Nu ligger jag till soffs hemma hos brorsan med en katt som lurar omkring och ser väldigt sugen ut på mina hörlurar. Vi har spenderat kvällen med att jamma lite musik (video kommer i morgon) och sitta i soffan med varsitt glas Trocadero och samtala om livet. Nu ska jag sova tills jag vaknar.
Det blir svårare och svårare att vinka adjö till barnet och gå ombord på tåget. Just nu är jag bara fylld av så mycket kärlek till honom, jag tycker han är så enkel att ha att göra med och rolig att vara med, att jag aldrig vill vara ifrån honom. Fast nu har tåget rullat ett tag så det känns rätt lugnt. Ett par dagar i Uppsala och sen får jag kramas med Alexander igen. Under tiden ska jag sova ostört, äta mycket onödigt, hänga med brorsan och se på en ansenlig mängd film. Inte fy skam.
Nu sitter jag på tåget igen. Jag fick en slags insikt i morse. Jag ogillar ju rätt mycket att vistas bland folk, att åka kollektivt och hänga i storstan. Jag har tänkt att det beror på att jag är otränad, att man måste vänja sig. I morse kom jag på att det nog snarare är ett personlighetsdrag. Jag gillar inte så mycket folk. Och det förklarar ju också rätt bra varför jag aldrig trivdes i helyllestan Göteborg.
Doh, liksom.
Nu har jag alltså lämnat den vänstra farbrorn, den gosiga katten Gaston, för att träffa den högra filuren, det underbaraste barn i världshistorien. Jag ska gosa sönder honom. Hoppas att han är glad att se mig i mer än fem minuter den här gången.
Frej ska jag också gosa sönder. Älskade lilla hunden fick ännu ett krampanfall igår. Tre veckor mellan anfallen bara. Vi ska tillbaka till veterinären i morgon för att kolla hans blodsocker, som tydligen hade varit lågt förra gången. Snälla var något lättbehandlat som man kan leva ett långt och fullgott liv med.
Här ser ni två bilder på mitt barn innan jag åkte, när jag sövde honom för dagsluren. Så himla himla fin.
Vi har Face Time’at idag. Alexander är föga intresserad av att se sin mor på bild, men Frej springer och ställer sig vid dörren när Jon säger att ”det är matte”. Skönt att veta vem som älskar mig mest. Skönt att man verkligen kan lita på blodsbanden.
Jag saknar mitt barn. Han kan vara det mest underbara som promenerat i ett par skor. Längtar efter att kramas med honom. Saknar hans kramar. Saknar när han lutar sig mot min axel. Saknar när han pratar. Saknar när han skrattar.
Saknar inte när han skriker, men man får ta det onda med det goda.
Med vänlig hälsning, Mamman med det blödande hjärtat
Som ni märker blir det inte så mycket uppdateringar när jag är på vift. Om ni ändå känner ett trängande behov av att veta vad jag gör så kommer här en lista:
• Dricker kaffe
• Äter av en jättestor Toblerone
• Kollar på Arrested Development
• Gosar med katter
Vi har trotsat lördagsshopparna och varit till något stort område med butiker för att inhandla en skäggtrimmer och en jättestor Toblerone. Joakim vägrade tro att det var en enda stor variant, men det var det minsann. Sen åt vi hamburgare bland skrikande spädisar och åkte hem igen.
Jag körde bil i Uppsala. Och fick hjärtproblem på köpet.
Här sitter jag och sprider ett doftmoln omkring mig. Var inne på en second hand precis innan jag klev på tåget och såg något som jag trodde var en ask. Eftersom jag tvångsmässigt måste öppna askar så försökte jag även med denna. Det visade sig inte vara en ask utan en mystiskt formad parfymflaska med en inte så väldoftande parfym, och jag sprejade såklart ner mig.
Men jag sitter i alla fall på tåget, även om det inte var det lättaste att köpa biljett. Via hemsidan hamnade hela tiden en mycket mystisk Billys Pan Pizza för 39 kronor i min biljettbeställning. Var tillslut tvungen att RINGA och boka biljett. Så himla 1990.
Och där står Soran Ismail och ser ut som en kille.
Jag sitter på tåget och är snart hemma. Har spenderat resan med att kolla på Arrested Development, lyssna på Robyn och skriva. Jag fick nämligen en dator av brorsan; en nygammal laptop med bättre prestanda än den gamla plasthögen som ligger hemma och skräpar. Den nygamla laptopen har även ett par rätt trevligt bildredigerings- och illustrationsprogram som jag hoppas på att orka nyttja till lite skojiga grejer framöver.
Om ni inte hör mer från mig idag beror det på att jag sitter hemma och pussar skavsår på barn och sambo. I morgon ska jag införa lite mer rutiner och vardag i mitt liv (och bloggen) igen. Jag förstår att det är sorgligt att vistas här inne just nu men allt är ju inte sorgligt och jag hoppas kunna förmedla det också snart. Puss.
Idag har jag regredierat till barndomen. Jag och brorsan har suttit och mumsat våfflor medan morsan stått och gräddat dem i köket. Detta dock inte på grund av att vi är oförskämda utan eftersom morsan tycker att ”det är så tråkigt att äta kalla våfflor”. Vi blev med andra ord tvingade. Promise.
Ber om ursäkt för utebliven förvarning för otroligt läbbiga bilder på mig och min broder. På hemmafronten verkar barnet ha blivit krasslig och avslutade tisdagen med 40 graders feber, själv har jag ätit pasta två dagar i rad. I morgon blir det pannkakor, och ingen LCHF-variant utan mammas tunna pannkakor med ÄKTA MJÖL. Behöver inte ta tåget hem sen, kan lägga mig ner och rulla hem (gammelpersons-skämt – på tal om bilderna alltså).
