Hungerspelstriologin

20120530-123955.jpg20120530-124002.jpg

Barnet sover middag och jag har en lugn stund med min bok. Har snart läst ut hela hungerspelstriologin. Tycker att den tappar lite mot slutet. I första boken hade jag en konstant känsla av att det kunde gå lite hur som helst. Nu är det ingen situation som känns direkt spännande eftersom man ändå vet att allt blir bra till slut. Dessutom – varför måste Katniss vara så jävla präktig och ädel hela tiden? Hon har knappt en självisk tanke och hur trovärdigt är det? Roliga böcker med kul story, men inga mästerverk.

Till skillnad från de fem böcker jag håller på att författa i mitt huvud, menar jag.

Jag är rätt van bokläsare och har utvecklat ett grepp som gör det lätt att läsa pocketböcker i obekväma situationer. (Se bilden till höger.) Jon är rätt impad över att jag inte får kramp i handen men jag har övat i många tusen timmar. Jag kan ju inte vara den enda som håller boken på detta vis, visst? Man kan ju inte hålla båda händerna på boken. Det är bara n00bs som gör sånt.

Matilda to Olympics!

Hej peeps. Idag vill jag att ni gör mig en tjänst – jag vill att ni går med i ett event på Facebook. Min vän Matilda Ekholm, pingisproffset rankad 62 i världen, nekas att åka till OS av Sveriges Olympiska Kommité trots att hon enligt alla konstens regler redan kvalat och är klar. SOK är stofiler som kör på egen agenda och nu måste vi protestera.

Här finns eventet.

Här finns en artikel på Aftonbladet.

Idag är dagen ni alla blir en av de där dryga människorna på Facebook som bjuder in hela vänner-listan till event, ok?

Ung Skrivarverkstad

För ett tag sedan gjorde jag en illustration till ett projekt jag höll på med. Jag postade illustrationen på bloggen men berättade aldrig om projektet. Nu är hemligheten ute, vilket den visserligen varit ett bra tag, men livet kom emellan och jag glömde bort att berätta om det. Jag har dragit ihop en skrivarverkstad för unga människor i Mora i sommar. Kolla bah på planschen jag gjort:

Jag hade en idé om att springa omkring och kampanjera för min kurs men det blev aldrig så. Nu tänkte jag börja vara lite aktiv igen för att få ihop lite ungdomar som har lust att ägna några veckor åt att  ”låta pennan glöda”. Så, känner du någon ungdom som är 15-20 år och som gillar att skriva? Vidarebefodra mailadressen skrivarverkstad.mora@gmail.com. Dit kan man höra av sig för att ställa frågor och/eller anmäla sig. Jag antar att det är en fördel om ungdomen i fråga är från Mora då vi kommer träffas på sagda ort flera dagar i veckan.

Tyst som i graven

Det är tyst som i graven här inne, både från mitt håll och ert. Jag har ingen lust att skriva massa om hur jag mår för tillfället, och det känns inte alls bra att blogga om vardagliga saker. Då blir det lite tunt på inlägg, som ni kanske förstår, men jag planerar att komma igång med bloggen inom de närmaste dagarna. WHAT’S YOUR EXCUSE?!?

I morgon åker jag hem igen. Jag längtar efter att få krama och pussa mitt barn som bara sett genom Face Time på tre dygn, varav ena gången av två så grinade han bara när han såg mig. På återseende.

Tiga är guld

Sedan Marias bortgång har jag sett några statusuppdateringar på Facebook som berör det här med att livet ibland är skit och förjävligt. Såklart. Människor har sorg till höger och vänster. Jag själv tycker om att Facebook finns som forum, som länk mellan mig och människorna i mitt liv, och har använt mig av det för att förmedla sorgen och söka stöd. Men jag var väldigt tydligt med vad det handlade om. På andra mer diffusa uppdateringar om livets jävlighet är det ALLTID någon pajas som måste skoja till det.
Som måste vifta bort.
Som måste skämta.
Höhöhö.
Haru sålt smöret å tappa pengarna elläh?

För på Facebook ska vi alla vara seriefigurer. Där ska vi må bra. När vi inte gör det ska det skämtas bort. Varför är vi så himla rädda för att erkänna att det också är bajs ibland, vare sig vi just förlorat en närstående eller inte? Det är knappast någon hemlighet att ALLA känner så emellanåt. ALLA har ångest. ALLA är ledsna. ALLA känner sorg. Var inte så rädda för att erkänna det.

Eller så kan man ju bara låta bli att kommentera sådana statusuppdateringar, om man inte har något att säga om saken. Enkelt.