<- Jag är inte bitter.

Nu är jag trött på den här helgen. Känner mig helt patetisk så som jag springer omkring här hemma och känner mig ensammast i hela världen. Det gör ont i hjärtat och håller på. Jag blir ledsen och förbannad om vartannat. Jag har loggat in på parship på allvar idag igen (måste snart avsluta det där medlemsskapet, det är inte bra för hälsan), tittat på FYRA filmer bara idag (herrejistanes) och var påväg att göra något vansinnigt desperat men lyckades tack och lov hindra mig själv.

Gjorde äcklig och misslyckad kladdkaka också. Så som jag gör när jag försöker mota bort sånna här känslor. Och så fick jag för mig att jag inte skulle använda smör och socker. Eh. En kladdkaka utan smör och socker – hur tänkte jag då? Den blev äcklig och ändå åt jag upp nästan hela. Dessutom hade jag köpt nån vispgrädde med extra lång hållbarhet (det gäller ju att planera så jag inte behöver slänga mat nu när jag är ensamstående) och den var skitäcklig. Försökte hotta upp den med lite vaniljsocker men det gjorde varken till eller från.

Och för att göra det hela ännu värre så skrev jag såhär i min Facebook-status i fredags: Jenny kommer ha helt sjukt tråkigt i helgen. Någon som vill bjuda in mig till något? och fick NOLL respons. (Ungefär den responsen jag får på den här bloggen.) Så varje gång jag kollat min facebook och mötts av noll notifikationer har jag känt mig ännu mer ensam och PATETISK. Motha fukkas! Min nuvarande FB-status är: Jenny vill tacka för alla underbara inbjudningar. Den här helgen har varit helt sjukt rolig. The time of my life. Tack tack tack! Love you all.

Nej, jag är inte bitter.

<- Det måste vara åldern.

Fan, jag känner mig så ensam idag. Försöker att skingra känslan med massa förnuftiga tankar, som att jag ofta väljer att vara själv och att jag har massa film att titta på och att mina katter alltid finns där och att jag kan ju ägna mig åt att bada eller återvinna eller sätta upp alla de där tavlorna i köket. Men fungerar bara sådär. Det är liksom en sak att välja att vara själv. Det är en annan att veta att alla man umgås med antingen är borta hela helgen, jobbar eller är dåliga. Och även om det skulle vara någon fest någonstans så äger jag endast femton kronor och en liten slatt längst ner i en Martini-flaska.

På senaste tid har jag gått omkring och önskat att jag kunde TRÄFFA någon. Eller att alla intressanta vackra inspirerande personer inte var så himla… involverade med andra människor. Alltså, det måste ha med åldern att göra för det är som en helt ny känsla, det här med att önska att det bara hände nån gång då. Eller så har jag blivit indoktrinerad av allt Annas snack om att hon kommer få leva ensam tills hon dör, att det är helt omöjligt att träffa någon vettig person och hur mycket hon bara älskar den där tvåsamheten man får först efter att ha varit tillsammans ett tag.

Den där tvåsamheten har väl aldrig intresserat mig nämnvärt förut så vad fan har hänt? Kan det vara att Emelie är påväg att bilda familj. En riktig familj, med barn och hela köret. Att min… längtan (?) krypit upp ur vrårna (åter in i tysta vrårna, snälla). Aaaahrrgrgg. Jag har ju velat ha passion; början av förhållandet när man bara vill ligga, pirret i magen man bara får av en männska man inte riktigt känner ännu. Och helt plötsligt så ba’ registrerar jag mig på Parship och en del av mig är inte ens ironisk, trots att det faktiskt inte är en man jag längtar efter att få träffa.

Det är så konstigt alltså. Men det är åldern. Måste vara åldern. Jag skyller på det och återgår till min affirmation: Jag är fortfarande ung. Jag har minst tio år till på mig att hitta det där. Och GUD det är ju så jävla skönt att bo själv.

<- Nya rädslor

Jag börjar få tankar som känns direkt ålderrelaterade. Saker jag inte alls tänkte på förut. Jag fattade ju aldrig varför folk gick omkring och längtade efter att bli ihop med någon, eller snarare träffa någon att bli ihop med. Jag tänkte att det kunde man väl börja längta efter först när man faktiskt träffat någon som man gillar. Att bara längta efter ett förhållande i allmänhet kändes så himla omvänt.

På senare tid har jag fått skumma tankar om att det är något fel på mig som inte har fungerande relationer. Jag som har träffat en helt hög spännande människor som jag gärna velat vara med men som inte velat vara med mig. Och de kärleksrelationer jag haft har ju, bevisligen, spruckit.

Jag börjar få rädslor i stil med att jag kommer leva ensam och barnlös tills jag dör. Eller att jag kanske kommer nöja mig med någon som vill ha mig och reducera mig själv för att behaga någon annan. Eller ja, det där sista skulle jag ju aldrig palla i alla fall. Jag är inte direkt foglig som person. Men ändå, rädslor är jobbiga. Jävligt jobbiga till och med. För jag är samtidigt rädd för att sådana här tankar ska föda ett beteende som gör att jag blir ensam och barnlös.

Jag hade en kille förut för länge sedan som alltid sa att han trodde jag skulle göra slut med honom. I början tänkte jag ju inte göra det, men vafan hålla på att tjata sådär tar ju död på vilken kärlek som helst och tillslut så gjorde jag såklart det. Då kunde han sitta där och tycka att han fick rätt till slut och hur mycket lyckligare blev han av det? Nej, så vill jag inte bli.

Kära vänner, säg till mig om jag börjar bli gnällig och bitter. Eller gör inte det förresten. Eller jo, men isåfall på ett väldigt snällt sätt. Jag blir ju så ledsen när jag blir kritiserad.

<- Out of sight, out of mind.

De senaste dagarna har jag tänkt väldigt mycket på en gammal flamma. Vi hade något slags kvasiförhållande när jag bodde i Göteborg någon gång 2001. Emellanåt har jag väldigt lätt för att bli förtjust i folk och jag kan bli helt sjukt förtjust och förälskad. Men kär har jag väldigt svårt för att bli. Tror jag. Jag har fortfarande idag svårt att säga att jag varit kär, på riktigt och allvar kär sådär som jag föreställer mig att man kan känna. Men det jag kände för den där personen var ett tag väldigt snarlikt kärlek.

Det har jag tänkt lite på. Den personen. Romanstiserat över det som var och så. Och så har jag sådär lagomt självömkande undrat om jag någonsin kommer hitta äkta kärlek. I min föreställningsvärld är det väldigt få personer som faktiskt hittar det, om det ens existerar. Jag föreställer mig att det känns ungefär sådär som det gör när man drömmer att man är kär i någon, och det är ju en helt galet sjukt stark känsla som jag aldrig känt i verkligheten så jag vet inte om det faktiskt ens är möjligt.

Ibland tror jag att jag är lite störd, känslomässigt. Jag har bara rätt så ytliga förhållanden till alla i min närhet. I alla fall från mitt håll. Jag är hämmad av att jag inte vet hur man är avslappnad tillsammans med människor. Och jag saknar nästan aldrig folk. Ibland kan jag tycka att det vore roligt att träffas, men saknad känner jag bara när det gäller mina katter, typ.

När jag träffar en person och inleder något slags romantiskt förhållande kan jag ge mig väldigt mycket hän för stunden, när vi är tillsammans. Men sedan blir det lite out of sight, out of mind. Det känns lite stört. Fast i ärlighetens rätt skönt. Har ju hört talas om hur folks hjärtan värker av saknad och sånt och då kan jag vara glad över att jag slippar uppleva det.

Ja, det här blev rätt flummigt och ostrukturerat men jag kände att jag ville sätta lite pränt på mina tankar, som man säger när man är vuxen och förnuftig. För att lätta upp det hela bjuder jag på en rolig sketch från Saturday Night Live som jag tycker är värd att lägga ner två och en halv minut på.

<- Jävla röv-högtid!

Igår fick jag försmak på mina stående julklappar – hopplösheten, ensamheten och den dåliga självkänslan. Jag uppskattar den här tiden på året så mycket, med alla dekorationer och knäcken och pepparkakorna och musiken och snön, att jag glömmer bort att det faktiskt kommer bli julafton på riktigt det här året också.

Jag vet inte vad det är med själva julafton som framkallar de här känslorna, eller vad jag själv gör för att bidra till det hela. I år ska jag försöka praktisera acceptans och se hur långt jag kommer med det. Alltså, julafton är ju bara en vanlig dag, och jag ska inte fira den på något speciellt sätt. Ska hänga med min bror och hans sambo hela dagen. Softa, käka lite mat, spela Guitar Hero, gå ut med hunden, kolla på Bad Santa och andra oprettiga saker. Och ändå. Jävla röv-högtid!

Det är inte bara julafton det gäller. Nyårsafton och födelsedagen är ganska bajsiga de med. Runt nyår är det så himla mycket prestationsångest inblandat. Man ska ha så jävla roligt och jag har i princip aldrig så jävla roligt (om jag inte är med min bror eller med Lina och bara garvar, det är roligt) och då känner jag mig misslyckad. Födelsedagen tror jag alltid ska handla bara om mig, och så blir jag helt besviken varje år när folk faktiskt, ehm, fortsätter leva sina liv som vanligt trots att jag fyller år. Skandalöst!

Acceptans var det ja. Se det för vad det är, utan värderingar och skygglappar, och sedan agera efter det. Om jag mår dåligt så får jag acceptera att jag mår dåligt, tycka att det är ok och inse att det bara är mina tankar och mina känslor och ingen sanning om vare sig mig själv eller livet i stort. Önska mig lycka till.

Ja, i morgon är det Lucia. Här får ni ett klipp till från Luciamorgon förra året. Jag syns nog inte här heller.

<- Att planera.

En liten grej jag ägnar mig åt ibland är att planera en händelse om och om igen till jag känner mig lugn. Som morgondagen. Den oroar mig. Jag vill inte åka trots att jag vet att jag säkert skulle få roligt. Det gnager i bröstet och kniper i magen vid tanken. Jag tänker på bussresan till Falun och börjar andas lite tyngre, hjärtat slår lite snabbare. Instinkten säger mig att stanna hemma. Jag får för mig att det kommer bli katastrof på alla möjliga sätt. Jag får tråkigt, jag får ångest, bussen åker av vägen. Sånna saker. Men jag vet också att det inte är särskilt troligt, åtminstonde inte det sista.

Så jag sitter med tuschpenna och ett gult A4-papper och planerar morgondagen om och om igen. Tänker igenom allt från vilka produkter jag ska använda i ansiktet på morgonen till vilka ölsorter jag ska köpa på systemet. Jag går igenom det i huvudet – gå av bussen, möta Nettan och Mayo på Systemet, köpa mat, gå hem till Gunilla, äta, göra mig iordning, fest – gå av bussen, möta Nettan och Mayo på Systemet, köpa mat, gå hem till Gunilla, äta, göra mig iordning, fest – and so on, tills det känns tryggt.

Det positiva med det här är att jag kan genomföra något som jag egentligen känner rädlsa och ångest inför. Nackdelarna är att det tar sjukt lång tid att planera sånt och att allt i slutändan inte går att planera. Och vi vet ju vid det här laget hur jag reagerar när mina planer ändras. Men då har jag i alla fall kommit iväg, gjort något annat än sakta ruttna bort i lägenheten.

För tillfället känns det rätt lugnt. Om oh-my-god-mina-planer-ändras-det-måste-betyda-att-jorden-går-under-ångesten infinner sig i morgon så får jag försöka hantera det då. Jag har i alla fall kommit iväg.

<- Katastrofer

Jag ser bara katastrofer vad jag än vänder mig.

Nu har jag sagt till läkaren att jag vill komma vidare på något sätt vilket resulterat i att FK ringer och meddelar att de har krav på mig och så kommer jag inte klara av det och då måste de ompröva min rätt till sjukersättning och komma fram till att jag inte får några pengar mer och plötsligt har jag sjunkit ännu mer bara för att jag yttrade en önskan om att kunna gå vidare och slippa leva på paus.

Jag orkar inte flytta för jag blir handlingsförlamad av allt jag måste göra att jag bara sitter rakt upp och ner och inte tänder en enda lampa fast det är mörkt ute och det enda ljud som hörs är datorn som surrar och så vill jag bara böla tio gånger om dagen och gör det också så att saltvattnet fräter i ansiktet så att kinderna börjar svida och blir alldeles röda.

Jag kommer åka till Falun i morgon fast jag inte vill och jag kommer ha skittråkigt och få ångest mitt i natten därför att jag desperat druckit alkohol i ett försök att känna mig som någon annan än jag bara för en stund och så kommer det sluta med att jag ligger på ett kallt parkettgolv och försöker ha ångest så tyst jag bara kan därför att jag inte vill väcka någon och jag kommer att åka hem på lördagen och vara så besviken för att jag aldrig kan vara någon annan än jag och för att jag är så jävla trött på det.

<- Bekännelse

Jag har en totalt värdelös dag. Det är som att allt är ruttet rakt igenom. Allt jag tar i blir bajs. Jag kan inget, springer bara runt och lådsas att jag är bra på saker som att fotografera, musicera, inreda, pyssla och vad annat ni nu fått för er att jag kan. Plus att jag är trött på mig själv. Jag står inte ut att vara jag. Jag avskyr den här kroppen. Jag är trött på att misslyckas. Jag vill inte leva på paus men videon är trasig och bilden har liksom fastnat. Jag har inga pengar heller så jag kan inte lämna in den på lagning.

Ja, ni fattade väl att det var en metafor. En dålig metafor. Inte ens sånt kan jag.

Och jag försöker få perspektiv på saker hela tiden, försöker tänka på hur bra jag har det i jämförelse med människor som lever i krig och katastrof och med massa dödliga obotliga sjukdomar men det gör mig bara ännu mera ledsen. Inte för att folk lever i krig och katastrof och med massa dödliga obotliga sjukdomar, sånt rör mig inte ryggen för jag är ju totalt självupptagen också. Utan för att trots allt det där så tycker jag ändå att jag har det sämst. Och dessutom längtar jag nästan efter krig och katastrof och dödaliga obotliga sjukdomar.

Jag hör av mig när jag får ångra att jag sa det.

Men jo, så är det. Jag är trött på att egentligen ha det bra när allt innuti känns ruttet och meningslöst. Ibland säger nån att jag är bra på nåt och jag svär att jag inte försöker spela blygsam eller nåt sånt drygt, det är bara det att jag fattar ju att ni bara har missuppfattat det där. Jag är inte alls bra på nånting och så får jag lite dåligt samvete för att jag lurat er. Det var inte meningen, jag lovar.

Jag är så duktig på att må halvbra. När någon frågar hur jag mår så svarar jag aldrig ”bra” därför att det inte är det. Jag säger ”sådär” och ”det funkar väl” eller något liknande. Och det säger jag även om saker inte är sådär eller trots att ingenting funkar alls. Jag vill fråga om ni inte känner att jag stinker för det känns verkligen som att det inte alls är blod som rinner i mina ådror, utan tjock trögflytande stinkande sörja som förgiftar mig. Nånstans där inne tror jag ändå att det finns en riktig person men hon är nästan helt begraven i allt det meningslösa och jag är rädd för att hon dör.

Ibland undrar jag om det verkligen är möjligt att känna sig så jävla värdelös som jag gör. Men det är det. Uppenbarligen.

Jag är inte ärlig mot en enda människa i hela världen. Vågar inte vara det mot mig själv heller. Ju mer ärlig jag är mot mig själv desto mer trögflytande blir sörjan. Därför måste jag ljuga hela tiden för att inte ramla över kanten.

Jag känner det inte alltid såhär förståss. Men jag inser ju att de gånger jag känner någon slags glädje eller tacksamhet eller andra känslor som definieras som positiva så är det ju bara en tillfällig illusion. Det är som rutten fisk. Bara för att man lägger det i en burk och kallar det för surströmming så några galna människor i korta stunder kallar det för en delikatess så slutar det ju aldrig att vara rutten fisk.

Jag undrar ju vad ni medicinerar er med för att bli så desillusionerade.

Och jag undrar hur det kan komma sig att en människa får alla tårar och en annan inte får några alls. Den som blev vacker, smal, glad, talangfull och driven blev allt det där bara för att jag inte är det. Eller för att någon annan inte är det. För alla tårar jag fäller är det någon som slipper fälla lika många. Från början var det säkert meningen att allt det där skulle jämna ut sig men sen blev några så lyckliga och snygga att några andra måste bli dubbelt så fula och olyckliga.

Jag avskyr lyckade människor. Inte personligen, men jag hatar att det ska vara så himla orättvist. Snart har jag levt i trettio år och livet är så kort fast så oändligt långt och så har man bara en chans på sig och så har jag inte fått något av det där som jag vill ha. Ja just det, jag glömde ju säga att jag går omkring och är avundsjuk på ett eller annat sätt på precis alla människor jag känner.

Åh gud vad det känns befriande att få vara lite ärlig för en gångs skull. Att bara för en kort sekund inte behöva lådsas, ens för mig själv, att jag egentligen skulle vara en bra person. Det är egendomligt vad lättad och lugn denna bekännelse gjorde mig i detta nu. Fast det är ju såklart också en illusion. Jag är ju inte alls lättad och lugn och snart bör det återgå till det vanliga så jag ska ta tillfället i akt att vila lite utan alla dessa tankar i tombolan, också kallad hjärnan.

Just det, det har snöat.

<- Stencool

Så ändrades mina planer och på köpet kom en fet ångestattack. När mina oh-my-god-mina-planer-ändras-det-måste-betyda-att-jorden-håller-på-att-gå-under-ångestattacker gått över blir jag varje gång lika förvånad över styrkan i dem. Det är helt sjukt. Och verkligen helt opropertioneligt till själva planändringen.

Men jag finner ändå tröst i att jag numera vet varför jag får sådan ångest. Innan jag blev medveten om sådana här saker gick jag mest omkring och trodde att jag var helt störd i huvudet som fick helt obefogad ångest mest när som helst och utan anledning. Jag gillar att se mönster i mitt beteende, även om inte ångesten blir mindre så känns den inte lika förjävlig i efterhand. Förut kunde jag älta ångesten. Nu känner jag mig stencool som bara kan acceptera läget.

Vad som däremot inte är särskilt stencoolt är att använda sig av uttrycket stencool.

<- Dagens sista inlägg: främmande och skrämmande.

Mitt förra inlägg fick mig att tänka på det här med genren Fantasy. Det fanns en film när jag var yngre, det var en dålig film om troll och djävulsdyrkan, som min bror hade på VHS. Jag vet inte hur många gånger jag försökte titta på den, i alla möjliga sammanhang: med andra, ensam, mörker, dagsljus, ljud av och ljud på. Men jag lyckades aldrig. Jag fattade ju att det var en löjlig och jävligt dålig film (tyvärr minns jag inte vad den hette) men jag vågade aldrig kolla. Det kan ju ha med det jag skrev om i förra inlgget, men det är också något annat.

Det är det här med Fantasy. Jag har aldrig gillat det. Jag har försökt, läst lite Terry Brooks-böcker och sådär. Men för mig har det alltid varit obehagligt. Just för att det är Fantasty, fantasi. Det är inte den världen jag är van vid, den världen som är verklig. Det är något som jag absolut inte har någon koll på eller kontroll över och det gör mig väldigt obehaglig till mods.

Jag älskar Den Oändliga Historien visserligen, men där är ju de allra flesta snälla (förutom de där sfinxarna som jag var/är livrädd för) och den tecknade versionen av Sagan Om Ringen var min favoritfilm i många år. Fast jag är fortfarande rädd för de där tecknade spökryttarna och när jag för några år sedan skulle spela något LOTR-spel på datorn så höll jag på att kissa på mig av skräck varje gång jag såg skuggan från en häst. Jag vågade helt enkelt inte. Men de två filmerna är ungefär de enda av genren Fantasy som jag har kunnat uppskatta. Någon av böckerna har jag dessutom aldrig lyckats läsa för det blir för verkligt i sin overklighet då.

Jag har fått förklarat för mig att det är det där med att det är en helt fri fantasivärld där allt kan hända som är själva tjusningen med Fantasy men jag klarar det helt enkelt inte. Det är för främmande och för skrämmande. Någon mer som känner som jag? Jag passar på att vädra lite såna här nojor denna kväll i ett desperat att försöka finna samhörighet med någon i samma situation. Och med det säger jag godnatt för denna gång. I morgon ska jag på loppis och inte fynda med tanke på min ekonomiska situation.