Nu är jag ordninggjord och känner mig visserligen lite väl rock and roll för ett dop, men fin ändå. Om en halvtimme ska jag möta kantorn för att spela igenom låten lite och sen är det dop. Jag har ännu inte blivit nervös. Vad är det för fel på mig?
Förresten, här är paketet jag ska ge bort idag. Det kommer göra sig fint på presentbordet.
Idag har jag, hör och häpna, PYSSLAT. Det var superduperkatastroflänge sedan jag hade minsta ork eller inspiration. Det började med att jag kladdade lite på en blomkruka med CD-markers. Funkar jättebra att rita på redan lackade femkronorskrukor från IKEA med. Använde mig av mallar för bokstäver från Panduro för att i rött och svart skriva dit en låttitel med Turbonegro.
Don’t say motherfucker, motherfucker.
Passar finfint i mitt svartvitgråröda kök. Men det är inte direkt så man längtar efter att bjuda hem typ farmor. Å andra sidan har jag bott här i ett helt år och min farmor har aldrig varit hit. Inte min mamma eller min bror heller faktiskt. Vafan. Ni får väl komma och hälsa på!
Sen tog jag fram lite metalltråd och pärlor och dekorerade lite ljusfat. Inget överdrivet ambitiöst pyssel men jag känner ändå att jag liksom har kommit igång lite nu. Pirrar lite i magen när jag tänker på det.
Eller så pirrar det i magen för att jag får besök i morgon.
Shoppade lite igår. Ett par örhängen och ett halsband. Halsbandet hade tre berlocker varav den ena föreställde en converse-sko. Det var därför jag köpte det. Kändes så JAG. Örhängena föreställde elgitarrer. Gjorde om allt till örhängen nu på morgonkvisten. Har ju insett att jag inte gör mig i halsband. Och örhängen går det inte att få för mycket av.
Jag är lite pysslig på det där sättet. Och vet ni vad som hade varit perfekt? Om nån av er samlade på giraffer, eller hade någon annan speciell relation till giraffer och dessutom HÅL I ÖRONEN och ville typ HA hänget med giraffen på. Jag har ingen relation till giraffer.
Förutom när jag och mitt ex var på Kolmården och han poserade framför ett giraffskelett och han sträckte upp handen i luften för att liksom illustrera hur lång en giraff faktiskt är. När vi sen kollade på korten ser det ut som han står och RÅ-hailar.
Den som vill ha hänget måste skriva något om sin relation till giraffer. Det här skulle nästan kunna kallas för en tävling, men det är det inte. Här är det först till kvarn som gäller.
Lina har åkt hem efter ett trevligt dygn. Lina måste ha någon slags energi (eller så förknippar jag henne med en väldigt fnissig period i mitt liv) men när jag träffar henne är jag alltid nära en skrattattack. Har fått några ohejdbara anfall under dygnet. Inser hur kontrollerat jag skrattar i vanliga fall. Lite artigt, lite lagomt sådär. Det är befriande att inte kunna hejda bubblet. Vid ett tillfälle, när jag såg den här videon, så skrattade jag så hårt att jag fick blodtrycksfall trots att jag satt ner i soffan.
Vi har fikat två gånger, pysslat, kommit på ett bandnamn (the Crazy Babuschkas), ätit glass, gästat en fest och ätit pizza, fnissat, haft roligt med ett förstoringsglas, ätit kycklingsallad, återvunnit, låtit mig köra Linas braiga bil, kollat på Juno, sovit och skrattat. Bland annat. Jag är helt färdig och kunde lägga mig ner i soffan, somna och sova tills i morgon bitti. Men det ska jag inte. Istället ska jag redigera fotona från våran roliga fotosession så ni får ses. Ja just det, jag glömde att jag ätit en tutte också.
Jag erkänner att jag älskar den här lägenheten. Jag vill bo kvar. Men jag har inte råd att bo här och det är på tiden att jag tar beslut som gynnar mig i längden och inte bara tillfredsställer mitt omedelbara behov av att känna mig trygg. Det är redan gjort förresten. Om en månad flyttar jag till en mindre lägenhet på samma område.
Lustigt det där. Tills jag hamnade i den här lägenheten kunde jag inte vänta tills jag fick flytta nästa gång. Alltid påväg, aldrig trygg någonstans. Och sedan flyttade jag in här och möjligtvis blev jag för trygg. Vågade inte flytta, vågade inte plugga, vågade inte göra något som riskerade att jag förlorade tryggheten inom dessa väggar. Det måste finnas en medelväg.
Jag har inbillat mig att det här är enda stället jag kommer känna mig hemma på. Jag älskar dessa väggar, jag älskar de ofärdiga projekten och de fula handtagen på alla skåp. Jag älskar att alla lister är så fula att jag tänker på att byta ut dem eller måla om dem varje dag. Jag älskar att det blir stopp i duschen på vintern och att det hörs så tydligt när grannen harklar sig. (Jag tror han är världens mest högljudda harklare för i allmänhet hör jag väldigt lite från mina grannar.) Åh, vad jag kommer sakna allt.
Mina nya grannar kommer säkert vara skitsura och banka i väggar och golv så fort de får chansen, och det kommer lukta äckligt i trappuppgången och jag kommer inte få sova på helgerna för alla grannar är skitstökiga och har värsta röjarfesterna hela tiden. Eller så kommer det lukta nybakad paj hela tiden, grannarna är söta och snygga och hälsar i trappuppgången och så kommer jag aldrig höra ett knyst ifrån dem. Ja så blir det. Men hur som helst, jag kommer sakna mitt första riktiga hem.
Efter att ha letat igenom hela källarförrådet hittade jag äntligen mina färgade LP-skivor i ett skåp uppe i köket. Jag minns att jag köpte dem när jag bodde i Göteborg, på en skum liten affär på någon tvärgata till Vasagatan. Tanken var att sätta upp dem på väggen. Så skedde aldrig men skivorna har följt med under varje flytt. Idag satte jag ugnen på 125 grader och gjorde mig några LP-skålar.
Det är väldigt enkelt att göra sånna skålar. Här finns ett sätt. Jag fick för mig att jag skulle försöka efterlikna den här betydligt coolare varianten av LP-skål, lyckades inte men det fick gå ändå. Om det är någon som har förslag på hur man skulle kunna få till den coolare varianten hemma så är ni välkomna att dela med er av det.
I alla fall så gjorde jag såhär: Ugnen värmdes upp till 125 grader, sedan tog jag två skålar där den ena passade i den andra. Den minsta lade jag upp och ner på en plåt, placerade vinylskivan mitt på skålen och skjutsade in det hela i ugnen. Där fick det vara i ett par minuter tills jag såg att vinylskivan sjunkit ihop och verkade se lagom mjuk och gosig ut. Då tog jag ut det hela igen och placerade den större skålen över den mindre skålen med skivan på. Och så fick det svalna vilket går väldigt fort. Jag upprepade proceduren med tre skivor.
Skålarna går ju att hiva in i ugnen och forma om när jag tröttnar på den här formen. Helst av allt vill jag verkligen att mina färgade skivor ska bli såhär snygga. Någon där ute bör ha någon slags kunskap om vinyl som material och något slags ingenjörsaktigt tänkande. Hör av dig!
Igår installerade jag PS och sedan ägnade jag åtskilliga timmar åt att leta penslar och fonter. Nu kan bloggen återigen börja fyllas med foton. Här är några. Dels på mig och Karin den där kvällen när jag hade så mycket smink i ansiktet att jag aldrig trodde det skulle gå att tvätta av. Idag är jag förvånad över att det trots allt ser så sobert ut. Också från inredningsmässan där de rullat ut röda mattan, vilket är enda gången på året jag får äran att gå på en sådan. Och sist en slags dokumentation av min armbandsorgie jag hade för några dagar sedan. Ewa startade det hela med att ge mig ett armband hon köpte i Turkiet (det som är minst svart) och sedan tyckte jag det såg så ensamt och menlöst ut på min arm att jag gick hem och gjorde tusen till.
