Igår blev jag lite full. Det var inte helt och hållet planerat. Ett par folkisar och någon martini hemma hos Anna först och sedan var det dags för hårdrock. Det visade sig vara halva priset i baren till en början och sedan var det kört. Vid ett tillfälle tyckte jag att jag såg en clown och tänkte ”Hur full är jag då?” men sedan visade det sig bara vara en rödnäsad krulltott med flint och träningsoverall. Mind the dubbelhaka på kortet här nedan. Den ska bort i framtiden.
Snart är det över. Om tjugo minuter ska jag överlämna nycklarna och sedan kan jag börja ta itu med den här lägenheten. Hittills har jag bara plockat fram lite porslin och kläder och sett till att jag kan kolla på teve, lyssna på musik och surfa på internet. Och äta mat. Åt ägg i flera dagar innan jag i förrgår äntligen fick mig en PIZZA. Maj GAD vad gott det var.
Idag släppte jag ut Psycho för första gången också. Sedan hittade jag henne i buskarna utanför gamla lägenheten. Rätt väntat men nu får hon vara inne ett par dagar till så hon verkligen fattar att hon flyttat. Jag fattar det inte riktigt själv heller så hur ska jag kunna begära det av henne?
Poppo är precis som vanligt. Han har till och med sniffat på trapphuset lite. Han stör mig på natten, klättrar i gardinen och välter blomkrukor (hade sönder min favoritkruka när jag befann mig i ett mycket labilt tillstånd så jag sörjde den där krukan med lite salta tårar) så jo, allt är som det ska, både med katterna och med mig.
HERREGUD vad jobbigt det var att flytta. Stressigt, tungt, astmatiskt, smutsigt, långsamt. Började dagen lite sent med att få låna farsans bil för att köpa lite fler flyttkartonger (blev 19 stycken till slut, och då skulle jag behövt ett gäng till). Note to self: Skriv för bövelen på den där flyttkartongen vad den innehåller så slipper du leta igenom varenda kartong i jakt efter ett lakan (och hitta det i den näst sista, grrr).
Jag har suttit ner i ungefär 40 minuter nu och känner hur lem efter lem börjar dö. Kommer har så sjukt ont i morgon. Jag tror jag måste inse att jag är lite av en samlare också, för herregud vad mycket prylar jag hade. Anna flyttade själv för ett par veckor sedan. Hon är 40-ish år gammal och flyttade tillsammans med sin 18-åriga son till ny lägenhet och de hade gemensamt kanske en tredjedel av mängden prylar jag hade. Gud vilken dåligt formulerad mening. Skyller på att jag mest vill dö för tillfället.
En period på eftermiddagen bölade jag massor, för att stressen i själen tog över. Då satte jag mig ner på en stol och tänkte på den där boken jag läser. Upprepade för mig själv: det är såhär jag känner, de här tankarna har jag och det är ok, och så visualiserade jag ett rum med känslor som alla fick komma och gå som de ville, bra som dåliga. Och så gick det över. Fint.
Poppo låg under ett täcke och tryckte under hela flytten. Sen lyfte jag upp hela det där täcket, med katt och allt, och promenerade med honom till nya lägeheten. Där låg han i någon timme och var rädd under täcket och sedan började han utforska. Nu är han nästan helt normal. Och jag är helt sjukt lättad. Det kan till och med ha varit bra för honom. Lite beteendeterapi liksom. Han ligger nu i sängen och sover med ett tass hängandes över kanten. Psycho har somnat på mitt berg av kartonger. Nu måste jag också sova.
Åh, nu sitter jag här och blir gråtmild och nostalgisk bara för att jag tycker det är så sorgligt att jag ska flytta. Jag tänker på hur det kändes när jag såg lägenheten första gången och blev kär trots allt det sunkiga. Hur jag valde färg till alla rum och målade hela lägenheten själv. Främst tänker jag på vilken trygghet och oas den här lägenheten har varit.
Jag är helt livrädd för att allt det där ska ändras nu. Att nya stället bara ska vara… en lägenhet. Inget hem. Att jag återigen ska bli mörkrädd vilket jag varit max två gånger på fem år i den här lägenheten. Till skillnad från lägenheten jag bodde i innan, där jag var livrädd varje gång jag skulle gå upp och kissa på natten.
Känns löjligt gör det också, att sitta här och vara ledsen över en lägenhet. Ett hål i ett hus. Men kan man inte tillåtas sörja sådana banala saker? Varför måste sorgen vara reserverad levande ting? Det äääär bara pryyylar, saaaker, jordsliga ting. Nej, det är det inte. Det är mitt HEM, det är min TRYGGHET. Och jag ÄR ledsen, så är det bara. Jag kan inte lådsas att jag inte är det. Nu ska jag sörja ordentligt, så kanske det känns bättre sen.
Jävla RÖV vad tråkigt det är att packa. Men jag måste. Det mesta är nerpackat men nu har jag faktiskt inte fler kartonger och kassar. Spenderade min sista hundring (som jag hade sparat till mat) på flyttkartonger idag. Anna har varit vänlig nog att hjälpa mig packa ner det mesta i köket. Jag kunde inte ens ana hur mycket prylar alla mina skåp och garderober egentligen rymmer.
Katterna uppskattar dock alla nya skrymslen och vrår som plötsligt finns överallt. Och vad är det egentligen med katter och kartonger? Öppnar man en ska de vara i den, stänger man den ska de ligga på den och försöka öppna den. När jag blir rik ska ett rum i mitt hus vara avsedd bara för mina katter. Däri ska finnas de mest fantastiska träd, en tv som visar DVD För Ensamma Katter och kartonger i överflöd. Gärna en soffa att klösa lite på också, och några papper på ett bord som de kan lägga sig på.
Några gånger om året är det café i Gamla Skolan i Nusnäs. Det är väldigt populärt. Jag och Anna brukar försöka ta oss dit. De bakar de mest fantastiska pajer och tårtor, sånt där som man vill fika på jämt, istället för kanelbullar och glasswienerbröd och dammsugare. Idag åt vi mjuk pepparkaka och chokladtårta med hjortrontryffel. Mums! Dessutom kom vi tjugo minuter innan det öppnade och hamnade först i kön som tillslut blev helt sjukt lång.
Det är helt sjukt tråkigt och oinspirerande och sorgligt och sa jag tråkigt (?) att packa ihop alla sina prylar i flyttkartonger. Och de där kartongerna räckte inte särskilt långt heller. De är slut nu, jag har inget mer att packa i och typ skitmycket prylar kvar. Hela köket är orört och varenda skåp däri är proppat. Jag vill sova/dö.
Nu tvättar jag sista maskinen också, sedan blir det till att börja springa till den där jävla tvättstugan igen. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Slängde ner allt jag hade smutsat ner i samma maskin. Vi får väl se hur det ser ut när det är klart. Åh, jag kan inte fatta hur sjukt tråkigt det här är.
Alla som bor i Mora och har möjlighet att lyfta saker på måndag kväll, från klockan sjutton tills det är klart, är välkommen hit. Jag bjuder inte på något alls förutom mitt sällskap och lite träning i form av att lyfta några kartonger. Kanske lite vatten också, om ni har tur.
Önskar bara att allt det här var över nu. Att jag var inbodd på nya stället, inte levde bland kartonger och inte hade något som jag bara måste göra. Jag kan göra saker intensivt i ungefär en timme i sträck, sedan måste jag vila mig. Jag får vitt brus om jag måste hålla på längre. Så jag packar lite, tittar på teve, packar, bläddrar i en IKEA-katalog, packar, skriver ett blogginlägg och sedan orkar jag förmodligen inte packa mer.
När jag står inför något som jag tycker är jobbigt, som tandläkarbesök eller så, brukar jag finna en tröstande tanke i det här med tid. Att en sekund är konstant, att sekunder blir till minuter som blir till timmar och tillslut dagar och veckor. Alltså kan jag antingen sitta här i soffan och slappa en vecka till (ja, det kan jag ju inte göra visserligen men jag ponerar lite) eller så kan jag packa, flytta, packa upp och flyttstäda. När den veckan sedan gått så kan jag antingen inte ha gjort någonting och ha allt det jobbiga framför mig, eller så kan jag redan vara klar. Tiden tickar på utan min inblandning. Tröstande faktiskt.
Synd att jag kommit på det där med att ta kort på katter som vill in från balkongen först nu. På måndag flyttar jag. I natt fick jag lite andnöd när jag tänkte på det, att jag verkligen ska lämna den här lägenheten. Känns helt overkligt att jag inte ska bo här mer. Känns fan jobbigt alltså, och samtidigt känns det helt bubblande och befriande att få börja om.
Råtthålet är förresten färdigt i och med idag. Nu ska jag flytta in, sen återstår massa piff och spaljébyggande och det eviga sökandet efter de perfekta möblerna. Jag har så många idéer och behöver så mycket pengar att jag sprängs. Kolla in under Råtthålet om ett tag så ska det finnas lite nya bilder.
Det här kan ju få vem som helst på lite lite bättre humör.
