Hjärnan är en fantastisk makapär. När någonting blir för övermäktigt att ta in på en gång så portionerar den informationen så att det istället går i etapper. Jag vet att vi gjorde slut, jag var ju där, men varje gång jag tror det har sjunkit in så har det ändå inte gjort det, märker jag när vi plötsligt kommit fram till den sista kvällen som sammanboende. Dessutom har folk börjat komma och titta på lägenheten.
Jag börjar gilla tanken på arrangerat äktenskap. Någon relativt partisk människa som väljer ut en lämplig partner och så är det bara att göra det bästa av situationen, alternativt ta älskare/älskarinnor lite då och då under livets gång. Men att få bygga sitt liv tillsammans med en annan människa utan att riskera att det faller vilken dag som helst, och (förhoppningsvis) slippa vara så ensam som en fryst färdigportion från ICA till middag kan få en att känna sig.
Det här nya självständiga livet skrämmer mig halvt ihjäl. Någon som vill anmäla sig till samkväm?
Idag kom jag ut på blodcentralen. Låg i stolen och kände mig som en god medborgare när blodtagerskan kommenterade min regnbågspin. Hon frågade om det stod för något speciellt och jag svarade något i stil med ”det är märket för homo-, bi- och transpersoner” vilket följdes av en kort intensiv tystnad och ett ”jaha”. Sedan blev jag yr i bollen av den massiva blodförlusten och köpte tröst-glass och en karma-trisslott på vägen hem.
Jag har ännu inte installerat PS på nya datorn så det blir tyvärr inga bilder trots att jag för en gång skull har några att bjuda på. Har i alla fall haft en trevlig helg. I fredags cyklade jag hem till Ewa och drack ett par glas vin. Varje gång jag sätter mig på min nya cykel så blir jag helt förundrad över vilket underbart transportmedel det är. Cyklade hem tidigt men var uppe alldeles för länge. Kan ju inte slita mig från datorn.
På lördagen åkte jag och Anna i finbil till inredningsmässan och tittade oss omkring lite. Det gick relativt fort så vi tog en sväng ner på stan också och så kom jag hem med ett paket gips. Tänkte skulptera lite.
Såhär gör du om du också vill:
*Köp gips på hobbyaffären.
*Köp 1,5 liter mjölk, Oboy och vispgrädde på mataffären.
*Drick massa varm choklad, bjud dina vänner, tills mjölken är slut.
*Diska ur förpackningen och låt den torka.
*Blanda gips enligt anvisningar på paket, men tillsätt lite extra vatten så att det inte blir stenhårt sedan.
*Fyll mjölkförpackningen och låt gipset brinna.
*Ta bort mjölkpaketet och ställ gipsblocket på ett tåligt underlag.
*Fatta kniven och börja skulptera.
På lördagskvällen kom Karin och hälsade på mig. Älskade Karin. Vi drack vin och tittade på snygga tjejer på YouTube. Sedan gick vi ner på krogen, beställde varsin öl, satte oss vid ett bord och tittade ut i en lokal som bestod av ungefär 95% killar. Två mycket påtända sådana satte sig bredvid oss och frågade om vi var modeller. Vi garvade nästan av stolen.
Sedan träffade vi på en antifeminist. Jag fattade inte riktigt hur det började, jag tror han sa till Ewa att hon såg så sur ut och sedan utbrast han typ ”nu har hon bildat en sån där feminist-klubb” varpå jag och Karin frågade vad en feministklubb var. Då trodde han att vi hörde dåligt eller något och började överartikulera flera gånger: FE-MI-NIST-KLUBB. Det var uppenbart att det var något negativt och Karin frågade om inte han var feminist. Det tog han närmast som en förolämpning och svarade ”absolut inte”. Sedan blev det hetsigt. Han hävdade att det fanns saker som killar kunde göra som tjejer helt enkelt inte klarade av, till exempel köra en lastbil med bajs. Sedan berättade han om tjejen som han som den varmhjärtade samarit han var hade anställt i sitt mansdominerade arbete, om hur hon inte hade fattat det där med lastbilar och bajs och då också fått bekräftat att tjejer helt enkelt inte kunde vissa saker. Vi blev arga och övervägde att rånmörda honom på vägen hem men bestämde oss för att gå vidare med vårat liv istället. Jävla idiot!
Trots det tyckte jag att kvällen var ganska lyckad, jämfört med alla andra gånger jag varit ute i Mora. Det verkade inte Karin tycka, men så har hon bott i storstaden så länge också. När vi kom hem mailade vi varandra på Qruiser och Karin kallade kvällen för Totally Pointless. Fast det var mest för att hon inte fick hångla.
Ja, jag har faktiskt haft det rätt trevligt. Håller på att fixa det där med PS så det kanske kommer lite fina bilder senare ikväll. Nu måste jag ringa lite samtal för när som helst kan Telia få för sig att koppla ur den där telefonen som jag inte ska ha och på onsdag flyttar Micke ut och då är jag sådär väldigt ensamstående igen. Ensamstående.
Fick hjärtattack idag när jag loggade in på banken och tittade på min framtida insättning och beloppet inte ens nådde upp i tre tusen kronor. Jag växlar mellan att tänka ”vilken jävla tur jag har” (fick första lägenheten jag sökte) till ”vilken jävla otur jag har”. När det händer sånt där som hände idag så funderar jag inte om det är någon slags Murphy’s Lag som gäller i mitt liv. Det är det såklart inte, det är mycket som går bra för mig, det är bara det att när det väl börjar gå åt helvete så ser jag inget annat. Och ångesten är lika omedelbar som, säg, döden vid en kärnvapenexplosion.
Oktober månad är den första månaden på ungefär 2,5 år som jag står ensam med mina utgifter. Hyra, försäkringar, internet, CSN och ungefär tusen andra saker – allt ska betalas av mig. Moi. Allena. Och det är här Murphys Lag träder i kraft. Min läkare skickade aldrig in något sjukintyg till Försäkringskassan trots att hon skickat en kopia på intyget hem till mig. Ergo: jag kan inte ens betala hyran.
Min första instinkt är att lägga mig i fosterställning och aldrig resa mig igen. Omedelbart vill jag knarka-sova-dö (i den ordningen) och det finns bara en enda tanke som går på repeat i min hjärna: ”det går åt helvete”. Tillslut tycker jag att allt i hela mitt 28-åriga liv har gått åt helvete och tror att allt kommer gå åt helvete så länge jag lever.
Sedan är det idag och något helt annorlunda händer. Ångesten kommer och känns övermäktig och jag vill fortfarande knarka-sova-dö. Men sedan tar jag plötsligt itu med saken. (Efter att först ha ringt exet och förmodligen förstört hela hans tjänsteresa, men det är sånt som händer.) Jag försöker titta på sakerna, sitter med budget, ordnar med betalningar, gör upp planer och plötsligt så ordnar det sig. DET ORDNAR SIG. Och jag har inte ens ringt till pappa.
Jag fixade det. Det kommer fixa sig. Jag får ringa bostadbolaget i morgon och förklara situationen, betala alla andra räkningar med de tre tusen jag faktiskt fick, fortfarande ha omkring 700 kr kvar att köpa mat för tills resten av pengarna kommer in och jag får helt enkelt åka upp till vuxenpsyk och sitta där tills jag har mitt intyg i handen så jag kan lägga det på lådan själv. Sedan får jag ringa handläggaren på FK och förklara läget, vädja till någon slag medkänsla hos människan (alternativt vara lite barsk och förklara att inte jag ska behöva drabbas av att min läkare gjort fel så nu får hen worka with me lite) och hoppas att pengarna är på kontot om en ungefär vecka.
Ja, det här måste ju klassas som något slags genombrott. Jag är stolt över mig själv men inte riktigt så stark att jag kan hindra impulsen att skita i middagen jag inte haft tid att laga eftersom jag ägnat de tre senaste timmarna åt att ha ångest och fixa saker och helt enkelt åka och köpa något smarrigt på affären. Jag måste ha den där fixen för att klara kvällen. I morgon är en annan dag, då fixar jag det med maten igen. Ingenting har gått åt helvete, för jag gjorde’t.
I Windows Vista finns alla möjliga nya roliga funktioner. Förutom det uppenbara med Gadgets går det numera att skriva blogginlägg direkt i Word och posta inlägg utan att passera wordpress.com. Je suis impressed. Jag verkligen älskar min nya dator. Igår låg jag i sängen och tänkte på den hela tiden, utbrast emellanåt ”jag saknar min dator” och när klockan ringde på morgon var den det första jag tänkte på. Jag kan inte få nog. Tänker att jag förmodligen måste döpa min dator så jag slipper kalla den för ”min dator” hela tiden. Jag tror hon ska få heta Iris.
Iris och jag är ihop nu. Jag tror hon gillar mig med. Jag vårdar henne ömt, installerar roliga program och scannar henne efter virus. Tänk om hon blir sjuk, tänker jag plötsligt. Jag vet inte om jag skulle klara mig om något hände med henne. Vi har bara varit ihop i ett dygn och är redan så himla fästa vid varandra. Jag försöker skriva små litterära texter men blir emellanåt så distraherad av hennes vackra former, färger och funktioner att jag kommer av mig, tappar tråden och måste radera och börja om. Men det är det värt, absolut och verkligen.
Edit: Det gick inte att infoga taggar i Word. Eller går det? Någon som vet?
Nu sitter jag här vid min nya bärbara dator som skall göra mig till en författare. Likt Carrie i Sex And The City ska jag sitta vid mitt skrivbord framför fönstret och skriva klyschor om män och kvinnor. Förutom att jag såklart inte alls skall skriva några klyschor, utan en prisbelönt ungdomsroman om en bisexuell tjej på högstadiet. Och utsikten är inte över en romantisk gata i New York. I nya lägenheten kommer jag titta rakt in i ett äldreboende. Och om jag känner mig själv kommer jag knappt sitta vid det där skrivbordet utan snarare vräka mig i soffan eller i sängen.
Nu börjar det bli dags att borsta tänderna och gå och lägga mig. Har lust att ta med mig datorn in i sängkammaren, sätta på mig ett par hörlurar och kolla på det senaste avsnittet av nya 90210. Känns lite väl extremt dock. Istället smeker jag tangenterna en sista gång och viskar god natt till min nya Fujitsu Siemens Esprimo Mobile V5535.
Ibland börjar jag prenumerara på någon menlös tidning när jag ser ett bra erbjudande. En parfym, ett smycke, eller något annat som jag kan tjäna en hacka på att sälja på Tradera. Fast det blir aldrig en bra affär för jag lyckas aldrig säga upp tidningen. Det bara mal på månad efter månad trots att jag aldrig läser den. Nu har jag dock sagt upp alla mina prenumerationer och börjat bläddra i senaste numret av Glamour.
Alltså, det är en dålig tidning, det är jag ju inställd på redan från början. Och ändå blir jag förvånad och arg. De finns ju de (och de är ganska många också) som läser sådana här tidningar på allvar, som aldrig reflekterar över vad som står därför att det är någon slags bibel för modemedvetna tjejer. Ja, jag generaliserar såklart.
För det första så utgår tidningen från att alla läsare är heterosexuella kvinnor. Det är väl i och för sig inget ovanligt men upprör mig ändå. Det finns vissa saker som upprör mig extra mycket. På sidan 78 tipsar modechefen Maria om lite saker, bland annat en amningsbehå: ”Sexigt för alla mammor. Bara för att man är en ammande mamma behöver man inte sluta bejaka sin kvinnlighet.” Bejaka sin kvinnlighet? Kvinnlighet? Jag måste googla. Ja, det visar sig att ingen vet vad det är så hur ska man då kunna bejaka den? Av Marias tips kan jag dock inte dra någon annan slutsats än att ”bejaka sin kvinnlighet” betyder att man ska sätta på sig lite snygga underkläder och vara sexig för sin man, för alla kvinnor är ju som redan nämnt heterosexuella.
Om jag bläddrar lite till är det en tresidig artikel om ”Modevärldens dolda diskriminering”. Vilket naturligtvis inte alls handlar att alla modeller har size 0 som ingen vanlig människa kan identifiera sig med och som gör att vi har ett helt uppfuckat skönhetsideal som får folk att må dåligt och göra dumma saker för att passa in. Det handlar om rasism. Det kan jag såklart inte säga något om, jag har ingen insikt i modevärlden och det verkar ju onekligen som att mörkhyade kvinnor sorteras bort för att de inte passar det västerländska idealet. Men det är klart, diskrimineringen av folk som inte kan nå runt sin egen midja med händerna är ju inte ”dold”.
Det är en jävla skittidning. Fattar inte varför jag bojkottade Aftonbladet och Expressen för flera år sedan men betalar för något sånt här. Inför flytten skall jag sortera bort allt idiotiskt från mina ägodelar; stringtrosor, döda djur, modetidningar… what else? Och vad ska du sortera bort idag?
Jag är trött jämt. Det är ingen överdrift. Minns inte ens när jag sist kunde säga att jag var pigg. Jag kan lägga mig ner och somna när som helst under dagen. Nu gör jag ju inte det längre så himla ofta, sover på dagen alltså, och min nattsömn har också förbättrats avsevärt. Nu somnar jag efter lite läsning i sängen och vaknar inte så värst många gånger under natten, så en kan tycka att jag borde bli utsövd. Men jag tror det är en myt. Jag tror att alla går omkring och är trötta hela tiden. Är du trött?
Idag tog jag mig ut i alla fall, på en liten promenad, med kameran och mig själv. Började tänka på det vid tio, kom iväg vid tre. Hur som helst så träffade jag några änder så det blev ungefär hundra kort på dem. Så blir det alltid när jag ser fåglar, eller djur överlag. Slog mig ner på en brygga, tjuvrökte en cigarett och tänkte ”äh, det är inte så dumt ändå när solen skiner såhär”.
Jag lever! Fixade med lite bilder i lördags men sedan kom Nettan och så glömde jag bort att ladda upp dem. Var på krogen också, tillsammans med en bekant som tyckte jag skulle visa mer tuttar för att bli bjuden på drinkar. Sedan började hon dra i mina kläder och jag kände mig lite förolämpad. Vilka jävla heterofasoner. Tutta upp sig för lite öl? Nej, då är jag hellre nykter tills jag dör.
Hade inte planerat att be om ursäkt för mina sporadiska uppdateringar men gör det ändå. Bloggen går lite i slow motion för att livet går i slow motion. Väntar mest på att något ska hända rent praktiskt med flytten och tills dess ägnar jag dagarna åt att äta och kolla på nya avsnitt av 90210 och ANTM cycle 11 (Heja Isis!).
Man märker att könsrollerna håller på att suddas ut och att vi är så enormt jämställda här i Sverige när en kille kan vara bonde men en tjej bara bonde-fru. Och vad är egentligen en kukfödds motsvarighet till pojkflicka? Flickpojke?
Vissa inlägg är lösenordsskyddade. För att få till gång till dessa inlägg krävs det att du skickar ett mail till jenny[a]lepoop.se, berättar vem du är och att du vill ha det hemliga lösenordet.
