<- Out of sight, out of mind.

De senaste dagarna har jag tänkt väldigt mycket på en gammal flamma. Vi hade något slags kvasiförhållande när jag bodde i Göteborg någon gång 2001. Emellanåt har jag väldigt lätt för att bli förtjust i folk och jag kan bli helt sjukt förtjust och förälskad. Men kär har jag väldigt svårt för att bli. Tror jag. Jag har fortfarande idag svårt att säga att jag varit kär, på riktigt och allvar kär sådär som jag föreställer mig att man kan känna. Men det jag kände för den där personen var ett tag väldigt snarlikt kärlek.

Det har jag tänkt lite på. Den personen. Romanstiserat över det som var och så. Och så har jag sådär lagomt självömkande undrat om jag någonsin kommer hitta äkta kärlek. I min föreställningsvärld är det väldigt få personer som faktiskt hittar det, om det ens existerar. Jag föreställer mig att det känns ungefär sådär som det gör när man drömmer att man är kär i någon, och det är ju en helt galet sjukt stark känsla som jag aldrig känt i verkligheten så jag vet inte om det faktiskt ens är möjligt.

Ibland tror jag att jag är lite störd, känslomässigt. Jag har bara rätt så ytliga förhållanden till alla i min närhet. I alla fall från mitt håll. Jag är hämmad av att jag inte vet hur man är avslappnad tillsammans med människor. Och jag saknar nästan aldrig folk. Ibland kan jag tycka att det vore roligt att träffas, men saknad känner jag bara när det gäller mina katter, typ.

När jag träffar en person och inleder något slags romantiskt förhållande kan jag ge mig väldigt mycket hän för stunden, när vi är tillsammans. Men sedan blir det lite out of sight, out of mind. Det känns lite stört. Fast i ärlighetens rätt skönt. Har ju hört talas om hur folks hjärtan värker av saknad och sånt och då kan jag vara glad över att jag slippar uppleva det.

Ja, det här blev rätt flummigt och ostrukturerat men jag kände att jag ville sätta lite pränt på mina tankar, som man säger när man är vuxen och förnuftig. För att lätta upp det hela bjuder jag på en rolig sketch från Saturday Night Live som jag tycker är värd att lägga ner två och en halv minut på.

<- Jag drömde en dröm

Om man drömmer att man drömmer något, har man verkligen drömt det då? Inatt drömde jag att jag bet ihop käkarna sådär hårt så tänderna krossades mot varandra. Det var flera år sedan jag hade den drömmen sist och Det Gör Så Jävla Ont. Fast jag har ju bara drömt att jag drömt så jag kanske inte har drömt över huvud taget.

<- Slänga eller spara?

Äntligen äntligen har jag burit ner allt tjafs i källaren. Det krävdes både viljestyrka och paus men nu kan jag hänga upp jackan i hallen och ställa skorna i skostället. Skostället ja, det har varit med länge. På baksidan syntes spår från tre olika färger. Från början var det träfärgat, sedan tog jag det till lägenheten i Leksand som jag delade med Lina. Där gick vi loss på det mesta i vår lägenhet med färg och skostället blev grönt. Fan Lina, kan inte du scanna in bilder från den lägenheten och maila till mig? Jag har inget kvar från den tiden, utom möjligtivs några bilder på The Man och Ådran.

Hur gör man med sånna här grejer som är jävligt fula men har så mycket själ? Ska man bara slänga bort dem eller? Jag har (tydligen, för det hade jag inte riktigt insett förrän jag nu flyttade) en förmåga att spara på grejer för att jag är känslomässigt fäst vid dem. Sen ligger de och skräpar i källaren till jag får en Feng Shui-attack eller det emotionella bandet försvunnit och jag slänger För Mycket prylar och ångar mig i efterhand.

<- Vad är riskchansen?

Om jag lärt något av att vara jag i 28 år så är det att agera när jag får en impuls av att ta itu med någonting. Därför tvekade jag inte när jag runt klockan tio ikväll fick för mig att det var ett utmärkt tillfälle att måla bänken och hyllorna till köket. Nu när klockan är halv tolv och jag är himlars sömnig så känns det väl inte längre som världens bästa idé men ett par strykningar till på hyllorna och sedan är det klart. Då får det torka under natten och alltså kan jag börja inreda köket i morgon (men först efter att jag knökat in mina nio proppfulla flyttkartonger i det redan överbelamrade förrådet).

Det går framåt men jag får inse mina ekonomiska begränsningar och ta det allt eftersom. Tyg är dyrt. Ja jävlar vad tyg är dyrt. Speciellt snyggt tyg. Jag som ska göra värsta bautagardinerna, klä om både fotölj och pall och göra kuddar till soffan. Det svider i plånboken. Jag har nog spenderat precis så mycket som jag får på prylar till hemmet denna månad (färg, kontaktplast i massor och en hushållspappershållare). Det svider lite i hjärtat också, eftersom jag sitter här med idéer, inspiration och (för en gångs skull) ork, och så kan jag inte.

Alltså, vem är det som vinner på Triss egentligen? Om det är ungefär lika stor chans att vinna på Triss som det är att typ, ehm, bli träffad av blixten (nej, det måste vara lättare än så); om jag då råkar bli träffad av blixten, skall jag köpa en Trisslott då eller är riskchansen för att bli både träffad av blixten och vinna på Triss helt sjukt osannolik?

<- Katter och kartonger.

Jävla RÖV vad tråkigt det är att packa. Men jag måste. Det mesta är nerpackat men nu har jag faktiskt inte fler kartonger och kassar. Spenderade min sista hundring (som jag hade sparat till mat) på flyttkartonger idag. Anna har varit vänlig nog att hjälpa mig packa ner det mesta i köket. Jag kunde inte ens ana hur mycket prylar alla mina skåp och garderober egentligen rymmer.

Katterna uppskattar dock alla nya skrymslen och vrår som plötsligt finns överallt. Och vad är det egentligen med katter och kartonger? Öppnar man en ska de vara i den, stänger man den ska de ligga på den och försöka öppna den. När jag blir rik ska ett rum i mitt hus vara avsedd bara för mina katter. Däri ska finnas de mest fantastiska träd, en tv som visar DVD För Ensamma Katter och kartonger i överflöd. Gärna en soffa att klösa lite på också, och några papper på ett bord som de kan lägga sig på.

<- Nischa bloggen?

Jag drabbades precis av en insikt: jag skulle inte läsa min egen blogg. Fy fan vad tråkigt det känns. Varför är den så tråkig? Bör jag ta Blondinbellas råd och nischa min blogg? Vad skulle den isåfall handla om? Här är några förslag. Var vänlig rösta (eller hitta på något helt eget).

1. Katter. Kanske något i stil med den där bloggen jag surfade in på en gång för flera år sedan och det hela gick ut på att det var en hund som bloggade. ”Idag fick jag ett ben av husse” typ. Det skulle bli mängder och åter mängder bilder på Poppo och Psycho. ”13 december. Idag fick jag inte sova för matte gick upp svintidigt för att kolla på Luciamorgon. Hon käkade visserligen köttebullemacka så jag fick smaka. Smaka gött enna. Kolla här vad jag mumsar i mig va, man får passa sig så man inte blir en tjockis. *Bild på Psycho med köttbulle i mungipan*”

2. Inredning. Tyvärr finns det redan tusen bloggar om sånt och eftersom jag ska bo i värsta minsta lägenheten och inte har några pengar skulle jag bara posta bilder på sånna här duschdraperin och skriva något i stil med ”amen guuuu vilket snyggt draperi jag såg idag ;) I bara loved it. Tyvärr har jag ju lite dåligt med pengar ;) men om någon vill skänka det till mig skulle jag inte tacka nej. ;) Hihi.!”

3. Mode. Det här är egentligen inte ett alternativ för det finns inte en enda modebloggare där ute som inte är smal och snygg och lägger ut dagens outfit på sig själv. Jag är inte smal, jag ser ut som ett mongo på kort och sen har jag ju inga pengar så de tre outfittor jag skulle rotera på bör jag inte direkt locka några läsare med. Men kanske en antimodeblogg. Fast det skulle möjligtvis kräva lite mer självdistans än jag faktiskt har.

4. Mat. Jag knäpper kort på allt jag äter och lägger ut recept och bilder tre gånger om dagen. Fast då skulle det väl bli typ ”Frukost: två ägg, fil och cheerios. Lunch: Jag orkade inte. Tog en satsuma. Middag: Fan, skithungrig. Gjorde två liter pommes med beasås och moffade i mig. Recept möjligtvis överflödigt, läs på påsen förfan. Kvällsmål: Blev helt deppad efter middagen, buhhhuäää att jag aldrig kan äta normalt. Fick ont i magen, bajsade, mådde bättre, åkte ner på macken och köpte chips och glass. Fy fan jag är så jävla dålig jag kommer vara tjock for ever jag förtjänar inte att leva jävla skitfanshelvete.”

5. Foto. Knäpper några tråkiga halvdåliga bilder om dagen med min tråkiga kamera och eftersom jag sällan går utanför dörren blir det mest äggskal, katter och damm. Jag blir aldrig nominerad till årets fotoblogg i blogawards därför att jag inte ställer mig själv framför kameran och sticker ut höften.

6.  Nyheter. Eftersom jag aldrig orkar läsa något mer ingående än det som står i kvällstidningarna kommer jag bli tvungen att hämta mitt material från Aftonbladet och min världsbild kommer bli helt snedvriden. Flera gånger om dagen kommer jag försöka blogga om något som upprör mig och i början är inläggen välformulerade men i slutet spårar de alltid ur och slutar med att jag postar en bild på mig själv med rödgråtna ögon för att världen är så jävligt/aftonbladet är en jävla skittidning.

Det är fan svårt att blogga, alltså.

<- Får ej användas, punkt.

Jag tänkte testa en ny produkt. Ska inte recensera något för det är inte det jag sysslar med. Men när jag nu köpt min Veet Bikini Kit hårborttagningscreme finner jag mig aningens konfunderad. Jag förstår inte riktigt vad det är meningen att jag ska använda den till.

Tänkte det kunde vara ett skonsammare alternativ till vaxning (did it once, never again) och ett mer hållbart alternativ än rakning. Bikini Kit. Hårborttagningscreme för känslig hud. Två fina illustrationer som tyder på att användningsområdena är bikinilinjen och armhålorna. Ok, jag fattar så långt.

Men på baksidan står också ”Får inte användas i ansiktet, på huvudet, på brösten, runt anus, på intima områden eller andra kroppsdelar.” Det får alltså inte användas alls eller? Får man ta betalt för en produkt som inte får användas? Är det en felformulering eller Veets sätt att vara helt utan skuld om något skulle gå snett. ”Amen alltså, det står på paketet att det inte får användas på kroppsdelar så det här kan vi inte ta något ansvar för.”

Jag har mailat till Veet och frågat. Fortsättning följer.

<- Att finna ett botemedel mot cancer är helt enkelt inget för mig.

På aftonbladets hemsida finns det ett test för att se om man är republikan eller demokrat. Jag vet inte vad ni tycker men det känns som att frågorna är lite vinklade, det verkar onekligen finnas ett rätt och ett fel svar. Personen som utformat testet lär inte ha varit helt opartisk, och demokrat gissar jag på. Dessutom skulle hen aldrig kunna utforma en godkänd enkät.

”Skattelättnader för personer med höga inkomster är fel” Vem tycker att det är rätt att höginkomsttagare ska betala mindre skatt än låginkomsttagare? Jag är inget fan av republikaner men det kan väl ändå inte vara så de menar?

”Staten ska satsa mer pengar på kommunala skolor, inte på att ge folk bidrag så att de kan sätta sina barn i skolor efter eget val” Mycket väl utformat påstående. Det lyser inte igenom någonstans vad författaren har för personliga åsikter. Inte alls.

”Staten har inget ansvar för att skapa pensionsfonder åt medborgarna” och ”Det är inte statens ansvar att förse medborgarna med sjukvård” Staten har inget ansvar, staten har inget ansvar. Såhär svart och vitt kan det väl ändå inte vara?

”Att använda embryon för stamcellsforskning är acceptabelt eftersom det gör det möjligt att hitta bot mot svåra sjukdomar” Om påståendet varit ”att använda embryon för stamcellsforskning är acceptabelt” kunde jag tycka att det var neutralt men nu. Vem vill inte hitta bot mot svåra sjukdomar? Objection your honor, the testutformare is leading the witness.

”Staten ska lägga pengar på att hålla drogerna borta från gatorna, inte på att behandla drogberoende” För antingen måste ALLA pengar läggas på att hålla drogerna borta eller så behandlar vi våra drogberoende och låter drogerna flöda fritt på gator och torg.

”Antiterroristlagar, som till exempel Patriot Act, bryter på ett oacceptabelt sätt mot mänskliga rättigheter” …om det inte varit för ”på ett oacceptabelt sätt”. Hela påståendet tyder ju på att alla tycker att det bryter mot mänskliga rättigheter men några finner tydligen att det sker på ett väldigt acceptabelt sätt.

<- När jag blir diktator.

Minns ni att jag köpte möbelpolish här om dagen? Idag har jag tagit ännu ett steg mot vuxenvärlden – jag tittade på partiledardebatt i SVT. Det var roligt och intressant. Partiledarna pikade varandra och sade saker som ”och så har du mage att sitta här och säga att” eller kort och gott ”trams”. Sedan skrattade de och jag tänkte att det måste vara rätt roligt att jobba i riksdagshuset.

Men det stör mig att det inte finns något rätt och fel när det gäller politik. Alla vill ju i princip samma sak – att så många som möjligt ska få det så bra som möjligt – men sedan har alla olika teorier om hur det ska  gå till. Det var någon i den där debatten som sade att det finns två olika sorters tänk; de som tror på höjda skatter och de som tror på sänkta. Båda blocken är ute efter samma resultat men med två skitt vilda metoder. Jag fattar iofs vad båda menar men tycker att moderaterna lever i någon slags fantasivärld.

Det där med den sänkta inkomstskatten som påstods skulle gynna låginkomsttagare. Bah! Pyttsan! Var det ingen som förklarade att den vinsten i kronor står i direkt förhållande till hur mycket man tjänar från början och ju högre lön desto mer pengar i fickan? Ok, låginkomsttagaren kanske är skitglad för sina extra hundralapparna men är det någon som inte tror att det är den medelålders vita mannen som sitter och ler förnöjt för att han än en gång dragit det längsta strået?

Sen förstår jag inte heller vad MP vill uppnå med att öka skatten på bensin med två kronor litern inom två år. Eller jag fattar ju, men det slår också helt fel. Den som har råd att köra bil kommer ju fortsätta med det även om det blir dyrare. Det är de som inte har råd som får börja åka buss till sina låginkomstjobb eller slänga alla ungarna på en cykelkärra och trampa till dagis.

Jag tror att om jag fick bestämma skulle allt bli mycket bättre. ”När jag blir diktator” utnämner jag härmed till oktober månads fras. Låt höra, vad säger du? När du blir diktator…?

<- Timbaland in my dreams.

Jag tycker det är rätt intressant det där med drömmar. Helst vill jag veta varför det dyker upp så skumma människor i mina drömmar. Som inatt, när Timbaland kom och hälsade på. Han pratade flytande svenska (vad han möjligtvis vit också?) och ingen visste vem det var. Jag frågade folk om de var dumma i huvudet för att de inte kände igen honom. Timbaland belönade mig med en vit bärbar Mac och en sportbil som svarade snabbt på gasen. Ok, jag hajjar ju att jag gillar bärbara datorer just nu och jag saknar att få köra bil, men Timbaland. Why?

Varje dag den senaste veckan har jag avslutat dagarna med att skriva en liten mycket möjligt genomförbar lista på saker att uträtta nästa dag, som att diska eller tvätta en maskin eller ringa ett samtal. Sådana där små saker. Idag fick jag för första gången gjort allt på listan, förutom att vika tvätten men det planerar jag att göra snarast. Och ändå var listan idag den längsta hittills. Det gör mig lite glad.