Lite till om kostdebatten

Jag förstår att ni är lika trött som jag på hur kostdebatten ser ut men vill påpeka att jag tycker det är bra att det finns en kostdebatt eftersom det mer och mer kommer fram att det vi har sett som hälsosamt faktiskt inte är det. Det är bra att vi börjar tala om hur överdriven komsumtion av kolhydrater påverkar kroppen och att vi slår hål på myten om att mättat fett ska vara farlig. Men jag är trött på hur det framställs. Jag är trött på att nyhetsmedier inte kan rapportera objektivt. Trött på att den otroligt vettiga kostdoktorn Eenfeldt ställs bredvid Katrin Zytovadhonnuheter för att debatterna ska vara så ”intressanta” som möjligt. Och att det inte går att debattera hälsosam kost utan att det ska dras in massa annat skit.

Ja, jag tror att man kommer rätt långt på måttlighet och sunt förnuft MEN det beror ju helt och hållet på vad det sunda förnuftet säger. För många säger det sunda förnuftet att man blir fet av att äta fett och den föreställningen är det bara bra om vi utmanar. Jag önskar en kostdebatt som inte handlar om vad enskilda personer äter utan som mer allmänt handlar om hur maten påverkar kroppen och vad som är bra och dåligt. Jag önskar en kostdebatt som fokuserar på hälsoaspekten snarare än smalhetsen.

Alla får äta exakt vad de vill, ät bajs for all I care (även om jag kanske skulle bli smått rabiat i mina försök att övertyga er om att det inte är särskilt nyttigt att göra det), men jag tror att många har en onödigt skev uppfattning om vad som är bra och dåligt och är helt övertygad om att alla skulle gynnas av en vettigare kostdebatt.

Och sen en bild på mitt vackra anlete för att smälta era hjärtan. Love you. <3

Förresten vill jag gärna svara på era kommentarer och jag SKA även göra det, jag har bara slackat av lite på det området eftersom jag försöker spendera mindre tid vid datorn. (Det går sådär.) Men jag tycker ni är så fina och kloka att jag ska ta mig tid att göra det lite senare i eftermiddag.

LCHF, enligt mig

Holy mother of god vad jag börjar tröttna på kostdebatten i media. Jag tycker det är intressant absolut, men börjar verkligen tröttna. Tröttna på kriget mellan två läger. Och så är jag enormt trött på att folk inte tror att det finns någon ”normal” variant av LCHF. Att alla LCHF-are vräker i sig ägg, bacon och vispgrädde och att det är det som det går ut på.

Ingen verkar vara intresserad av att jag ska slå hål på några fördomar om det där med ketos och andra grejer, så jag tänkte istället berätta hur jag äter LCHF och min uppfattning om vad det går ut på (vilket INTE är att äta så mycket fett som möjligt och försöka hamna på noll gram kolhydrater per dag).

Såhär är jag: mitt humör och min energi är väldigt beroende på hur mitt blodsocker svänger och jag har alltid ”botat” detta med kolhydrater (gärna snabba sådana). Jag är med andra ord en klassisk sockerberoende. Jag har aldrig någonsin haft ett förhållande till mat som kan beskrivas som sunt. Min vikt har pendlat i hela mitt liv; antingen har jag ätit och då har jag gått upp, eller så har jag inte gjort det och så har jag gått ner. Att äta ”lite av varje” och bibehålla vikt (eller gå ner) har inte fungerat på grund av att kolhydrater triggar mitt sötsug och min hunger, även om jag äter måttliga mängder.

För sådana som jag är LCHF ett mycket bra alternativ, därför att det ger sig på roten till problemet – sockret (eller sockerkedjorna, som innefattas av alla kolhydrater). Dessutom utan att behöva gå hungrig. Det är också ett bra alternativ för mig på grund av att min kropp mår väldigt bra av det. Om kroppen INTE gör det, så är det inte ett bra alternativ. Simple as that. Ett stort plus, och en anledning för alla att dra ner på kolhydraterna varesig man äter LCHF eller inte, är att ett högt intag av kolhydrater gör kroppen väldigt inflammatorisk och bidrar till smärta i leder och annat.

På samma sätt som anhängare till tallriksmodellen (lite av varje) finns i många olika varianter, från de som äter väldigt strikt hälsomedvetet a la Anna Skipper till de som moffar chips på helgerna och pasta på veckodagarna, så kommer LCHFare i olika form. De finns sådana som Katrin Zytovadhonnuheter som undviker allt som växer och försöker nolla kolhdyratintaget, och det finns de som tillåter sig rotfrukter och långsamma kolhydrater i måttliga mängder.

LCHF går ut på att minska portionsstorlekarna. De stora portioner vi är vana vid är alldeles för stora! Och åtminstone jag var van att äta mig så himla mätt. LCHF handlar om att lära sig att äta sig ohungrig, alltså inte nödvändigtvis behöva luta sig tillbaka efter en måltid, klappa sig på magen och bah ”nu jefvlar är jag mätt” utan att istället bara känna sig nöjd och just ohungrig.

LCHF handlar lika mycket om att undvika halvfabrikat som att minska kolhydrater och öka andelen naturligt fett. Det handlar på inget vis om att äta mer, utan snarare om att äta mindre. Om man tänker sig tallriksmodellen så skall andelen energiprocent som kolhydraterna ger ersättas av energi från fett. Det betyder inte att kolhydraterna I MÄNGD ersätts av fett. I praktiken blir det snarare att du på tallriken tar bort den mängd mat som kolhydraterna stod för och sen slutar använda lättprodukter i såser och röror. Simsalabim så har du plötsligt ersatt energin från kolhydrater med energi från fett.

För mig är också grönsaker en stor del av LCHF. Jag har aldrig i mitt liv ätit så bra och varierat med grönsaker som sen jag började med LCHF. Det beror mycket på att jag brukar vilja ha någon slags ersättning för kolhydraterna (pastan, riset, potatisen, brödet) med exempelvis broccoli, en matigare sallad, haricot verts eller champinjoner. På så vis får jag i mig jättemycket vitaminer, mineraler och antioxidanter. (Röd paprika innehåller flera gånger så mycket C-vitamin som en apelsin.) Genom att äta grönsaker, eller för den delen mejeriprodukter, kanske du heller aldrig nolla intaget av kolhydrater.

LCHF handlar också om att sluta småäta. På naturliga fetter står man sig längre (det gör man säkert på onaturliga fetter också, men det är ju något som bör undvikas) och en vanlig dag räcker det gott och väl med frukost, lunch och middag för att jag ska vara nöjd och glad hela dagen. Kolhydrater gör dig dessutom hungrigare. Glutamat, som finns i praktiskt taget alla halvfabrikat out there, framkallar också hungerskänslor. Det är dessutom skadligt för kroppen på en hel del massa andra sätt.

Det handlar såklart också om fett eftersom det är en högfettdiet, men det handlar om att veta vilka fetter som är bra och vilka som är dåliga. LCHF går också mycket ut på uppfattningen om att mättade fetter inte är farliga. Men det går inte ut på att BARA äta mättade fetter från grädde och smör. Jag tycker att det är här den största missuppfattningen ligger, både hos människor som inte äter LCHF och människor som gör det. De trevliga fetterna från oljor, kokos, avocado och fet fisk bland annat går tyvärr lite förlorade. Jag själv är rätt dålig på att ta tillvara på dem men vill gärna bli bättre, då jag tycker att en nackdel med dieten är att det är så stort fokus på just mejerivaror. Försöker äta mer fisk och avocado, utnyttja koksfettet och kokosmjölken mer och tänka på att äta bra kallpressade oljor.

LCHF är en fettdiet, därför att du ska få din energi från fett istället för från kolhydrater, men det går inte ut på att proppa i sig fett. Det finns skäl till att hålla fettkonsumtionen i lite strama tyglar även inom LCHF, mest på grund av missuppfattningen av vad den går ut på. Träffade en bekant i helgen vars läkare rekommenderat henne att äta LCHF och hade förklarat att det i princip gåt ut på att äta så mycket ägg, bacon och grädde som möjligt. Det är lätt att bli mörkrädd när man hör sånt. Man bör också ha koll på sin fettkonsumtion om man försöker gå ner i vikt. Det är visserligen inte så enkelt som att äta mindre kalorier än man gör av med (människor på lågkolhydratkost kan oftast äta fler kalorier utan att gå upp i vikt på grund av att man aldrig avstannar någon fettförbränning genom kraftiga insulinpåslag) men om du får i dig 5000 kalorier från fett istället för från kolhydrater så kommer det ju knappast göra någon skillnad för vikten.

Jag kommer förhoppningsvis aldrig återgå till tallriksmodellen. Det här är en omläggning av kosten, livsstilen och relationen till mat som är tänkt att hålla livet ut. Men jag vill, som sagt, minska intaget av mejeriprodukter och dra ner på den överdrivna konsumtionen av mättade fetter för att hitta en bättre balans. Det är ett ständigt pågående arbete, som allt annat här i livet.

Uppdateringar

Jag tänkte att det var dags att uppdatera er om hur det går med mitt liv. Vi betar av område för område.

Kosten: Det går förhållandevis bra. Jag hade en liten dipp på Jons födelsedag när han fick välja både hemlagad pizza-lunch, tårta och sen godis till filmkväll. Dagen efter hade vi en mycket dramatisk kattkris som slutade med att veterinären ringde och sa att operationen hade gått mycket bra. Då blev vi veka och jag åkte ner på ICA och köpte ett paket Ben&Jerrys att fira med. Förutom det dock, har jag inte fuskat. Nu är det menstider och jag har faktiskt lyckats stå emot än så länge. Jag äter lite jordnötter ibland på kvällen och det har blivit ett och annat hallon med vispad grädde, men jag känner att det är inom ramarna för vad som är rimligt denna tid i månaden. (Jävla mens.)

Träningen: Det går jättebra att hålla det jag lovade sist – alltså att sluta cykla på den där träningscykeln eftersom det var så dödligt tråkigt. Jag har också skottat all snö som kommit. Tyvärr har det inte kommit någon snö, men förutom det går det jääääättebra. Med andra ord; fysisk aktivitet är lika med noll just nu.

Framtiden/skolan: Jag är fortfarande tillfreds med mitt beslut om att inte fortsätta studera till lärare. Det är inte ett yrke som passar mig (”just nu” som psykologen sa). Jag är för stresskänslig. Jag skulle gå under. Förutom det är framtiden ett frågetecken. Vill hemskt gärna plugga något till hösten igen men vaaaaaad? Det finns ett program jag väldigt gärna vill gå men jag har inte så stora förhoppningar om att komma in. Ska söka en hel hög med grejer till hösten och förhoppningsvis kommer jag på något. (Här får ni hemskt gärna komma med tips på vad en stresskänslig själ som jag själv skulle kunna göra för att tjäna mitt uppehälle i framtiden.) Jag har också ögonen öppna efter jobb, men kanske borde öppna dem lite mer.

Föräldraskapet och ångesten: Jodå, det är under kontroll. Ångesten alltså. Alexander är helt galen och drar sig upp mot allt för att sedan SLÄPPA och falla handlöst åt vilket håll som helst. Alltså är jag inställd på att vara med honom hela hans vakna tid tills han hittar balansen (och jag med, för den delen). Igår morse när han ramlade och slog ansiktet i vardagsrumsbordet kunde jag hantera det väldigt bra så det lägger jag på pepp-sidan. Har också skaffat mig en ångest-bok; en anteckningsbok där jag ska skriva ner tankar, aha-upplevelser och strategier jag kommer på. Föräldraskapet som sådant går bra. Det är heaven and hell, som alltid med föräldraskap. Ibland är det skitskoj, andra gånger orkar jag varken vara lugn, tålmodig eller pedagogisk. Så får det också vara.

Samlivet: Nä nä nä, inga smaskiga detaljer här inte. Men det går bra. Visst känns det ibland att tiden tillsammans utanför hemmet är väl begränsad men det går det också. Alexander är snart 11 månader och vi har köpt en resesäng så romantiska kvällar hägrar någonstans där i horisonten nu. Jag kan se dem, nästan ta på dem. Så länge får vi leva på att vi faktiskt är hemskt bortskämda med tid till varandra på hemmafronten om kvällarna. Vi äter middag, vi tittar på film och har oss. Inte fy skam.

Ja, ungefär så ser det ut. Livet får just nu en stark trea av fem möjliga. Med några fler biokvällar och en plan för framtiden hade det fått en fyra, men jag jobbar på det. (Graden fysisk aktivitet är jag för tillfället nöjd med, även om jag förstås kunde önska att jag ville och orkade röra mig mer.)

Långt inlägg om kosten och träningen

Tänkte ge er en lite uppdatering om hur det går med kosten och träningen. Träningen är, som förväntat, ett skämt. Första veckan tränade jag tre gånger, sen blev jag förkyld i ett dygn och sen dess har jag inte tränat mer. Fast jag har skottat snö i en timme idag och jag har bestämt att det räknas. Det är fan ROLIGARE att skotta också, än att sitta på en tradig motionscykel och titta på My So Called Life (hur mycket jag än gillar den serien). Det kan med andra ord få snöa lite mer. Någon mer motionscykling blir det knappast på ett tag – ledan tar död på mig innan min arma otränade kropp gör det.

Ok, för att vara lite optimistisk och hurtig då – jag tror jag ska lägga om det och träna styrka istället för motion. En kvart på cykeln som uppvärmning och sen kan jag  göra några övningar, specialdesignade åt mig av min kära sambo som är utbildad träningsinstruktör. Öva upp rygg och mage, vilket ju är det jag är mest intresserad av. Ben, armar och axlar kan få hänga med på ett bananskal.

Kosten går bra, trots ägglossning. Begravde mig i en påse mandlar med sourcreamsmak på eftermiddagen men jag har arkiverat det under ”acceptabelt”. Igår kväll blev det väl också lite väl mycket smaskande på kvällen, men så länge jag dämpar suget med LCHF-vänliga saker så får det gå. Ägglossning är inte att leka med, det är blodigt jävla allvar. Jag blir ett skafferimonster och det är bara att acceptera.

Har ätit strikt LCHF sedan förra måndagen (11 dagar) och minskat midjemått (säger ögat, jag har inte mätt) och portionsstorlek. Det är det svåraste i början när man går från högkolhyratdiet till lågkolhydratdiet – att portionerna fortfarande är så stora. Det tar ju ett tag innan man vänjer sig. Det är meningen att portionerna skall bli mindre på LCHF eftersom man får i sig mycket mer energi på mängden mat. Om man fortsätter äta pasta-portioner kommer man definitivt få sig ett energiöverskott.

Ställde mig på vågen idag och väger nu 88 kilo. Jag är 170 cm lång (för den som frågade) och mitt första delmål är att komma ner till 75 kilo. Och att kunna skotta snö utan att få ryggkramp. Anledningen till att jag har målvikt trots att det egentligen är meningslöst med LCHF (på grund av att man bygger mer muskler och muskler väger mer än fett) är att jag behöver det för att sporra mig själv. Har provat måttband men mitt viktskadade huvud vill inte acceptera det. Man får göra det som funkar, liksom.

Hur som helst så uppskattar jag att jag nu befinner mig i ketos, vilket är ett helt underbart tillstånd då kroppen använder fett som energikälla istället för kolhydrater. Jag är mycket piggare på grund av att jag slipper svängningar i blodsockret och trots att jag ibland absolut kan känna mig trött och slut så är det inte ens i närheten av de tröttkomor jag förr hamnade i kanske två gånger om dagen.

Alltså; det går bra nu. Några frågor på det?