Det var det där med att göra saker med måtta. Jag vet inte riktigt hur man gör. Meningen var att jag skulle samla ihop lite grejer att sälja på loppis, få bort lite skräp och kanske slänga lite onödigheter också. Började med att rensa ur skräpskåpet i köket. (Det där skåpet de flesta här, där en slänger in allt som inte riktigt passar någon annanstans.) Och det gick väl bra, men jag kunde inte sluta.
Istället fortsatte jag med att städa ut båda skafferierna, slänga det mesta innehållande glutamat och annat skit, fylla burkar med ris och mjöl och socker och müsli och liknande. När det var klart övergick jag till att sortera alla påsar, släta ut och vika ihop de som kunde användas till loppis och lägga dem i skolådor. Blev mycket nöjd men kunde ändå inte ge mig. Fortsatte med att rensa skåpet med alla plastlådor och rivjärn. Gick vidare till skåpet under diskbänken. Fick för mig att jag skulle diska alla krukor också. Svettades, skar mig, svor, dammade igen och fick en astmaattack.
Och så blev klockan tio på kvällen. Köket ser ut som fan. Där är kartonger med grejer jag ska sälja och slänga och prylar jag fått för mig att jag kommer behöva i framtiden. Där står kassar med elavfall, gamla batterier och glödlampor jag samlat på mig under ett år sedan jag var till tippen senast. Det lilla projektet tog så hela dagen och ännu är det inte klart.
Det blev ingen återvinning. Jag har inte färgat håret. Och äppelmuffinsarna har jag knappt ägnat en tanke.
I know the feeling. Det är antingen eller. Svart eller vitt. Men jag måste ändå säga att jag gläds de gånger då det blir så där. Alltså, när man håller på och man har fått fnatt. Hellre än att städa och rensa och man inte kan göra sig av med nåt. Nu är det bara att hålla tummen att du är på samma humör imorrn. Det är alltid dilemmat i det hela, för mig.
Bra att du fick det gjort… se det inte som ett problem.. utan en bra insats..