid visste att hon hade en säkerhetslina.
Jag borde komma ihåg det där bättre nästa gång. Den här historien (som skulle handla om en artonårig lebba) blir nog inte skriven ändå. Jag packar ihop och ställer tillbaka anteckningsboken i hyllan igen. Nästa gång jag tar fram den ska jag hålla hårt i hästarna.
