Hela mitt liv är som ett stort pulserande organ. Allting går i vågor. Som väääldigt långsamma hjärtslag. Duuuuuuu – duuuuuunk! Byggs upp, laddas ur, återhämtas, byggs upp, laddas ur, återhämtas. Jag är inne i uppbyggnadsfasen. Jag känner det tydligt på min andning, på mina hjärtslag, på det faktum att det river i bröstet och min hud är öm.
En haiku:
knivar under hud
elektricitet är jag
snart är det över
En dag öppade jag äggkartongen och fann där ett ägg som var mycket längre än alla andra ägg. Där satt Ägget, mitt bland nio stycken normalstora vackert knubbiga ägg, och stack upp. Jag undrade om Ägget någonsin kände sig utanför. Om Ägget jämförde sig med de andra äggen och kände sig som en utböling, en lång och smal utböling. Jag undrade vad Ägget hade för sig i äggkartongen innan jag var där och öppnade den.
Kanske var Ägget inte alls utanför. Kanske fungerade Ägget som något av en mentor för de andra äggen. Kanske roade Ägget sig med att berätta anekdoter ur sitt liv som äggstra långsmalt ägg.
Jag lyfte upp Ägget ur sin kartong, höll det mellan mina fingrar, smekte skalet och beundrade formen. ”Den fula ankungen” tänkte jag och minsann om inte Ägget smakade bättre än alla andra ägg i hela kartongen.
<br>
Igår kväll kom en historia till mig. Länge sedan det hände nu. Det var nästan läggdags och jag var så himla sugen på att börja skriva att jag gjorde minimalt med förarbete. Något som straffade sig idag, den bara föll platt när jag skulle fortsätta.
Varför kan jag inte lära mig? Den ska tänkas ut, planeras, antecknas. Jag brukar leta i tidningar efter bilder på folk och saker och platser, riva ut dem och använda dem i mina historier. Den längsta, enklaste (det är såklart relativt) och mest genomarbetade historien jag skrivit ägnade jag nästan mer tid åt att planera än att skriva. Då var den liksom färdig när jag satte mig för att skriva. Jag slapp sitta och stirra på worddokumentet utan att komma på något vettigt och istället rann historien ut genom fingrarna.
Efterarbete behövs alltid och jag tycker inte att den känns helt färdig ännu, men historien finns där från början till slut. Något väldigt spännande med välplanerade historier är att en aldrig behöver planera en plantering, de bara ploppar ut av sig själva.
För ett par år sedan var våran skrivarkurs på författarkväll med Aino Trosell. Där berättade hon att hon aldrig började skriva innan en historia var helt färdig, att hur mycket hästarna än slet och drog och ville galoppera iväg så höll hon den hårt i tömmarna tills det verkligen var dags. Då kunde hon istället slänga sig ut när hon skrev, hoppa från klippor och broar, därför att hon alltid visste att hon hade en säkerhetslina.
Jag borde komma ihåg det där bättre nästa gång. Den här historien (som skulle handla om en artonårig lebba) blir nog inte skriven ändå. Jag packar ihop och ställer tillbaka anteckningsboken i hyllan igen. Nästa gång jag tar fram den ska jag hålla hårt i hästarna.
Idag har jag varit till läkaren. Alla bra läkare är staffetläkare, åtminstonde här upp i skogarna. Eller Norrland, som vissa envisas med att kalla det trots att Dalarna ligger mitt i Sverige. Hur som helst så får jag komma tillbaka om två veckor, då ska han ha kollat upp möjligheterna för DBT och sedan ska vi disskutera och resonera kring olika diagnoser. Fick som hemläxa att läsa om andra diagnoser som ofta förväxlas med emotionellt instabil personlighet, så som bipolär sjukdom, Asperger och ADHD. Har redan hunnit läsa lite om alla dessa tre men inte drabbats av någon större aha-upplevelse.
Jag är dödstrött efter besöket så jag måste gå och vila och bearbeta förmiddagen en aning. Så länge bjuder jag på en historia om Vera som jag skrev någon gång under första läsåret på Skrivstilen. Denna historia blev ganska sågad av Tony Samuelsson och ansågs som ofärdig vilket naturligtvis gjorde att jag inte vill skriva ett enda ord till på den. Enjoy.
Idag ska ni få prov på min litterära talang, så att ni inte tror att jag fortfarande går till skolan bokstavligt talat och sjunker in i främmande människors armar hela tiden.
Hösten 2006 började jag på Mora Folkhögskola där jag i tre terminer ägnade mig åt att dels fixa behörighet till högskola, dels skriva skönlitterärt. Det har blivit en hel del texter, vissa skäms jag när jag läser och andra känns helt ok. Jag hann lära mig en hel del på den tiden jag gick där, om dramaturgi och att bygga karaktärer och berättarperspektiv och annat tjafs som kan vara bra att veta. Något jag fortfarande är helt sämst på är dialoger då det lätt blir ”- Skapligt chockad Mats blev då”. Därför får ni idag en liten historia helt utan dialoger.
Det är en kort berättelse om Inga och Anders och en vanlig onsdag morgon. Berättelsen kom ur ett fotografi på en stol och inspiration är hämtad från min vän Johannas föräldrar, Eva-Britt och… och… Johannas pappa, jag har glömt vad han heter. Kjell, så var det. Och med inspiration så menar jag att jag föreställer mig att de ser ut som dem och bor som dem, inte att Eva-Britt och Kjell ska ha det som Inga och Anders. Enjoy.
I ungdomen brukade jag och några av mina vänner ägna oss åt att skriva noveller tillsammans. Vi brukade börja på en varsin, skriva något stycke för att sedan byta och fortsätta på den andras, tills vi blivit ihop med vem vi nu hade känslor för den dagen och novellen var klar. Jag har sparat dessa noveller och de är verkligen helt hysteriskt roliga att läsa såhär i efterhand. De jag skrev tillsammans med andra fanns det alltid en självdistans i som gör att det idag bara är roligt. Jag fick för en tid sedan läsa de som Lisa hittat bland sina saker i sitt föräldrahem och vi skrattade så vi fick ont i magen, höll på att kissa på oss och nära nog dog.
<br>
Men sedan finns det två pärmar med noveller jag skrev bara för mig själv, om mig själv och ej avsedda för andras ögon. Dessa noveller innehåller inte särskilt mycket självdistans och att läsa igenom dem är emellanåt rätt plågsamt. Jag blir påmind om hur osäker jag var, hur töntig och ful. Högstadietiden är den tiden jag inte kan se tillbaka på med självdistans. Kommer jag någonsin kunna?
Fortsätt läs ‘<- Här sitter ni och lever lyckliga i alla era dagar.’
