Från förlossningen

Tänkte bjuda på ett par bilder av hur det såg ut vid ungefär den här tidpunkten för ett år sedan. Först var jag glad med min TENS-apparat, sen blev det jobbigt och sen blev jag glad igen när jag fick EDA. Sjukhusmodet var också väldigt vackert. Ungefär lika fagert som min hudton. Dr Fadder, som jobbat på förlossningen, har under hennes måååååånga födslar endast träffat en enda blivande moder som skulle kunna kategoriseras som snygg. Det är det jag tröstar mig med när jag ser det här. Det GÅR inte att vara snygg OCH föda barn. Tur att man heller inte bryr sig.

Han som skrek i såret

Var hälsad väna måndag. Man skulle kunna tro att jag har träningsvärk efter gårdagskvällens klipp-maraton (pysslar till dopet som äger rum på lördag), men icke! Jag är väl van sen jag klippte ut flera hundra prickar för att klistra över fula blommor på en gammal badrumstapet. Ni vet, på den tiden då jag kunde lägga min energi på sådana saker.

Kidet reser sig just nu mot ALLT. Det går jättebra med det. Mindre bra går det med landningen och min ångest. Min härliga förväntansångest. Min ångest över att jag ska få ångest. Det är så himla vettigt!? Försöker tänka positiva tankar men eftersom det är menstider så går det sådär.

Det här hjälper dock:

Hehehe, han är ju rätt underbar den där som ”skrek i såret”. Det konstigaste med att ha ett barn är att han från början var ett ägg och en spermie, vilket är typ ingening, och sedan växte till en pytteliten livsduglig människa I MIN MAGE? Och gjorde mig dödligt sugen på Pucko, McChicken och Fanta.

Jag börjar minnas första tiden på förlossningen och BB i ett sånt där skimmer. Vet att vi var sjuuuuukt trötta och döda efter flera dagar utan sömn innan han kom ut och sedan aldrig sov det där första dygnet utan istället skrek, men nu funderar jag på om det inte var rätt mysigt ändå. Och sen tänker jag hur bra de skulle bli med andra barnet i jämförelse (om det ens ska bli ett andra barn), med ett planerat snitt typ på förmiddagen när vi kan vara utvilade och beredda. Sen tänker jag en gång till på alla sömnlösa nätter jag suttit och gråtit av utmattning med en skrikande bebis i min famn och bah ”nääääääääeee”.

Live från frisörstolen

Jag har lämnat man och barn, och sitter i frisörstolen och försöker hålla masken. Är förkyld och när hon drar ut slingor genom den attraktiva gummihättan så retas alla mina nysnerver. Har gått in i ett tillstånd av zen för att klara av det.

Som hur är har jag fått träna på mitt zentillstånd idag eftersom jag haft magknipet from hell. Fick återuppleva det mest smärtsamma från Alexanders utdragna förlossning som slutade i akutsnitt – efter operationerna när tarmarna skulle lägga sig tillrätta igen. Den smärtan! Maj gad. Typ så. Vaknade i natt av denna smärta. Damn you carbohydrates!

När det här är klart ska jag släpa min (förhoppningsvis lite blondare) uppenbarelse hem till soffan. Inget mer ambitiöst än möjligtvis laga middag (om inte Jon vill inneha titeln Världens Bästa Pojkvän) och ta hand om min son står på schemat resten av denna dag. Om ni ber snällt kanske jag orkar posta ett foto av resultatet men ni har varit så dåliga på att kommentera i helgen att jag känner mig lite långsint.

Smart tjejs milstolpe

Jag är smart. Alltså, jag vill verkligen klargöra det innan ni läser resten av det här inlägget. Jag är smart, jag lovar. Har en rätt långt framskriden logisk slutledningförmåga, får bra betyg i skolan på grund av mina skarpa analyser och slutsatser och jag har alltid presterat bra på traditionella intelligenstest.

Så, nu vet ni det.

I samband med namnfesten hade jag också totalt tappat inspirationen vad gällde kosthållningen. Vågen hade inte visat någon skillnad på hur länge som helst och även om magen var i bättre skick än någonsin så drev min bristande motivation mig mot tårtornas och pizzornas guldålder. I en hel vecka åt jag skräp.

Sen hände något. Som att min kropp behövde kickstartas, eller om det kanske var motivationen som kommit tillbaka. Hur som helst så började plötsligt siffrorna på vågen ticka neråt igen. Igår kom jag till en milstolpe.

UNDER NITTIO KILO. För första gången sedan (jag vet inte hur långt) innan inskrivningen på BVC var första siffran på vågen en åtta. Glad i hågen sprang jag och hämtade kameran och skulle fotografera detta men helt plöstligt så tippade siffrorna över det där sträcket igen.

Skitförbannad på den där jävla idiotvågen som aldrig kan visa rätt bestämde jag mig för att göra ett nytt försök dagen efter.

Idag var jag igen under nittiosträcket och sprang i efter kameran och igen visade vågen mer andra gången. AAAHH. Min frustration tog sig uttryck i en verbal salva som lockade till sig Jon. Jag förklarade mitt hat för den digitala vägningsmaskinen varpå Jon lite försynt undrade: ”Hur mycket väger kameran då?”

Hahahahahaaaaa! Så en dag för sent firar jag nu en milstolpe i min viktresa, men det passar sig förståss bättre att fira på en fredag än igår, som hädanefter kommer kallas för världens längsta och sämsta torsdag. Yey me!

Lite historieinformation: Första gången jag vägde mig var på inskrivningen i vecka 12 och då vägde jag 96 kilo. Gick upp rätt mycket i början på graviditeten men jag vet inte vad jag vägde innan jag blev gravid. Under graviditeten gick jag upp till 108 kg och under dagarna på BB tappade jag ungefär 10 kg. När jag började med LCHF vägde jag ca 95 kg.

Minnet sviker

God morgon. Följande vy börjar bli lite uttjatad, tycker ni inte?

Känner att jag bara kan variera den så mycket. Istället får ni en bild jag ramlade över igår:

My oh my, det är galet hur lätt man glömmer. Och nog för att jag var stod, men det ser SERIÖST ut som att jag håller på att spricka. Konstigt att det var svårt att hitta kläder? Konstigt att det var svårt att sätta på sig skorna? Konstigt att jag inte gjorde annat än satt ner på slutet?

Eh, nej.

Observera att min besatthet av naglarna existerade redan då.

Jessica & Fabians nyligen genomgådda (?) förlossning – grattis till Wilton – fick mig att längta tillbaka till min egen. Jag vet, jag måste vara störd i huvudet, men tydligen har det gått tillräckligt lång tid sen jag genomled den att jag glömt bort hur det egentligen var. (Det värsta jag gjort i hela mitt liv. Pure Hell. Osv.) Bäst jag är på min vakt annars kanske jag börjar dilla om fler barn.

Hur som helst så kollade jag igenom massa bilder på nyfödda Alexander och det är mycket möjligt att vi faktiskt välsignades med det sötaste spädbarnet någonsin. Han är fortfarande söt, men i den här ålder börjar de flesta småbarn bli gulliga. När han ploppade ut var han fullkomligt underbar. Vi avslutar inlägget med en bildkavalkad på nyfödda Alexander, som bevis.