<- Dagens sista inlägg: främmande och skrämmande.

Mitt förra inlägg fick mig att tänka på det här med genren Fantasy. Det fanns en film när jag var yngre, det var en dålig film om troll och djävulsdyrkan, som min bror hade på VHS. Jag vet inte hur många gånger jag försökte titta på den, i alla möjliga sammanhang: med andra, ensam, mörker, dagsljus, ljud av och ljud på. Men jag lyckades aldrig. Jag fattade ju att det var en löjlig och jävligt dålig film (tyvärr minns jag inte vad den hette) men jag vågade aldrig kolla. Det kan ju ha med det jag skrev om i förra inlgget, men det är också något annat.

Det är det här med Fantasy. Jag har aldrig gillat det. Jag har försökt, läst lite Terry Brooks-böcker och sådär. Men för mig har det alltid varit obehagligt. Just för att det är Fantasty, fantasi. Det är inte den världen jag är van vid, den världen som är verklig. Det är något som jag absolut inte har någon koll på eller kontroll över och det gör mig väldigt obehaglig till mods.

Jag älskar Den Oändliga Historien visserligen, men där är ju de allra flesta snälla (förutom de där sfinxarna som jag var/är livrädd för) och den tecknade versionen av Sagan Om Ringen var min favoritfilm i många år. Fast jag är fortfarande rädd för de där tecknade spökryttarna och när jag för några år sedan skulle spela något LOTR-spel på datorn så höll jag på att kissa på mig av skräck varje gång jag såg skuggan från en häst. Jag vågade helt enkelt inte. Men de två filmerna är ungefär de enda av genren Fantasy som jag har kunnat uppskatta. Någon av böckerna har jag dessutom aldrig lyckats läsa för det blir för verkligt i sin overklighet då.

Jag har fått förklarat för mig att det är det där med att det är en helt fri fantasivärld där allt kan hända som är själva tjusningen med Fantasy men jag klarar det helt enkelt inte. Det är för främmande och för skrämmande. Någon mer som känner som jag? Jag passar på att vädra lite såna här nojor denna kväll i ett desperat att försöka finna samhörighet med någon i samma situation. Och med det säger jag godnatt för denna gång. I morgon ska jag på loppis och inte fynda med tanke på min ekonomiska situation.

<- Väldigt aspigt.

Kan inte direkt påstå att det är något jämt flöde av blogginlägg här. Ibland vet jag inte vad jag ska skriva på flera dagar, och sedan kommer det en sån här kväll då jag postar inlägg efter inlägg. Nu tänkte jag skriva lite om att titta på film. I synnerhet film som är läskig eller obehaglig på något sätt. Det känns nästan som att jag skrivit om det förut, eller så är det för att jag pratade om det med Anna idag.

Mitt ex brukade klaga på mig för att jag blir helt okontaktbar när jag tittar på film. Och det stämmer verkligen. Jag vill gärna titta på läskiga filmer men jag klarar oftast inte av det för att jag sugs in i filmen. Det är som att världen utanför blir suddig och försvinner och jag zoomar in bilden tills det känns som att jag befinner mig i filmen. Det blir jag extra medveten om när det är något obehagligt som händer.

Som idag, när jag försökte (och visserligen lyckades med diverse småavbrott och sånt där) titta på The Strangers. Det som händer är att jag zoomar in mig i filmen tills det som händer i filmen blir ”för verkligt” och jag måste zooma ut igen. I korta stunder kan jag zooma ut genom att koncentrera mig på att titta på hela skärmen och inte bara på bilden, alltså på plasten runt omkring också. Men då tar det inte lång tid innan jag är tillbaka inne i filmen igen.

Nästa steg är att inte titta på film i helskärm. Det stör zoomingen lite att jag kan se windowsmenyn i botten på bilden. Detta funkar inte alltid heller och då måste jag förminska bilden så jag även ser en del av skrivbordsunderlägget. Då brukar det gå rätt bra att titta på film utan att befinna mig i den.

Detta är inte alls ett särskilt ADHD:igt drag, snarare aspigt. Är det någon mer än jag som har det såhär?  Det har dessutom blivit värre med åren. Det har alltid varit så men förut kunde jag titta på läskigheter och stanna i det där utzoomningsläget när jag tittar på hela teveapparaten och inte bara bilden. Det går som sagt inte att göra längre än korta stunder nu mera.

Om någon undrade så var filmen rätt bra faktiskt. Fast man fattade ju tyvärr av den korta berättarrösten i början precis hur det skulle sluta. Men spännande, ja.

<- Symmetristrävan

Idag har jag kommit på att min pedantism inte alls beror på att jag är pendant. Jag har ju faktiskt inget emot stökiga skåp och lådor. Eller jo, jag vill väl helst att de ska vara fina och organiserade men orkar sällan lägga ner sådan energi på saker jag ändå inte ser. Undantaget är de två skåpen med mitt porslin, kastrullskåpet och möjligtvis skafferiet (men det sistnämna döljs inte bakom någon dörr så det räknas inte).

Varför saker och ting oftast är väldigt städat hemma hos mig, varför saker och ting står på sina exakta platser och varför jag går omkring och flyttar på saker en centimeter hit eller dit då och då, beror helt enkelt på alla de osynligt symmetriska mönster jag ser överallt. Ibland reflekterar man ju inte över sånt där därför att det är ett så självklart inslag i varje minut av den vakna tiden att det inte ens går att förstå att det finns många som knappt ägnar symmetrin en tanke.

Jag kallar det för osynlig symmetri därför att det inte är någon spegelsymmetri jag är ute efter utan mina egna symmetriska mönster. Det är inte helt överdrivet, min symmetristrävan, och inte heller är jag nog särskilt svårt att leva med på grund av det. Jag får defenitivt inga tvångstankar om saker och ting inte är symmetriska hela tiden. Men om mycket är osymmetriskt samtidigt blir det väldigt rörigt i mitt huvud. Det stör alltså min koncentration och då kan jag tycka att det är bättre att vrida lite på ljusstaken eller rätta till pallen än att inte kunna tänka klart.

Vad är din motsvarighet till min symmetristrävan?

<- Det finns inga zombieliknande vampyrer.

Jag mår ofta dåligt när jag tittar på film som inte är komedi. Efter ett tag så försvinner liksom omvärlden och det känns som att jag befinner mig i filmen. Då kan jag må enormt dåligt om filmen exempelvis handlar om zombieliknande vampyrer som tuggar på folk. Det var vad kvällens film – 30 Days Of Night – handlade om.

Jag har ett mantra som jag säger till mig själv när jag känner att det börjar bli för jobbigt. ”Det är bara på låtsas” upprepar jag några gånger tills jag kan slita mig ur handlingen. Ett annat knep är att jag ”zoomar ut” från filmen och tittar på själva teven. Alltså, jag koncentrerar mig för att titta både på teveskärmen och själva teveapparaten så att jag verkligen förstår att jag sitter och tittar på en film och det alltså inte är verklighet.

Det finns inga zombieliknande vampyrer som tuggar på folk. Hoppas jag.

Filmen började skitlöjligt. Jag funderade på om det inte var läge att stänga av, men såvida inte en film suger lika hårt som Coyote Ugly så stänger jag sällan av. Jag måste se vad som händer, annars kommer jag ägna onödig tid till att undra. Och filmen tog sig, faktiskt, även om jag hade önskat ett mer lyckligt slut.

<- Lit. Lista

1. Vilken bok läste du senast?
Vän eller Fiende? av Jean Thesman. En ungdomsbok jag hittade på loppis och som förföljt mig genom livet. Just nu läser jag Marian Keyes kåserisamling Under Täcket (på svenska) i väntan på (se fråga 2).

2. Vilken bok ska du börja på härnäst?
The Primes [Swe] hoppas jag kommer i postlådan i början på nästa vecka och den har jag verkligen längtat efter att få dyka ner i.

3. Är det övervägande manliga eller kvinnliga författare i din bokhylla?
Rätt jämt men med något överslag åt det kvinnliga hållet.

4. När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar, eller tänker “nu har jag kommit en fjärdedel”, “en tredjedel”, “hurra! hälften!?”, osv?
Om det är en tråkig bok som inte är tråkig nog att lägga ner så räknar jag nog sidor. Och om det är en riktigt bra bok, men då är det mer med fasa jag ser hur boken tunnas ut för att jag inte vill att den ska ta slut.

5. Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar osv?
Jag går oftast efter författare. Recensioner läser jag inte men tipsade böcker och snygga omslag är också med när jag väljer bok. De där topplistorna som finns i mataffärerna köper jag aldrig böcker ifrån (såvida det inte är Karin Fossum) då det oftast är bajsiga kriminalromaner.

6. När blir en bok för lång?
När historien bättre kunnat berättas på färre sidor.

7. Läser du lika gärna på engelska (om det är originalspråket) som på svenska?
Nej. Vissa författare är helt enkelt bättre på originalspråk, som Marian Keyes, då finurliga undertoner och fantastiska formuleringar försvinner i översättningen, men oftast krävs det mer koncentration än jag har för att läsa böcker på engelska. Försökte läsa Angels and Demons på engelska men det blev helt enkelt för svårt. Gillar Douglas Copeland bättre översatt då det lätt blir lite förvirrande på originalspråk eftersom han har förkärlek för långa invecklade meningar med flera inriktningsbyten.

8. Vilken bok kände du senast att du var tvungen att försöka övertala ALLA dina vänner att läsa?
Jag försöker att övertala alla att läsa De Galnas Hus av Karin Fossum men det är nog den enda boken jag försöker pracka på folk.

9. Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig? Isåfall, när ger du upp?
Jag kan lämna böcker och jag gör det ofta. Förut led jag av vanföreställningen att alla författare var bra, att de måste vara det eftersom de fått en bok utgiven. Nu vet jag bättre och ödslar inte min tid på böcker som inte ger mig något. Jag ger upp när boken blir substitut för mina insomningstabletter eller jag inte lyckas behålla fokus längre än ett stycke i taget.

10. Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla, och vilken finns inte alls?
Jag gillar verklighetsbaserade böcker, inte biografier utan självupplevda historier, men vet inte om det är överrepresenterat. Det finns inga kriminalromaner förutom Karin Fossum.

(Lista snodde jag hos Flunky.)

<- Snacka resor.

Jag snor obarmhärtigt frågor från Tjejsnack för att ha något att göra och tvinga mig själv att fundera över mig själv ett slag. Denna gång tänkte jag snacka lite resor. För det första, jag reser nästan aldrig. Har aldrig fått smak på det där med att vara ute och resa, kanske för att jag aldrig haft råd att börja. Hur som helst. Resor, alltså.

Vilka länder har du varit i?
Sverige, Norge, Finland, Frankrike, Spanien (Gran Canaria), Israel och Egypten.

Vilken är favoritresan? Varför?
Favoritresan måste ha varit Gran Canaria. Där var jag när jag var ung och oförstörd, typ 12 bast, tillsammans med mamma, bror, moster och mammas kusin. Jag minns inte särskilt mycket annat än att jag tyckte det var väldigt spännande att vara på min första riktiga utlandsresa. Det skulle dröja många år tills jag gjorde en igen.

Vad vill du ha ut av din resa? Sola, upptäcka, äventyr?
Jag är ingen sol-och-badare så jag vill nog upptäcka saker. Är inte så förtjust i storstäder heller, fast skulle tusen gånger hellre åka till New York än någon Playa nånstans. Är inte så äventyrlig heller då det bor en fegis i mig.

Vad blir nästa resa? (Behöver inte vara semester, utan var du ska över huvud taget.)
Nästa resa blir kanske till Göteborg i början av juli. I övrigt ska jag försöka åka till Furuvik i sommar samt vara några dagar i stugan i Sälen. Och sen står såklart Pride på schemat men utomlands står inte på kalendern alls.

Vad vore den absoluta drömresan?
Att bila genom USA, lätt.

<- Min tro

Fem frågor från Tjejsnack. Jag fattade inte hur en anmälde sig så jag bestämde mig för att vara med i alla fall. En första gång tänkte jag flumma till det rejält på Stilnoct. Tjejsnack, förresten, är det inte dags att döpa om det nu? Eller finns det kriterier för var som är en kvinna som man måste uppfylla för att få svara på dessa frågor? Jag har en fitta så jag antar att det gör mig direktkvalificerad. Hur som helst.

Tror du på en högre makt/gud? Vad?
Jag vill tro, för tron på tron finns ju där, att tron upplevs som välgörande och som en hjälpande hand i livet och tanken på att en aldrig är ensam. Men jag måste nog vara krass och säga att jag inte tror på någon högre makt.

Tror du på livet efter döden?
Nej, inte det heller. Här tro, och hoppas jag, att en slutar existera när en dör. Det får gärna vara precis så svart som en drömlös sömn en aldrig vaknar ur. För mig känns det tryggt.

Tror du på spöken/andar?
Jag tror att levande människor kan frammana spöken och andar men jag tror inte att de faktiskt är kvarlevor från andra människor som levat och sedan dött.

Tror du på reinkarnation?
Dö och återfödas, ja varför inte. Det låter ju trevligt att man har flera chanser på sig att göra något rätt. Men hur ska en kunna tro på reinkarnation om en inte tror på varken en högre makt eller livet efter döden. Svaret blir nog nej.

Tror du på mänskligheten?
Ja, jag tror på mänskligheten. Jag tror på att människan i grunden är god och dessutom har alla förutsättningar för att bli god, råkar en inte vara det från början. Mänskligheten kommer göra skitmycket dumt, det var vi redan gjort, men jag tror på mänskligheten, på realtioner och kärlek och familj och annat som hör mänskligheten till.

<- Lista numero uno.

Jag hittade en lista. För vissa kan listor var enormt tråkigt. Gillar du inte listor har du möjlighet att ignorera denna. Här är min lista:

<- Fragment från 1996

När ni nu har fått nosa på mitt 1995 är det dags att reda vidare till 1996. För mig har det inneburit närmare granskning av tre dagböcker och det har inte varit särskilt upplyftande. Man skulle kunna säga att 1996 var året då jag började må dåligt på riktigt. Jag började få ”känsliga dagar”, då jag ofta stannade hemma från skolan och grät eller gick omkring med ett låtsasleende hela dagarna och koncentrerade all min energi på att inte börja böla framför folk.

Året började med att jag uttryckligen inte blev bjuden på fest.
”Måndagen den 1 januari 1996. Gott nytt år! Nej, det blev det sannerligen inte. Annica och Johanna blev bjudna till Micke medans jag och Lina inte fick veta om det ens. Jag vet inte vem jag ska tro på eller vad jag ska tro. Vem/vilka det var som sa att vi inte fick komma vet jag inte men jag vill inte veta heller. J kom med sina förklaringar om gårdagen ”Ja, men varför skulle jag inte vilja att du skulle komma? Hade du kommit hade lixom Susannes rum varit ledigt. Jag hade pussat sönder dej för det var ingen annan tjej, det lovar jag. För även om det hade varit nån tjej där så… nej, det var inte en annan. Det behöver du inte oroa dig för.” Det låter typ som att vi skulle vara tillsammans. Det är vi int’. (Suck)”

Den 11 november var jag återigen inte bjuden. Det konstiga är att mina vänner aldrig tvekade att gå ändå. Det kanske var så på den tiden, man hade roligt med sina vänner men vänskapen var aldrig särskilt djup eller lojal. Jag satt hemma och planerade hämnd istället, skrev om alla fester jag skulle ha och vilka jag inte skulle bjuda.

Den där J. Jag var superkär i honom. Verkligen super-duper-katastrofalt-jag-tror-jag-tar-livet-av-mig-kär. Han är omnämnd på varenda sida under 1996. Vid några tillfällen skriver jag ”Idag ska jag inte skriva om J” och fem rader senare gör jag det ändå. J ”höll på” med mina vänner (vet inte riktigt vad det betyder men jag antar att han visade dem mer än brukligt vänskapligt intresse) trots att jag var med, sa att han tyckte om mig, ringde mig, skrev brev och hånglade upp mig, blev kär i en av mina bästa vänner och utnyttjade mig för att få umgås med henne, kallade mig för puckad och dryg när jag inte var med och sa till mig att jag var bland det underbaraste som fanns, ville inte vara ihop och bjöd alla utom mig på fest. Han var helt enkelt ett as och ändå var jag kär i honom i flera år. Sista gången vi hånglade var år 2000.

1996 är ångestladdat med beskrivningar om hur jag önskar att jag såg ut och var. Distansen till då är inte särskilt stor, det blir klumpar i bröstet när jag läser och jag önskar jag kunde återge mer än jag gör nu. Tyvärr susar det i huvudet så att allting snurrar ihop sig och försvinner.

Det är naturligtvis inte bara ångest. 1996 var också året då jag piercade naveln med en säkerhetsnål, var på badstranden (detta förtjänar faktiskt att nämnas då jag avskyr att hänga på badstranden och det måste ha varit ungefär sista gången jag var där) och hade mina första ambivalenta homoerotiska känslor för en tjej. 1996 var det fortfarande en upplevelse att äta på McDonalds och bilresor på tiotals mil gjordes för att få avnjuta en Big Mac.

1996 är inte med detta inlägg avhandlat. Det finns mycket mer att bekänna och bearbeta. Jag jobbar på det men jag lär återkomma. Tiden flyger när man väger varje ord och inte lyckas formulera fullständiga meningar på första försöket och ikväll väntar dippade grönsaker och Körslaget tillsammans med en Jenny.

Dagens citat.
Anna – Men hur kan en fyrkantig duk vara randig?

<- Du och jag mot världen – ett tioårsjubileum.

1998 fyllde jag 18 år. Jag bodde i Leksand och gick estetiska programmet med musikinriktning vid Leksands Gymnasium. Det var också det året då Dana International vann ESC för Israel med låten Diva. Jag har förmodligen aldrig skrattat så mycket som jag gjorde 1998. Jag och min otroligt fantastiska och roliga vän Lina garvade oss till magkramp flera gånger om dagen.

Jag sitter här och försöker komma på något roligt med 1998 och för en gångs skull är problemet att jag inte kan välja bland alla roliga incidenter. Ska jag skriva om tältsemestern i Oxelösund, eller då vi blev omplacerade på sommarjobbet därför att vi hade misskött oss, eller möjligtvis den gången då vi hittade en halvnaken blond kille i garderoben efter en fest? Och då slår det mig, att allt det där jag inte kan välja mellan någonstans innehåller ett vi. Vi. Jag och Lina Stentäpp. Därför ska jag berätta om oss istället.

Uppropet i Leksand var bland det läskigaste jag varit med om. Pappa hade hjälpt mig flytta in i min läskiga studentlägenhet jag delade med två okända killar. Jag hade förmodligen noggrant valt något häftigt ur garderoben, för jag ville ju göra ett bra intryck. Känner jag mig själv blev det något väldigt 90-tal. Hur som helst, där var jag, blott 17 år, ensam och skitnödig av rädsla. Där var också Lina.

Lina kommer från Björbo och hade upp till detta skede i livet endast talat Björbomål, vilket gjorde att ingen förstod vad hon sade. I början ansträngde vi (andra i klassen) oss att höra vad hon sade och ”Va?!” användes frekvent. Ganska snart svarade vi bara ”ja” när vi inte förstod, skrattade nervöst och bytte samtalsämne. Efter några dagar började vi dock förstå. Vi blev vänner. Det visade sig att jag och Lina bodde grannar: exakt vägg i vägg till och med. Efter ett tag utvecklade vi ett mycket avancerat sätt att kommunicera med knackningar. En viss knackning betydde att det var dags att öppna fönstret och sticka ut huvudet så att vi kunde prata med varandra.