<- Trött i kroppen och tung i själen. One of those days.

Nu har jag så där tunga dagar igen. Söndagen var sådan, gårdagen också och ännu har det inte gått över. Eller, det är väl tisdag idag? Jag är helt dagvild. Åh, det känns bara så tungt allt. Att resa sig ur soffa och göra mat känns som värsta omöjliga uppdraget. Jag är så sjukt trött i kroppen och tung i själen. Det enda som gäller är att vänta ut det men det är bara så fruktansvärt tråkigt under tiden. Blogginspirationen försvinner också. Och även om jag kommer på saker att skriva om så blir det bara tråkigt. Tråkigt och tungt. Som det här inlägget. Ja, ni märker ju. Inget att fnissa åt här direkt.

Tills jag återigen är mitt normala jag rekommenderar jag att du lyssnar på Morgonpasset i P3. Nu! Gå in på www.sr.se/p3 och sätt igång webbradion. Dagens program var mycket roligt. Jag skrattade och hade mig. Alltså högt för mig själv. HA HA HA, rakt ut i luften bara. Det skulle jag aldrig gjort för fem år sen, då var jag inte kapabel till det. Jag kunde visserligen tycka att saker var lika roliga som de är idag, men att sitta ensam och skratta fanns liksom inte med i min världsbild.

När jag bodde i min första studentlägenet i Leksand hade jag två rumskompisar. Den ena, med rummet vägg i vägg med mitt, satt alltid för sig själv på kvällarna, kollade på teve och asgarvade så det skallrade i fönsterrutorna. Jag tyckte att han verkade lite störd. Det var han också. Vi bråkade ju rätt mycket om temperaturen i lägenheten. Han skruvade upp den hela tiden och jag skruvade ner. (Det känns som jag berättat det här förut men who cares?) En helg när alla åkt hem till sitt hade han skruvat upp värmen på max. När jag kom tillbaka till lägenheten på söndagen brände jag mig nästan på handtaget till ytterdörren och hela lägenheten hade förvandlats till en fuktig jävla bastu. Veckan efter flyttade jag.

<- Doftminnen

Fatta, idag ställde jag klockan (gick alltså upp innan klockan tolv trots att jag snoozade i typ en timme), käkade frukost, gjorde mig representabel och sedan bah, istället för att sätta mig vid datorn och fastna här, STÄDADE JAG HELA LÄGENHETEN. Jag snackar dammtorkning och golvmoppning och hela skiten. Så nu sitter jag här och är sådär sjukt fett nöjd med mig själv.

Som rengöringsmedel använder jag numera Ajax Fête des Fleurs (fett de flööör, med skånskt R), den röda. Det ger mig doftminnen från Israel. Det måste ha varit det medlet vi använde när vi städade hemma för jag hör ljuden från innergården och gatan utanför, jag hör pianot från grannen, jag ser de öppna dörrarna till balkongen och jag känner hur vinden står helt stilla och det är sådär sjukt varmt. Åh, doftminnen – mycket bättre än det faktiskt var i verkligheten.

Förut använde jag såpa när jag städade. Sen när jag använt det i några år började det lukta surt. Kanske på samma sätt som jag måste byta deodorant hela tiden för att jag förknippar doften med mina armhålor.

Nu fick jag lov att leta reda på lite bilder från lägenheten i Israel. Hittade inget på datorn, den externa hårddisken eller alla otaliga CD-skivor som ligger och skräpar, så för ER skull tog jag kort på korten. Bra kvalité, verkligen superbt.

<- Slänga eller spara?

Äntligen äntligen har jag burit ner allt tjafs i källaren. Det krävdes både viljestyrka och paus men nu kan jag hänga upp jackan i hallen och ställa skorna i skostället. Skostället ja, det har varit med länge. På baksidan syntes spår från tre olika färger. Från början var det träfärgat, sedan tog jag det till lägenheten i Leksand som jag delade med Lina. Där gick vi loss på det mesta i vår lägenhet med färg och skostället blev grönt. Fan Lina, kan inte du scanna in bilder från den lägenheten och maila till mig? Jag har inget kvar från den tiden, utom möjligtivs några bilder på The Man och Ådran.

Hur gör man med sånna här grejer som är jävligt fula men har så mycket själ? Ska man bara slänga bort dem eller? Jag har (tydligen, för det hade jag inte riktigt insett förrän jag nu flyttade) en förmåga att spara på grejer för att jag är känslomässigt fäst vid dem. Sen ligger de och skräpar i källaren till jag får en Feng Shui-attack eller det emotionella bandet försvunnit och jag slänger För Mycket prylar och ångar mig i efterhand.

<- Vattenpuss

Jag har ägnat lite tid nere i det förhatliga förrådet. Sorterat lite. Vad ska slängas? Vad ska med till nästa lägenhet och vad av det ska upp i lägenheten och vad ska gömmas undan i förrådet ännu några år? Jag blev smutsig, astmatisk och lite grinig. Det mesta skall slängas kan jag dock glatt meddela. Jag är redo att göra mig av med allt onödigt jävla skit som jag ändå aldrig mer kommer använda. Det visar sig dock att jag har jävligt mycket snygga kläder jag skulle komma i om jag bara gick ner typ en fjärdedel av min nuvarande vikt.

Jag hittade en anteckningsbok. Med massa små skrivövningar från när jag gick den där skrivarlinjen på Skeriol. Det beredde mig lite glädje när jag sedan satt och bläddrade igenom den.

Puss Puss Vattenpuss
Dammtuss Skolskjuts

Jag saknar Malin också. Jag saknar att gå till skolan. Jag saknar gänget det där första året. Patrik, Gabriella, Maria. Jag saknar vårat bord i matsalen. Jag saknar det eviga kaffedrickandet. Jag saknar den goda och billiga lunchen. Jag saknar kören. Jag saknar känslan av att inte alla dagar bara geggar ihop sig och jag saknar att det betydde någonting att det var fredag. Jag saknar något.

<- Fint från igår.

Jag tänkte berätta något roligt. I ett gäng år har jag haft en nära vän som jag träffar flera gånger i veckan. Faktiskt den enda människa jag träffar flera gånger i veckan och rätt ofta den enda jag orkar med att träffa flera gånger i veckan. Fram tills för ganska nyligen hade jag inte sagt ett knyst om att jag gillade tjejer. Också.

Det hade blivit värsta stora grejen i mitt huvud och varje gång jag tänkte att jag bara skulle slänga in det i ett samtal så bangade jag och så blev det värre. Till slut kändes det som att jag gick omkring och ljög hela tiden, för att jag dansade, ehm, smidigt runt ämnet och för att jag fick det att låta som att jag åkte på Pride bara för att det var rooooligt att vara med mina kompisar och göra något annorlunda. Alla andra visste ju, förutom min pappa (som också bör veta om han läser min blogg men det tror jag inte).

När jag och exet just gjort slut åkte jag hem till henne och satte mig i hennes kök. Beskedet om att jag och sambon skulle återgå till att vara två helt separata individer med separata liv gjorde henne så förvånad att jag såg min chans att säga det där också. Och gjorde det bara. Det var såklart helt odramatiskt och hon sa det där klassiska om att hon ”ju nästan hade fattat det”.

Ja, sen sa vi inte så mycket mer om det. En gång i mataffären skojade hon om att jag borde köpa flatbröd när jag stod och inte kunde bestämma mig för vilket knäckebröd jag skulle köpa. Vi fnissade lite och sa inget mer. Förräns igår då det liksom kom upp i ett samtal som värsta naturliga grejen. Ja, det gjorde mig lite varm om hjärtat.

Det var det jag ville säga. Det kändes bra och fint. Kom att tänka på det nu när jag satt här i soffan och solen håller på att gå ner lite fint utanför fönstret.

<- Lägenhetsblues

Jag erkänner att jag älskar den här lägenheten. Jag vill bo kvar. Men jag har inte råd att bo här och det är på tiden att jag tar beslut som gynnar mig i längden och inte bara tillfredsställer mitt omedelbara behov av att känna mig trygg. Det är redan gjort förresten. Om en månad flyttar jag till en mindre lägenhet på samma område.

Lustigt det där. Tills jag hamnade i den här lägenheten kunde jag inte vänta tills jag fick flytta nästa gång. Alltid påväg, aldrig trygg någonstans. Och sedan flyttade jag in här och möjligtvis blev jag för trygg. Vågade inte flytta, vågade inte plugga, vågade inte göra något som riskerade att jag förlorade tryggheten inom dessa väggar. Det måste finnas en medelväg.

Jag har inbillat mig att det här är enda stället jag kommer känna mig hemma på. Jag älskar dessa väggar, jag älskar de ofärdiga projekten och de fula handtagen på alla skåp. Jag älskar att alla lister är så fula att jag tänker på att byta ut dem eller måla om dem varje dag. Jag älskar att det blir stopp i duschen på vintern och att det hörs så tydligt när grannen harklar sig. (Jag tror han är världens mest högljudda harklare för i allmänhet hör jag väldigt lite från mina grannar.) Åh, vad jag kommer sakna allt.

Mina nya grannar kommer säkert vara skitsura och banka i väggar och golv så fort de får chansen, och det kommer lukta äckligt i trappuppgången och jag kommer inte få sova på helgerna för alla grannar är skitstökiga och har värsta röjarfesterna hela tiden. Eller så kommer det lukta nybakad paj hela tiden, grannarna är söta och snygga och hälsar i trappuppgången och så kommer jag aldrig höra ett knyst ifrån dem. Ja så blir det. Men hur som helst, jag kommer sakna mitt första riktiga hem.

<- Oroa dig mer så går det bättre.

Jag har ett bestämt minne från ett releasparty vid Valand någonstans under den perioden då jag bodde i Göteborg. Var där med mina vänner Icca och Sara. Vi stod i baren, jag hade tråkigt och kände mig ful och värdelös som vanligt, och så försökte jag förklara det där med förväntningar och varför en inte bör ha några. Jag tyckte då att eftersom en alltid alltid alltid blir besviken om en har några förväntningar så är det bättre att alltid förvänta sig det värsta. Då blir en aldrig besviken men istället då och då glatt överraskad. De tyckte nog att jag var rätt dum i huvudet.

Idag fattar jag att det inte alls är någon bra inställning, att det sättet att se på världen fräter sönder en innifrån. Att alltid utgå ifrån att det värsta ska hända och att allt går åt helvete blir ju dessutom tillslut som en självuppfyllande profetia. Kanske blir en mer besviken om en tror på att saker ska fixa sig och de inte gör det. Men i längden bör en bli än mer olycklig av att tro det värsta eftersom det värsta alltid då kommer ske. Hajjar ni?

Idag har jag börjat tänka om igen. Jag oroade mig ingenting före förra läkarbesöket. Då var jag glad för att jag äntligen stod i kö till utredning bara för att komma dit och få reda på att jag inte alls gjorde det, och sedan få psykbryt och fetångest och vilja gå och knarka/sova/dö. Den här gången oroade jag mig och det gick jättebra.

Min slutsats (för ja, det är självklart att det går att dra en slutsats, det gör det alltid) är att det är bra att oroa sig. Oroa sig alltså, inte förvänta sig det värsta. Ju mer jag oroar mig desto mer i onödan verkar det vara. När jag tror att jag ska fixa att jobba och känner mig positiv, söker jobb och får det så går det åt helvete. För att jag inte oroat mig. När jag tror att jag ska dö av ångest och vilja knarka/sova/dö för att jag inte kommer klara av att skriva uppsats, då går det skitbra.

Tvärt om alltså. Som att jag på morgonen när jag vaknar alltid får en första instinktiv känsla av vad klockan är (om det är tidigt eller sent) och då automatiskt vet att det är precis tvärt om. Det slår aldrig fel. Tvärt om alltså. Oroa dig mer så går det bättre.

<- Efterlängtad känsla.

Hittills idag: pilates på vardagsrumsgolvet (jag förstår om du är förvånad, det är jag med), te och tidning på balkongen, dusch, telefonsamtal och lunch. Min favorittjej på YouTube har postat en ny video, besök Julia Nunes kanal.

Igår drabbades jag av en efterlängtad känsla när jag satt hemma i Lisas vardagsrum med en kopp te och en skål Rocky Road och kollade på ESC. Jag ville, typ, bo i Lisas lägenhet. Eller det var mer än så, jag längtade efter kompisar och sommardagar och vin i gräset och mentholcigaretter och efterfester. Jag har inte haft den känslan på så länge att jag nästan ramlade baklänges.

Jag längtade lite tillbaka till Tel Aviv, minus det faktum att jag mådde skitdåligt när jag var där. Men det var mer stämningen, det var morgoncigaretten på balkongen och det konstanta tedrickandet, det var ölen nere på stranden och purfärska grönsaker från marknaden, det var ugnsvarmt pitabröd med avocado och minisemester till Sinaihalvön. Jag bjuder på två bilder från det sista.

Ras El Satan

<- Fejset

Det jag tycker är jobbigast med dagarna är att göra mig i ordning. Rätta till fejset, sätta på ögonbryn och fixa frillan. Det tar bara längre och längre tid ju äldre jag blir. Verkar finnas så mycket att fixa till nu för tiden. Plus att jag har utväxt i håret som med fel frisyr gör att jag ser lite skallig ut, och två finnar i ansiktet (en på hakan och en mitt på kinden, den senare syns i bild, charmigt). Min nya foundation var ingen höjdare heller. Fel färg, som vanligt. Dessutom skiner solen och visar obarmhärtigt alla skavanker.

Egentligen är jag emot att en ska noja sig över sitt utseende sådär. Vaddå, man ser väl ut som man ser ut, och man tänker mest på det själv. Dessutom är det inte så jävla viktigt att vara perfekt hela tiden. I teorin alltså. I praktiken måste jag plocka och dona och fixa och trixa innan jag kan visa mig utanför dörren.

Hur som helst, Poppo fick vara med på kort idag. Han tycker inte om att bli buren och ser nog lite obekväm ut. Tröjan köpte jag i Stockholm för tre år sedan. Efter att ha hängt på stan en hel dag med Karin och gått in i alla butiker som kunde tänkas ha just sådana gröna tröjor köpte jag den jag sett på affären hemma i Mora.

Good Times

<- Svettig Semester (Bättre Tider)

5 juli 2006: ”Nu är vi hemma igen. Pust. Chokladen jag köpte till Ewa smälte såklart i bilen. Det är väldigt roligt att resa runt per motorfordon utan asee (AC). Det har varit ett konstant svettmoln kring mig hela tiden. Otroligt roligt med kolmården. Snart ska vi titta på bilder. Jag blev mest rädd för sandtigerhajen. Det var roligast att klappa små bäbisgetter. I bilen på väg hem kom jag på att jag borde flytta till Åsa. Av två anledningar. Dels för att det ligger nära Kungsbacka och där bor min bror. Och dels för att då skulle jag kunna ordleka och öppna ett caféloppis vid namn: Kul-I-Åsa – Café och Kuriosa. Så roligt är det att åka bil.”

Idag har jag legat och snorat under täcket med en katt i armhålan och en vid fotändan. Då kan det passa sig bra att se tillbaka på något som var roligt. Kolmården. Ni får se lite bilder från då.

Jag var blond då.