Det figurerar diverse post-Pride-sjukdomar där ute i bloggarna. Den vanligaste är förkylningen. Jag har snorat i flera dagar. Plöjt mig genom rullar med toalettpapper mellan de få dyrbara paketen med näsdukar och mina näsvingar är ilsket röda och känns som sandpapper. Efter att ha nyst så mycket att jag började utbrista Jag orkar inte leva såhär! mellan attackerna tog jag en antihistamintablett och helt plötsligt är jag tillbaka. Jaha, det var allergi.
Den andra post-Pride-sjukan verkar vara en mer metal sådan. Den har jag definitivt blivit drabbad av. Jag längtar tillbaka! Kan inte fatta att det ska vara ett helt år tills nästa gång. Jag blir helt galen på den heteronormativa värld vi lever i och saknar den befriande känslan av att hbt är norm. Stämningen. Åh, stämningen var så annorlunda.
Jag kände det så tydligt idag, hur jag efter bara några dagar hemma börjar falla tillbaka i gamla mönster. Kommer på mig själv att börja brösta upp mig för killar och oroa mig för att inte duga. Heterovärden kastar en blick på mig och avskriver mig som icke snygg nog och där står jag och önskar innerst inne att jag fick vara med. Inte för att jag vill hångla, men jag vill inte vara osynlig längre.
På Pride kände jag aldrig så. Jag ägnade killar varken en blick eller en tanke. Jag tyckte till och med att det var skitkul att gå ut och dansa (när jag väl kommit över min oh-my-god-jag-är-så-jävla-svettig-det-får-inte-synas-noja och började släppa loss) för där fanns inga heteroblickar. På Pride svettades tjejerna också, det var ingen som stack under stol med det.
Ok, jag fattar att det här kan vara i mitt huvud men jag har aldrig känt mig mer bekväm med den jag är. Heterosamhället med sina mallar och ideal var långt långt borta, här fick jag äntligen bara vara jag, Jenny. Och Jenny var rätt så cool, ganska snygg emellanåt och aldrig förr så trevlig och social. Jag vill tillbaka!
0 Svar till “<- Post-Pride-sjukan.”