Jag har alltid tänkt att det varit ett väldigt bra personlighetsdrag att jag inte är en sån där som får hysteriska utbrott av att inte veta vad jag ska ha på mig, som inte slår på stora drama-trumman. Nu börjar jag fundera på om min aversion mot intriger kanske till största delen beror på min rädsla för mina känslor. Kanske är de som vågar leva ut frustrationen, som vågar reagera på småsaker och balla ur ibland, lite mer i kontakt med sina känslor än vad jag är. Kanske är ett visst mått av drama någoting positivt?
Jag har fortfarande ingen önskan om att ha intrigerande människor runt omkring mig, men jag tror jag ska prova att få ett sånt här nån gång:
Ha ha h ah ah aahahahha!! Jösses Amalia, vad jag kände igen mig själv i den där. Mycket bättre har det blivit nu dock. Personlig utveckling is the shit. He he he.