När ni nu har fått nosa på mitt 1995 är det dags att reda vidare till 1996. För mig har det inneburit närmare granskning av tre dagböcker och det har inte varit särskilt upplyftande. Man skulle kunna säga att 1996 var året då jag började må dåligt på riktigt. Jag började få ”känsliga dagar”, då jag ofta stannade hemma från skolan och grät eller gick omkring med ett låtsasleende hela dagarna och koncentrerade all min energi på att inte börja böla framför folk.
Året började med att jag uttryckligen inte blev bjuden på fest.
”Måndagen den 1 januari 1996. Gott nytt år! Nej, det blev det sannerligen inte. Annica och Johanna blev bjudna till Micke medans jag och Lina inte fick veta om det ens. Jag vet inte vem jag ska tro på eller vad jag ska tro. Vem/vilka det var som sa att vi inte fick komma vet jag inte men jag vill inte veta heller. J kom med sina förklaringar om gårdagen ”Ja, men varför skulle jag inte vilja att du skulle komma? Hade du kommit hade lixom Susannes rum varit ledigt. Jag hade pussat sönder dej för det var ingen annan tjej, det lovar jag. För även om det hade varit nån tjej där så… nej, det var inte en annan. Det behöver du inte oroa dig för.” Det låter typ som att vi skulle vara tillsammans. Det är vi int’. (Suck)”
Den 11 november var jag återigen inte bjuden. Det konstiga är att mina vänner aldrig tvekade att gå ändå. Det kanske var så på den tiden, man hade roligt med sina vänner men vänskapen var aldrig särskilt djup eller lojal. Jag satt hemma och planerade hämnd istället, skrev om alla fester jag skulle ha och vilka jag inte skulle bjuda.
Den där J. Jag var superkär i honom. Verkligen super-duper-katastrofalt-jag-tror-jag-tar-livet-av-mig-kär. Han är omnämnd på varenda sida under 1996. Vid några tillfällen skriver jag ”Idag ska jag inte skriva om J” och fem rader senare gör jag det ändå. J ”höll på” med mina vänner (vet inte riktigt vad det betyder men jag antar att han visade dem mer än brukligt vänskapligt intresse) trots att jag var med, sa att han tyckte om mig, ringde mig, skrev brev och hånglade upp mig, blev kär i en av mina bästa vänner och utnyttjade mig för att få umgås med henne, kallade mig för puckad och dryg när jag inte var med och sa till mig att jag var bland det underbaraste som fanns, ville inte vara ihop och bjöd alla utom mig på fest. Han var helt enkelt ett as och ändå var jag kär i honom i flera år. Sista gången vi hånglade var år 2000.
1996 är ångestladdat med beskrivningar om hur jag önskar att jag såg ut och var. Distansen till då är inte särskilt stor, det blir klumpar i bröstet när jag läser och jag önskar jag kunde återge mer än jag gör nu. Tyvärr susar det i huvudet så att allting snurrar ihop sig och försvinner.
Det är naturligtvis inte bara ångest. 1996 var också året då jag piercade naveln med en säkerhetsnål, var på badstranden (detta förtjänar faktiskt att nämnas då jag avskyr att hänga på badstranden och det måste ha varit ungefär sista gången jag var där) och hade mina första ambivalenta homoerotiska känslor för en tjej. 1996 var det fortfarande en upplevelse att äta på McDonalds och bilresor på tiotals mil gjordes för att få avnjuta en Big Mac.
1996 är inte med detta inlägg avhandlat. Det finns mycket mer att bekänna och bearbeta. Jag jobbar på det men jag lär återkomma. Tiden flyger när man väger varje ord och inte lyckas formulera fullständiga meningar på första försöket och ikväll väntar dippade grönsaker och Körslaget tillsammans med en Jenny.
Dagens citat.
Anna – Men hur kan en fyrkantig duk vara randig?
