Jag har en totalt värdelös dag. Det är som att allt är ruttet rakt igenom. Allt jag tar i blir bajs. Jag kan inget, springer bara runt och lådsas att jag är bra på saker som att fotografera, musicera, inreda, pyssla och vad annat ni nu fått för er att jag kan. Plus att jag är trött på mig själv. Jag står inte ut att vara jag. Jag avskyr den här kroppen. Jag är trött på att misslyckas. Jag vill inte leva på paus men videon är trasig och bilden har liksom fastnat. Jag har inga pengar heller så jag kan inte lämna in den på lagning.
Ja, ni fattade väl att det var en metafor. En dålig metafor. Inte ens sånt kan jag.
Och jag försöker få perspektiv på saker hela tiden, försöker tänka på hur bra jag har det i jämförelse med människor som lever i krig och katastrof och med massa dödliga obotliga sjukdomar men det gör mig bara ännu mera ledsen. Inte för att folk lever i krig och katastrof och med massa dödliga obotliga sjukdomar, sånt rör mig inte ryggen för jag är ju totalt självupptagen också. Utan för att trots allt det där så tycker jag ändå att jag har det sämst. Och dessutom längtar jag nästan efter krig och katastrof och dödaliga obotliga sjukdomar.
Jag hör av mig när jag får ångra att jag sa det.
Men jo, så är det. Jag är trött på att egentligen ha det bra när allt innuti känns ruttet och meningslöst. Ibland säger nån att jag är bra på nåt och jag svär att jag inte försöker spela blygsam eller nåt sånt drygt, det är bara det att jag fattar ju att ni bara har missuppfattat det där. Jag är inte alls bra på nånting och så får jag lite dåligt samvete för att jag lurat er. Det var inte meningen, jag lovar.
Jag är så duktig på att må halvbra. När någon frågar hur jag mår så svarar jag aldrig ”bra” därför att det inte är det. Jag säger ”sådär” och ”det funkar väl” eller något liknande. Och det säger jag även om saker inte är sådär eller trots att ingenting funkar alls. Jag vill fråga om ni inte känner att jag stinker för det känns verkligen som att det inte alls är blod som rinner i mina ådror, utan tjock trögflytande stinkande sörja som förgiftar mig. Nånstans där inne tror jag ändå att det finns en riktig person men hon är nästan helt begraven i allt det meningslösa och jag är rädd för att hon dör.
Ibland undrar jag om det verkligen är möjligt att känna sig så jävla värdelös som jag gör. Men det är det. Uppenbarligen.
Jag är inte ärlig mot en enda människa i hela världen. Vågar inte vara det mot mig själv heller. Ju mer ärlig jag är mot mig själv desto mer trögflytande blir sörjan. Därför måste jag ljuga hela tiden för att inte ramla över kanten.
Jag känner det inte alltid såhär förståss. Men jag inser ju att de gånger jag känner någon slags glädje eller tacksamhet eller andra känslor som definieras som positiva så är det ju bara en tillfällig illusion. Det är som rutten fisk. Bara för att man lägger det i en burk och kallar det för surströmming så några galna människor i korta stunder kallar det för en delikatess så slutar det ju aldrig att vara rutten fisk.
Jag undrar ju vad ni medicinerar er med för att bli så desillusionerade.
Och jag undrar hur det kan komma sig att en människa får alla tårar och en annan inte får några alls. Den som blev vacker, smal, glad, talangfull och driven blev allt det där bara för att jag inte är det. Eller för att någon annan inte är det. För alla tårar jag fäller är det någon som slipper fälla lika många. Från början var det säkert meningen att allt det där skulle jämna ut sig men sen blev några så lyckliga och snygga att några andra måste bli dubbelt så fula och olyckliga.
Jag avskyr lyckade människor. Inte personligen, men jag hatar att det ska vara så himla orättvist. Snart har jag levt i trettio år och livet är så kort fast så oändligt långt och så har man bara en chans på sig och så har jag inte fått något av det där som jag vill ha. Ja just det, jag glömde ju säga att jag går omkring och är avundsjuk på ett eller annat sätt på precis alla människor jag känner.
Åh gud vad det känns befriande att få vara lite ärlig för en gångs skull. Att bara för en kort sekund inte behöva lådsas, ens för mig själv, att jag egentligen skulle vara en bra person. Det är egendomligt vad lättad och lugn denna bekännelse gjorde mig i detta nu. Fast det är ju såklart också en illusion. Jag är ju inte alls lättad och lugn och snart bör det återgå till det vanliga så jag ska ta tillfället i akt att vila lite utan alla dessa tankar i tombolan, också kallad hjärnan.
Just det, det har snöat.
