När det händer saker händer det mycket på en gång. Farmor gav oss en liten scare då hon fick läggas in på lasarettet på grund av en förändring på hjärnhinnan. En slags tumör alltså. Senare blev hon friskförklarad och tumören växer tydligen så sakta att den inte blir aktuell att operera på flera år. Puh!
Marisol har varit här i några dagar också. Vi har mest hängt på Kaffestugan, ätit enligt mitt nya program jag fått från MHE och masserat varandras fötter. En kort stund drog vi också fram gitarren och lärde oss How’s The World Treating You.
Resten av tiden, alltså när jag inte oroat mig för farmor och masserat Marisols fötter, har jag haft bostadsångest. Det är fruktansvärt svårt att försöka fixa bostad när en, som jag, har telefonfobi. Det där med telefonfobi (vilket inte alls är en fobi utan en enorm motvilja till att ringa samtal) är väldigt svårt att förklara. Det kan tyckas att det för bövelen bara är att lyfta på luren och slå numret och få det överstökat, och så tänker jag också ibland, men ja, om det vore så enkelt skulle jag väl ha ringt alla nödvändiga samtal för länge sedan.
Ännu har jag inte ringt ett enda.
Jag är trött på att vara dysfunktionell. När saker och ting verkligen behövs fixas, när en inte har tid att angsta sig så märks det så tydligt när saker och ting felar.
Inte orkar jag skriva välformulerade inlägg heller. Eller knappt blogga alls för den delen. Det har blivit lite tungt att leva just nu. När jag tänker på den tiden jag har framför mig med packning och flytt och ännu mer ansträngd ekonomi och allt som följder med det så reagerar kroppen med att bara stänga av och i princip somna. Jag är så trött.
Det känns som att allt runtomkring mig rasar. Men jag kämpar vidare och återkommer.
