Såhär såg kidet ut när jag kom in i köket, och Jon bah: ”Nu är det din tur.” Tack för den, liksom.
Dålig sömn. Igen. Kidet har vaknat och skrikit hundra gånger. Jag har inte kunnat sova på grund av klåda, som jag drabbats av på senare tid. Fick dock sova ända till tjugo i tio i morse, då Alexander och Jon kom och väckte mig med en kopp kaffe. But still – huvudvärk och knappt levande.
Alexander har just somnat för sin förmiddagslur och jag är så oerhört jävla trött på att han nästan alltid ska skrika när det är dags att sova.
Jag har inte mått så bra på senare tid. Kroppen har betett sig och psyket har inte riktigt hängt med. Var till Vårdcentralen i veckan för en hälsoundersökning och massa provtagningar (njurar, lever, ämnesomsättning, B12, järn etc) men allt ser bra ut. Läkaren trodde att det beror på sömnbrist vilket såklart gör att jag inte riktigt vet vad jag ska göra nu. Sova, skulle ju vara det bästa men det alternativet verkar inte finnas för tillfället.
Jag försöker acceptera livet som det är och följa med snarare än kämpa emot, men det har varit väldigt svårt att göra det på senare tid. Märker att jag hänger upp mig mer på saker, att jag inte tar mig ur mina onda tankespiraler och att orken helt enkelt inte finns där.
Vardagen fungerar ju, även om det är lite kämpigt, och det är jag glad för. Men mycket mer än så blir det inte. Vilket kanske förklarar nivån och kvalitén på inläggen nu för tiden. Ni får ta mig som jag är. Jag hoppas att ni hänger kvar med mig och tack för att ni tvingas lyssna.
Jag gillar dig som du är! Alltid!
Och så där ser Kato ut efter varje måltid…