Utedag

Det har varit en riktigt utedag. På förmiddagen tog vi barnet och hunden och drog till en fotbollsplan där båda kunde springa fritt. Alexander höll på att skratta ihjäl sig när Frej kom springande mot honom. En annan är ju smått livrädd med tanke på att Frej springer i typ 50 km/h. På riktigt alltså. Det blev mellis ute i det fria också.

På eftermiddagen tog vi en tur till stans bästa lekpark där Alexander fastnade för en jättestor spade. Vi käkade lite glass i solen (men kalla vinden), inmundigade en banan, gungade lite, lekte i sandlådan, åkte karusell tills Alexander blev yr i skollan och sen gick vi hem. Men innan vi gick hem tog jag den här mycket artsy bilden på en övergiven blomma:

Jag är vanligtvis inte så klyschig men barn är verkligen en outtömlig källa till glädje. Vet inte vad jag hade tagit mig till utan Alexander i dessa dagar. Kombinationen mellan Alexanders ohämmade sätt att visa glädje och den villkorslösa gränslösa kärlek jag känner för honom är helt oslagbar när det gäller att få hjärtat att lätta lite. Det är den BÄSTA anledningen till att skaffa barn tror jag.

Puss.

Stim av kärlek

Alexander har varit otroligt gullig idag, i sin overall och röda solhatt. Vi har varit på urnsättning för Alexanders gammelfarmor. Passade på att tända ett ljus för Maria också. Det ska ha en brinntid på 50 timmar så förhoppningsvis kommer det lysa hela natten. Sen blev det födelsedagsfika eftersom ursättningen ägde rum på gammelfarmorns födelsedag. Alexander mumsade smörgåstårta som om det inte fanns någon morgondag.

Jag är verkligen inne i ett stim av kärlek till Alexander. Antingen så är det bara så att kärleken växer hela tiden (i så fall undrar jag dock hur i hela friden det ska sluta) eller så är det så med kärleken till sitt barn som med alla andra kärlekar här i livet (troligast). Det finns en grundkänsla av att jag älskar honom, att han är viktigast av alla och att jag skulle göra allt för honom. Men sen är det som i ett kärlekförhållande, att förälskelsen går i vågor, och just nu är han underbarast på jorden. Jag tittar på honom vill bara ta en tugga av hans rosiga kinder som jag föreställer mig smakar finska pinnar, eftersom han är så otroligt fantastiskt söt. Jag kan inte ens förklara mina känslor, de bara bubblar över och alla förklaringar slutar med att jag går upp i falsett och pratar nonsensbebisspråk.

Åh älskade lilla Alexander du är så himla himla gullig gulliplutt lilla fis kom till mamma så får du kram ååååh min humla du är så himla gosigosibullibuppilullidoo. Typ. 

Bubbelbad

Vi har varit så himla dåliga på att ta hand om varandra på senare tid. Det är så lätt att glömma bort att anstränga sig när man är inne i vardagslunken. Innan man vet ordet av det har två avsnitt The Wire i soffan varje kväll blivit ett stående inslag och att komma iväg på bio känns som det mest romantiska man gjort på evigheter.

Skärpning! får man säga till sig själv och varandra då. Idag bryter vi vardagslunken med bubbelbad, ett glas vin och sen också schack och ost.

Det bästa

Jag drömde något helt sjukt och fruktansvärt inatt. Jag drömde att Alexander blev mördad. Det var som tur var inte en sån där ultraverklig dröm, men jag minns tydligt känslan av att det inte gick att leva utan honom. Det bara gick inte. Och så fick jag på något vis för mig att jag var tvungen att bli gravid igen omgående, eftersom att han då skulle födas igen. Inte en annan bebis, utan Alexander. Det var helt omöjligt att han inte skulle finnas och då kändes det självklart att han skulle födas igen.

Han är helt klart det bästa som jag har. Känslan av att allt annat i livet hänger på honom är både den bästa anledningen till att skaffa barn, och den sämsta.

Personlighet in progress

Mitt barn har verkligen börjat bli förjävla roligt att vara med. Ju äldre han blir och ju bättre det går att interagera med honom, desto roligare är han (doh). Tittut har verkligen blivit en favorit. Och hunden. Ujujuj, vad han kan skratta åt hunden. Om jag sitter med honom på golvet i vardagsrummet så vill han visserligen inte leka med mig men då och då kommer han springande mot mig och kastar sig i min famn för en liten fumlig kram. Ibland flirtar han genom att knipa ihop ögonen och flina.

Jag älskar verkligen att se hans personlighet växa. Det är så sjukt coolt att få vara med om det. När jag lägger märke till nya saker hos honom kan jag bli alldeles till mig. Som att han tycker så mycket om att lägga upp leksaker på bordet, soffan, tv-bänken eller fönsterbrädan. Eller att han är så förtjust i att få smaka kolsyrat vatten ur mitt glas, hur man ser att det bubblar upp i näsan på honom. Eller när han blir precis lagom rädd för någonting så att det bara är roligt istället för läskigt.

Åh, älskade älskade barn. Jag hoppas att jag aldrig någonsin tappar intresset av att lära mig mer om vem du är.

Firar med ost och vin

(Åååååh, det blev knas ändå. Förra inlägget skulle postas 22:06 men blev en timme tidigare.)

Denna kväll har Jon och jag firat detta första år med ost och vin och film. Filmen rekommenderas starkt, heter Red State och är inget man föreställer sig. Förutom att filmen var väldigt bra har vi förundrats över och sett tillbaka på denna kväll/natt för ett år sedan. Ungefär i detta nu rullades jag iväg på operation och jag kan knappast ha varit drogad men jag kände mig verkligen det. Och Jon var så jävla bra i sina scrubs där han satt på en stol vid mitt huvud och höll mig i handen, lika livrädd som jag. Som på film stänkte det blod på skynket mellan våra ansikten och magen och plötsligt var en ny människa satt till världen.

Ok, jag har druckit ett par glas vin så jag känner mig lite emotionell men vi pratade nu ikväll om hur rätt beslutet var att skaffa barn. Hur tajmat det var. Hur bra det blev. För vad som än annat händer i livet, om jag hittar vad jag vill göra med karriären eller huruvida jag och Jon lever lyckliga i alla våra dagar eller inte, så kommer Alexander alltid vara det bästa. Over and out.

Ett år tidigare…

Den 5 mars 2011, klockan 22:06, skrek Alexander i såret. Alltså, kolla minen när han tittar upp på sin far och förvirrat undrar vem fan han är. Hehehe. Det där ansiktsuttrycket har vi fått se många gånger sedan dess. Ååååh, jag minns den här stunden som så himla fin, trots att jag kände mig som ett ras, låg uppfläkt på ett operationsbord och bara var så otroligt slut. Det var liksom sådär lyckligt i allt kaos.

Mamma och barn på BB. På den här bilden är jag så himla blek och jag såg verkligen ut som ett spöke de där första dagarna. när jag låg i sängen på BB och svettades och kved när tarmarna skulle hitta sin väg tillbaka. Seriöst, det var en värre smärta än värkarna. Tiden på BB minns jag bara som jättekonstig. Jag var förundrad över barnet samtidigt som det var skitdrygt att han bara skrek och jag var irriterad och besviken på amningssekten. För att inte tala om hur långtråkigt det var. SKÖÖÖÖÖNT att få åka hem.

Ett år sen. Jajajaja, jag har snart tjatat nog om att det gått ett år nu. Måste bara klämma ut det sista. ETT ÅÅÅÅÅÅR. Herregud. Det var ju en evighet sedan, och samtidigt helt nyss. Han har gått från en liten fyrakilosbebisklump som bara åt, sov och bajsade, till ett barn som går och står helt upprätt. Han äter, sover och bajsar fortfarande rätt friskt men har dessutom en alldeles egen personlighet. Jag hoppas verkligen att det är så att det första året går fortast, för annars kommer han flytta hemifrån snart. Bara typ arton sådana år till och sen är han typ en vuxen människa. Sjukt läskigt.

(Jag tidsinställde det här inlägget till exakt när Alexander föddes. Fatta hur fyndigt av mig.)

Det bästa som hänt

I natt var det tydligen ”kruppväder” enligt sköterskan på 1177. Det är också något med mörkret som gör att det är svårt att värja sig mot sina egna tankar. Strax efter tre lyckades jag mota undan ångesttankarna och skrapa ihop lite sömn.

Skrapa ihop sömn. Det uttrycket beskriver så otroligt bra hur det känns att ha skytteltrafik mellan sängen och kidets rum. Några minuter sömn här, några minuter där. Som man skrapar ihop och sedan kan inbilla sig var sammanhängande och att man fungerar som människa. Allt går med kaffe och diklofenakalium.

MEN goda nyheter är i alla fall att kidet mår bättre idag. Han är fortfarande väldigt slö, har feber och vill inte äta vanlig mat men han känns piggare och framför allt går andningen mycket bättre. Så. Jävla. Skönt. För mitt mammahjärta.

Alltså, jag skriver det inte särskilt ofta eftersom jag anser det vara en självklarhet men nu vill jag verkligen uttrycka hur otroligt mycket jag älskar den där lilla människan. Jag skulle kunna göra en skitlång lista på jobbiga saker med att ha barn (främst på grund av att jag är en ensamvarg, lite lat och lätt ego) men alla de där jobbiga sakerna spelar egentligen ingen roll eftersom att jag, när det gäller, skulle göra vad fan som helst för Alexander. Vad som helst.

Han är det bästa som någonsin hänt. Och inte bara mig utan hela mänskligheten. Typ.

Födelsedagslunch

Vi har varit på födelsedagslunch hos Jons mamma. Eftersom det är Jons födelsedag fick han bestämma att vi har paus i dieten idag. Det firade vi med hemmagjord pizza till lunch och tårta till efterrätt. Nu drygt två och en halv timme senare håller jag på att gå åt av trötthet efter blodsockerfall, men det får gå för den här gången. Det är dock inte konstigt att jag var så trött förr i tiden, när jag gick på tvärt om-dieten.

Barn och hundar i en salig blandning. Och kassa kort. Ber om ursäkt för det (fast ändå inte).

Jons bror fyller år på samma dag så Alexander hade tagit med paket till honom.

Jättegott! Särskilt den med parmaskinka och fetaost på. Åååååh för hemmagjord pizza. Måste orka vispa ihop en ordentlig LCHF-pizzabotten någon dag. Finns rätt utmärkta sådana, fast de är lite krångligare i tillagningsprocessen än en klassisk pizzadeg.

Sen blev det tårta (eller stubbe) och det var också jätte jättegott. Men jag tog bara en liten bit och det räckte gott och väl. Jon fick presenter, dels Star Wars-lego av hunden och sen en innebandyklubba av vanliga människor.

Far och son. Första födelsedagen som farsa. Åååååh, mina fina (fast jag nästan vill kräkas på folk som skriver sådana saker).

Hurra hurra hurra!

Idag fyller Jon år och det har vi firat med plättfrukost och paketöppning. Jon gjorde dock en luring och klev upp innan klockan ringde så jag fick aldrig chansen att ge honom sovmorgon, men jag skickade i alla fall ut honom ur köket och förberedde födelsedagsfrukost.

♥ Av hunden fick Jon dartpilar
♥ Av die katze fick han elaka flärpar till pilarna
♥ Av Alexander fick han några produkter ur en hudvårdsserie
♥ Och av ers höghet (det är alltså JAG) fick han en stilig vit skjorta och hängslen

”Taaaack hunden, för presenten” sade Jon.

Alexander var lugn och ljuvlig, men gillade visst inte blåbär.

Dagen till ära hade Jon stylat sig som en vattenkammad brat dagen efter en helkväll med vaskning.