Jag var ju hos farmor förra veckan och firade henne på födelsedagen. Då åt jag lite äppelkaka med den här skeden. Det är min sked. Eller min brors. Vi har en varsin som vi alltid fick när vi var hos farmor när vi var små. Allting smakar lite extra gott med den här skeden. Vad jag minns det som så var till och med medicinen god när vi var hos farmor. Det kan ha berott på att hon köpte alvedon med jordgubbssmak eller något annat roligt. Eller så är farmor helt enkelt magisk.
Det är lätt att bli lite nostalgisk och blödig när jag nu sitter och lyssnar på Richard Marx’s Now And Forever. Har inget konkret minne till låten, men det känns inte helt orealistiskt att jag dansat någon svettig tryckare till den i min tidiga ungdom.
Jag föreställer mig att jag går i sexan. Jag är bland de äldsta och (inbillat) coola på discot. Jag har gått flera kilometer fram och tillbaka: skolgården – garderoben – dansgolvet – kiosken. Det är någon jag är kär i som i sin tur är kär i antingen Kicki eller Emma, som brukligt. Jag har rotat i mammas garderob och hittat något sassigt och totalt omodernt, säkert en blus och ett brett elastiskt bälte. Mamma har våfflat mitt hår och målat mina naglar. Kanske pryds mina ögonlock av en ljusblå skugga.
Det har varit luftgitarrstävling under vilken jag stått utmed någon vägg och knaprat på en chipspåse i miniatyr. Kanske hejat på och klappat en hand eller två. Kvällen närmar sig sitt slut och det är dags för tryckartävling. Jag ställer upp och dansar så fantastiskt bra med min kavaljér Joakim eller Patrik eller Magnus till Bryan Adams (Everything I Do) I Do It For You att jag går till final. Finallåten är Now And Forever och tyvärr vinner jag bara ett tröstpris i form av ännu en chipspåse. Den delar jag och min vapendragare Emelie på under de sista tryckarna då vi inte vågar bjuda upp någon. Lamporna tänds och vi går hem.
En flarra rödvin och ESC hemma hos Maria var vad gårdagen bestod av. Jag är 28 år nu, vilket innebär att jag får göra som jag vill. Jag får vara uppe hur länge som helst, ingen skickar mig längre i säng. Annat var det 1991, då Carola vann med Fångad Av En Stormvind.
1991, 11 år ung, färsk som en halvmogen persika. Jag och min barndomskompis Kika (gemensamma intressen: för korta jeans och Patrick Swayze) fick inte stanna uppe för att kolla på finalen. Istället låg vi i varsin säng i mitt källarrum på Stenvägen och lyssnade på radio. Vi gillade Carola stenhårt och jag minns än idag hur glada vi blev när hon vann.
Andra saker vi gillade var att mima till Lili&Sussi, brevväxla och förgäves försöka göra egen sockervadd av ägg och strösocker. Inte bara en gång gömde vi oss bakom soffan i Kikas vardagsrum med ”sockervaddsblandningen”. Hemma hos Kika fick jag äta smörgås med Lätt&Lagom. Hos oss hade vi bara Bregott och jag tyckte att Lätt&Lagom smakade som smör och pålägg på en och samma gång.
Jag och Kika var stenhårda fans av diverse dansband, som Bhonus och Arvingarna. När våra mammor var ute och dansade fick vi ibland följa med. Då passade vi på att få signerade vykort som vi samlade på. Min favorit var Casper i Arvingarna.
Det här inlägget tog en helt annan vändning än vad jag hade för avsikt från början. Det är lätt att sväva iväg när en minns. Idag hälsar jag och Kika på varandra när vi möts på stan. Ibland växlar vi några ord. Hon har två barn, om jag minns rätt, och bor i hus strax utanför Mora. Kika har nog lagt sitt gamla smeknamn bakom sig (som uttalas kiikaa och inte tjika).
Här är två bilder från gårdagen på Marias balkong.
<3
Det lär finnas något som kallas för balans här i universum. När jag var 13 bast gjorde jag mig skyldig till tillgrepp i butik och sedan dess har jag haft en enorm rädsla för att åka fast igen. Inte för att jag någonsin snattat något efter det (borträknat från ett femtioörestuggummi jag en gång inte kunde hitta när jag väl kom till kassan, trots att jag var bombsäker att jag hade plockat på mig ett och således nästan kissade i min högstadiebyxa av rädsla och senare hittade tuggummit i jackfickan) men jag är alltid livrädd för att det skall pipa när jag går ut ur en affär. En gång hände det, fast då var jag påväg in och en tidigare affär hade glömt att larma av en vara, puh.
Idag får man väl tyvärr konstatera att jag återigen snattat. En gång snattare, alltid snattare. Vi var och storhandlade och istället för att slänga upp en 5-kilos säck med kattsand på bandet så säger säger man bara till att en sån där också. Väl ute vid bilen upptäckte jag att ett litet ömkligt paket med dinkelspaghetti kilat sig in bakom påsen med kattsand och därför undvikit att bli betalat. I sann snatterirädsla började jag svettas och svamla om att klippa ut streckkoden för att kunna betala nästa gång. Jag var alldeles för skärrad för att kunna gå in och betala den där och då. Nå, vi får se hur det utvecklar sig, om jag låser ytterdörren och äter upp all pasta i försök att bli av med stöldgodset, faktiskt klipper ur den där koden och kräver att få betala nästa gång eller lutar mig tillbaka och accepterar att jag återigen hamnat i brottets bana.
<br>
Varför jag pratar om balans är för att jag nyss var in på Ensamhetshushålloch upptäckte att jag vunnit ett förhandsexemplar av boken The Primes [swe]. Jag är utom mig av ära och nyfikenhet. Först snatterikris, sedan vinnare.
Snart är det inte mindre än 28 år sedan jag föddes. Lilla mamma Marina låg och kved på förlossningsavdelningen på Mora Lasarett. Det tog lång tid, men till slut som en blå Jenny ut med navelsträngen två varv runt halsen. Hon överlevde. Jag alltså. Man ska inte prata om sig själv i tredje person.
28 år. Det är inte så dåligt. Jag minns när jag var 18 och aldrig trodde jag skulle leva till jag blev 28. När jag var liten trodde jag nämligen stenhårt på att jag skulle dö 1999. Faktum är att jag till och med skrev en lapp och lade i min plånbok där det stod något i stil med att ”det inte är någon idé att spara på pengar för jag kommer ändå dö år 1999″. Ja, jag dog ju inte, uppenbarligen, men det har några gånger varit ganska nära, som för de allra flesta.
Det som känns mest konstigt med att vara 28 år är att det inte känns som 28 år. Kombinationen att jag isolerat mig väldigt mycket med att jag har himla dåligt minne gör att jag knappast har minnen nog för min påstådda ålder. Vad vi åtminstonde kan konstatera är att jag föddes av en mamma som brev gravid med en pappa. Jag föddes den 28:e april 1980 på Mora BB och döptes till Jenny (efter min gammelmormors mamma) Charlotte och jag är endast två år från the big 3 0.
<br>
Kärnfamiljen som inte existerade särskilt länge - Joakim, Pappa, Jag och Mamma.
<br>
En liten Joakim (bror alltså) håller en ännu mindre Jenny (jag alltså).
<br>
En något äldre jag själv i snowjoggings och ungefär så söt som jag någonsin kommer att bli.
