<- Stackars stackars mig.

Hank von Helvete ska sjunga duett med Carola, men jag kan ändå inte säga det bättre än såhär.

Däremot vill jag tala om Peter Jöback. Jag har inget emot killen egentligen. Han är ju rätt snygg, typ, och han sjunger väl rätt bra, typ. Men alltså. Jag pallar inte, klarar inte, reklamen för den nya skivan. När Peter Jöback ger sig i kast med den helt underbart vackra och fantastiska Depeche Mode-låten Somebody så känns det ungefär som när någon drar med naglarna längs med en griffeltavla.

Jag vill dö.

Den där låten har jag älskat sedan jag var ung sparvel. Jag FATTAR inte hur Jöback kan sjunga den så totalt själlöst. Total slakt. Mår så dåligt. Stackars stackars mig.

Det fantastiska orginalet: spotify:track:62uDohtaQGUuRPnd9yaiou
Jöbacks slakt: spotify:track:7GJT6nDiri714lmnzY0Ihc

<- Jättelångt inlägg om musiken på festivalen.

Stiko Per Larsso. Vi började festivalveckan genom att se leksandsgossen på Athena. Blev lite överraskad över att se ytterligare två personer jag gått i skolan med stå på scenen och lira med honom. Kul. Athena var den mysigaste och mest intima scenen dessutom. Musiken funkade bra, jag var nöjd.

Elias And The Wizkids. Soft häng vid en soft scen. Satt i gräset och kände mig nöjd. Musiken var rolig men dock inte minnesvärd i vimlet av alla band.

Detektivbyrån. Musiken är kul och stämningen var mycket bra. Det bästa var frisyren.

Monster Magnet. Jag har aldrig sett dem förut och uppskattade det hela, men jag har förstått att andra inbitna fans har blivit väldigt besvikna. Basisten var bäst. Kul att få höra Space Lord live. Stina tyckte att frontmannen såg lite svullen ut. ”Som att han ätit beasås.”

Keane. Överraskande bra. Rös flera gånger, till och med i efterhand när jag läste recensionerna. Keanes musik kan låta lite mjäkigt när man lyssnar på det hemma i stugorna och inte har möjlighet att skruva upp volymen, men live gör det sig verkligen. Verkligen.

Milow. Ayo Technology är ju min och Karins låt så den här konserten fick vi ju lov att se. Lite tråkig dock. Låg ner i gräset och slappande av och blev ändå en bra början på fredagen.

Fatboy. Riktigt rolig och dansant konsert. Ståbas uppskattas. Sångaren hade ”det” kunde vi konstatera.

Timbuktu. Han är ju en himla charmig och rolig kille alltså. Bra är han också. Och dansant, skulle det visa sig när han och bandmedlemmarna hade en lite dansundervisning.

Turbonegro. Roligaste konserten på veckan. Kanske för att jag sett fram emot den längst. Jag och Stina tog plats 40 minuter innan det började så vi fick stå längst fram. Röj minsann. Och bra bra bra. BRA.

Mando Diao. Äh, det här är sån där musik som jag inte känner något för över huvud taget. Rör inte an vid någon sträng i mig. Men mina vänner ville dit och jag hade inget bättre för mig.

Moneybrother. Helt ok konsert som jag är glad att jag såg men kanske inte blev sådär översvallande lycklig av. Bra musik och snygg kille.

Mary. Fler folk jag gick i skolan med. En i bandet var jag dessutom hemskt kär i så det här fick jag ju lov att se. (Inte han på bilden, han känner jag över huvud taget inte.)

Håkan Hellström. Definitivt festivalens överraskning. Jag har aldrig gillat Håkan och planen var egentligen att gå och se Faith No More, men sen blev jag lite full på öl och mina kompisar ville se Håkan och jag kände mig kärleksfull gentemot dem och ville inte skiljas så jag följde med. Det var ju jättebra! Grym stämning. Typ det perfekta avslutet på festivalen.

Nu har jag bara tagit med de konserter som jag faktiskt gick på. Hoffmaestro tänkte vi gå på men det var så fruktansvärt mycket folk att vi stannade i en halv låt ungefär innan vi drog. Lykke Li lyssnade jag till från ett öltält. Likaså Melody Club. A Camp gick vi förbi och Sugarplum Fairy såg jag max två låtar av. Lars Winnerbäck tvingades jag lyssna till i ett annat öltält.

Otroligt bra festival när det gäller musiken. På lördagen fanns det fler band jag hade velat se men då prioriterade jag att dricka lite öl i den stekheta solen istället. Ja, oj, det här blev ett långt inlägg. Nu måste jag kamma håret och åka och jobba igen.

<- Jag sjunger bräckligt och vackert.

Hej älsklingar. Sitter här med färg i håret. Jag ska bli snygg. Under tiden det kliar i hårbotten har jag gjort en liten film till er. Jag ska sjunga igen. Den här gången blir det en låt från den där filmen Once jag snackade om. If You Want Me heter den fina biten.

Konstigt att det låter helt annorlunda i huvudet än vad det gör i verkligheten när jag sjunger. Jag tror det låter fint, vackert och lite bräckligt. I själva verket låter jag enormt blasé och lite sur. Det är inte meningen, bara så att ni vet. Tänk bräckligt. BRÄCKLIGT!

Dessutom kunde jag inte låten exakt så jag improviserar. Men det vet ju inte ni, eller hur?

<- Once

Åh, nu har jag sett en sån där bra film igen. Vacker. Åhhhh. En musikfilm, eller vad man nu ska kalla den. Inte en musikal men mycket musik. BRA musik. Fina skådisar. Fin historia. Den slutade visserligen inte riktigt som jag önskade mig, utbrast ”Neeeeej” här för mig själv när eftertexterna rullade. Men åh, den är ett MÅSTE.

Min kärlek till Östeuropa har dessutom växt på senare tid har jag fått erfara. Mateusz försökte lära mig lite polska på festen i lördags men jag fattade verkligen ingenting. Otroligt svårt språk. Alltså, filmen är på engelska. Gud vad osammanhängande det här blir. Det är för att jag är alldeles tagen av den vackra filmen med den vackra musiken (som jag måste googla fram eller ta ut själv).

Filmen heter ONCE.

<- LePoop sjunger en sång!

Jaha. Nu har jag haft den där jävla Hurtful med Erik Hassle på hjärnan i flera dagar. Konstant. Så jag bestämde mig för att spela in och DELA MED MIG av min ljuva stämma. Jag är självklart inte nöjd men orkade inte mer än tre tagningar. Och på slutet vet jag inte ens hur den går så jag improviserade vilt. VILT.

Jag ska alltså sjunga för er. Herregud!

<- Synthetic Muso-Regurgative Composition

Jag önskar jag kunde skriva musik. Tyvärr är jag helt värdelös på sånt. Tror det är det där tålamodet som inte riktigt vill vara med. Idag gick jag igenom de senaste månadernas videoprenumerationer på YouTube och hittade en video från mayermusic där han demonstrerar ett sätt att skriva musik på. Himla fascinerande, om man är intresserad av sånt.

<- Musiktips

Själv uppskattar jag inte alls musiktips. När folk säger att jag måste lyssna på något band säger jag ”javisst” och sedan gör jag en mental notering om att aldrig lyssna på dem. Vet inte riktigt varför. Men, om ni som jag, uppskattar bra musiker som gör bra musik med mycket blues och rock och dessutom har Spotify, ja då är det ju skitenkelt att söka på C.C. Adcock, som jag för övrigt lade märke till genom den eminenta serien True Blood.

<- They Call Me Spitfire

På pendeln tillbaka ut till min bror kom jag på att jag gillar den här låten väldigt mycket.

<- Luciamorgon

Eftersom jag vägrar gå upp tidigare än nödvändigt kollar jag på Luciamorgon via SVT Play. Mycket vackra särkar, bra sånginsatser, Miriam Aidas tolkning av När Det Lider Mot Jul var helt fantastisk bra, andra tärnan från vänster var snygg. Tyvärr tycker jag att det var för lite Luciastämning; för mycket julkonsert över det hela och inte tillräckligt med traditionella luciasånger för att vara ett luciatåg. Förra året var mycket bättre. Kan hända att jag är aningens partisk.

Idag bjuder jag på ett klipp från förra årets Luciamorgon där jag syns i bild. Det fanns inte så mycket att välja på av de klippen som låg uppe på YouTube men i början av den här låten ser man i alla fall mitt huvud. Eller ja, halva.

<- Jävla röv-högtid!

Igår fick jag försmak på mina stående julklappar – hopplösheten, ensamheten och den dåliga självkänslan. Jag uppskattar den här tiden på året så mycket, med alla dekorationer och knäcken och pepparkakorna och musiken och snön, att jag glömmer bort att det faktiskt kommer bli julafton på riktigt det här året också.

Jag vet inte vad det är med själva julafton som framkallar de här känslorna, eller vad jag själv gör för att bidra till det hela. I år ska jag försöka praktisera acceptans och se hur långt jag kommer med det. Alltså, julafton är ju bara en vanlig dag, och jag ska inte fira den på något speciellt sätt. Ska hänga med min bror och hans sambo hela dagen. Softa, käka lite mat, spela Guitar Hero, gå ut med hunden, kolla på Bad Santa och andra oprettiga saker. Och ändå. Jävla röv-högtid!

Det är inte bara julafton det gäller. Nyårsafton och födelsedagen är ganska bajsiga de med. Runt nyår är det så himla mycket prestationsångest inblandat. Man ska ha så jävla roligt och jag har i princip aldrig så jävla roligt (om jag inte är med min bror eller med Lina och bara garvar, det är roligt) och då känner jag mig misslyckad. Födelsedagen tror jag alltid ska handla bara om mig, och så blir jag helt besviken varje år när folk faktiskt, ehm, fortsätter leva sina liv som vanligt trots att jag fyller år. Skandalöst!

Acceptans var det ja. Se det för vad det är, utan värderingar och skygglappar, och sedan agera efter det. Om jag mår dåligt så får jag acceptera att jag mår dåligt, tycka att det är ok och inse att det bara är mina tankar och mina känslor och ingen sanning om vare sig mig själv eller livet i stort. Önska mig lycka till.

Ja, i morgon är det Lucia. Här får ni ett klipp till från Luciamorgon förra året. Jag syns nog inte här heller.