Det blir svårare och svårare att vinka adjö till barnet och gå ombord på tåget. Just nu är jag bara fylld av så mycket kärlek till honom, jag tycker han är så enkel att ha att göra med och rolig att vara med, att jag aldrig vill vara ifrån honom. Fast nu har tåget rullat ett tag så det känns rätt lugnt. Ett par dagar i Uppsala och sen får jag kramas med Alexander igen. Under tiden ska jag sova ostört, äta mycket onödigt, hänga med brorsan och se på en ansenlig mängd film. Inte fy skam.
När jag höll på att bädda sängen kom Alexander och tog tag i min hand och ledde mig till ytterdörren. Han ville ut. Jag förklarade att det regnade och var så dåligt väder att vi var tvungna att stanna inne och då började han vrålgrina. Under ett uppehåll tog vi en tur ut på gatan så han fick plaska i lite vattenpölar men det började regna igen så vi gick in.
Och vad ville jag säga med den tråkiga vardagliga historien? Jo, att det är väldigt trist med tråkigt väder när Alexander är svår att underhålla inomhus.
Några andra saker jag gärna vill tala om:
• Igår somnade jag med mobilen i hand, vilket är väldigt ovanligt, och vaknade först vid klockan sex i morse. Måste ha varit otroligt slut för jag brukar aldrig sova på det viset.
• Har flera gånger under förmiddagen börjat spontanblöda näsblod. Också ovanligt.
• Kombinationen av den mystiska natten, näsblodet, den senaste tidens krämpor och min nyvunna hypokondri gör mig övertygad om att jag lider var någon mystisk sjukdom.
• Måste googla symptom, eller starta en tråd på Familjeliv där hemmadoktorer kan diagnosticera mig. Återkommer med vilken dödlig sjukdom jag har.
Igår skrev jag något om att glädjen i den ovillkorliga kärleken var den bästa anledningen till att skaffa barn. Detta är såklart inte alls sant. Den absolut bästa anledningen till att skaffa barn är att man får klä dem i massa coola outfittor. Om jag skulle göra en lista över de bästa anledningarna till att skaffa barn skulle den se ut någonting såhär:
1. Det är en livs levande provdocka
2. Glädjen i den ovillkorliga kärleken
3. Kramar och pussar
4. En anledning att gå upp om morgnarna/ett syfte större än en själv
5. Nån som tar hand om mig när han blivit rik och jag blivit gammal
Det har varit en riktigt utedag. På förmiddagen tog vi barnet och hunden och drog till en fotbollsplan där båda kunde springa fritt. Alexander höll på att skratta ihjäl sig när Frej kom springande mot honom. En annan är ju smått livrädd med tanke på att Frej springer i typ 50 km/h. På riktigt alltså. Det blev mellis ute i det fria också.
På eftermiddagen tog vi en tur till stans bästa lekpark där Alexander fastnade för en jättestor spade. Vi käkade lite glass i solen (men kalla vinden), inmundigade en banan, gungade lite, lekte i sandlådan, åkte karusell tills Alexander blev yr i skollan och sen gick vi hem. Men innan vi gick hem tog jag den här mycket artsy bilden på en övergiven blomma:
Jag är vanligtvis inte så klyschig men barn är verkligen en outtömlig källa till glädje. Vet inte vad jag hade tagit mig till utan Alexander i dessa dagar. Kombinationen mellan Alexanders ohämmade sätt att visa glädje och den villkorslösa gränslösa kärlek jag känner för honom är helt oslagbar när det gäller att få hjärtat att lätta lite. Det är den BÄSTA anledningen till att skaffa barn tror jag.
Puss.
Kanske är jag ingen sån där multi task-morsa som skulle kunna bolla tre miljoner saker i luften samtidigt, för jag tycker verkligen det är dö-krångligt att vara ensam med barnet och hunden samtidigt. Känner mig som en kalv på hal is när jag försöker mig ut med båda. På darrande ben försöker jag hålla koll på hunden med vänster hand och styra vagnen med höger och det slutar med att vagnen eller hunden drar iväg åt oönskat håll var tionde meter. Att ta en kort kisserunda runt kvarteret känns ungefär som att gå vilse i en labyrint – helt plötsligt har jag hittat hem igen, desorienterad och svettig.
Om det är något Alexander har så är det mycket hår. Redan inne i livmodern lyckades han få till en rätt imponerande kalufs (som visserligen blev lite tunn för en period) men nu kan hans frisyr närmast beskrivas som böljande. Vi är tvungna att klippa luggen men resten av manen får växa fritt. Håret i kombinationen med en relativt generös användning av färger som kan beskrivas som flickiga har gjort att folk börjat ta honom för tjej.
När någon kallar Alexander för ”hon” brukar jag rätta. Det går av bara farten och jag har inget emot att någon tar honom för tjej men det känns konstigt att inte säga något. Då börjar folk be om ursäkt för förväxlingen och ungefär där blir jag hemskt förvirrad. Jag förstår inte vad det är att be om ursäkt för? Det känns verkligen som att det är riktiga ursäkter också, som att människor på allvar ber om ursäkt för att de gjort något fel och jag bara känner; Vad i hela friden spelar det för roll vad folk tror att Alexander är av för kön?
Så jag tänkte bara säga det, att ni får kalla honom vad ni vill (så länge det inte är elaka saker förstås, skällsord). Han är exakt vad som helst fortfarande, då han är ett barn först och främst. Han har inget behov av att definiera sig och jag har inget behov av att definiera honom heller, så det är ok. Jag tror faktiskt att jag ska sluta rätta folk också, så får Alexander rätta folk själv om han tycker att det är viktigt sen.
Mitt barn…
♥ Har inte riktigt fattat att man lyfter på knäna när man springer, så istället blir det en vinglig stelbent variant av löpning som får hjärtat att smälta.
♥ Stannar då och då för att ge ifrån sig ett frustrerat vrål samtidigt som han spänner hela kroppen i en båge och hotar att ramla bakåt.
♥ Älskar att ligga i hundbädden och tar första bästa tillfälle att klättra upp i den – vare sig det redan ligger en hund där eller inte.
♥ Har börjat skrika omänskligt högt, sådär så att man är tvungen att lägga handen över munnen på honom för att inte skämmas ihjäl inne på ICA Maxi.
♥ Måste ställa sig på och stampa några gånger på ALLA gatubrunnar han ser. Verkar vara något av en tvångstanke.
♥ Kan inte (eller är så bekväm att han struntar i att lära sig att) dricka ur något annat än mam-flaskorna. Pipmugg, glas, sugrör, vanliga nappflaskor går inte.
♥ Dricker skitmycket vatten. Han är helt gaaaaalen i vatten. (Obs, han har inte diabetes eller något sådant.)
♥ Tycker det är superskoj att få vatten i ögonen när han duschar.
♥ Tycker även att det är superskoj att ha dragkamp med något som mamma har i munnen. Kan faktiskt vara det roligaste som finns, förutom när pappa killar honom i armhålorna.
♥ Är en liten miniatyrmänniska som håller på att utveckla en helt egen personlighet och identitet som jag kommer tokälska hur det än går med att bli en vettig, snäll, produktiv människa.
Hej på mors dag. I morse fick jag present till frukosten. Sen fick jag egentid med en kall cola och en bok på altan. Håller på att läsa andra delen i Hungerspelentriologin nu. Stör mig på att det handlar så mycket om att reda ut kärlekskänslor eftersom det hade varit otroligt skönt att få slippa sånt nån gång, men annars är den bra.
Igår gick bra men jag är väldigt glad över att dagen är över. Samtidigt känns det på något sätt sorgligt att det nu inte blir någon mer specifik dag avsedd och arrangerad för att sörja och minnas Maria. Begravningen var såklart väldigt jobbig och sorglig men hela altet var inte lika fruktansvärt misärig som jag oroade mig för. Nu är det bara resten av livet kvar.
Grattis på mors dag, alla mammor där ute. Hoppas ni får en fin söndag.
Alexander har varit otroligt gullig idag, i sin overall och röda solhatt. Vi har varit på urnsättning för Alexanders gammelfarmor. Passade på att tända ett ljus för Maria också. Det ska ha en brinntid på 50 timmar så förhoppningsvis kommer det lysa hela natten. Sen blev det födelsedagsfika eftersom ursättningen ägde rum på gammelfarmorns födelsedag. Alexander mumsade smörgåstårta som om det inte fanns någon morgondag.
Jag är verkligen inne i ett stim av kärlek till Alexander. Antingen så är det bara så att kärleken växer hela tiden (i så fall undrar jag dock hur i hela friden det ska sluta) eller så är det så med kärleken till sitt barn som med alla andra kärlekar här i livet (troligast). Det finns en grundkänsla av att jag älskar honom, att han är viktigast av alla och att jag skulle göra allt för honom. Men sen är det som i ett kärlekförhållande, att förälskelsen går i vågor, och just nu är han underbarast på jorden. Jag tittar på honom vill bara ta en tugga av hans rosiga kinder som jag föreställer mig smakar finska pinnar, eftersom han är så otroligt fantastiskt söt. Jag kan inte ens förklara mina känslor, de bara bubblar över och alla förklaringar slutar med att jag går upp i falsett och pratar nonsensbebisspråk.
Åh älskade lilla Alexander du är så himla himla gullig gulliplutt lilla fis kom till mamma så får du kram ååååh min humla du är så himla gosigosibullibuppilullidoo. Typ.
Jag är så trööööööött. Har sovit en stund på soffan vilket kan vara det skönaste som finns här i världen. Förutom vakenpasset mellan halv fem och sex (delvis självförvållat) gick vi upp lite tidigare idag och var på studiebesök på ett föräldrakooperativ vi är intresserade av. Alexander skrek när vi gick därifrån vilket måste räknas som bra betyg. Nu får vi bara hoppas att vi blir erbjudna en plats också.
