I morgon ska jag fika! Jag har ju redan fuskat i januari men för att vara jag är det här helt makalöst bra, det hoppas jag att ni förstår. Jag är godisråttan personifierad. Har varit så otroligt fast i sockerträsket att jag i mitt vuxna liv ätit godis i princip varje dag. Nu kan det gå veckor mellan gångerna. Fatta den grejen?

Orelaterad bild. Tänkte jag skulle göra ett inlägg med favoritappar och har just hittat denna som skall med – Collage Day. Tipsa om fler appar är ni snälla, så ska jag sammanställa värsta bästa inlägget sen. Vilka appar kan ni inte leva utan?

Det blev en hackig sovmorgon idag. Kidet gillar att testa ljudstyrkan i sin röst om mornarna. Men jag gillar ju att snooza, sade hon käckt. Till frukosten gjorde jag läpptestet, för att kolla om morgondagens läppar skulle tåla en dopfika. Det blev VG. Slängde sedan ihop en sisådär 46 kladdmuffins som jag INTE tänker provsmaka. Efter det tog jag kidet för lite soffmys till Musses klubbhus innan det var dags att dammsuga.

Jag har kreativitet och inspiration i medvind idag. Då är det lika bra att passa på med städning och fejning. Om ni inte hör något mer från mig har jag fastnat i microfiberduken.

Älskade lilla köttpaket, där ligger du och väntar.

Dagen; Fixa sista prylarna på stan, äta lunch, inte orka skotta ock be Jon göra det istället, pyssla paket, bli lite besviken över hur pysselskillsen sjunker av att inte hålla på, öva sång, irritera sig över att inte få till ett bra slut, nöja sig med allt, pyssla ihop det sista, KÖTT och Homeland.

Kosten: Det går förhållandevis bra. Jag hade en liten dipp på Jons födelsedag när han fick välja både hemlagad pizza-lunch, tårta och sen godis till filmkväll. Dagen efter hade vi en mycket dramatisk kattkris som slutade med att veterinären ringde och sa att operationen hade gått mycket bra. Då blev vi veka och jag åkte ner på ICA och köpte ett paket Ben&Jerrys att fira med. Förutom det dock, har jag inte fuskat. Nu är det menstider och jag har faktiskt lyckats stå emot än så länge. Jag äter lite jordnötter ibland på kvällen och det har blivit ett och annat hallon med vispad grädde, men jag känner att det är inom ramarna för vad som är rimligt denna tid i månaden. (Jävla mens.)

Träningen: Det går jättebra att hålla det jag lovade sist – alltså att sluta cykla på den där träningscykeln eftersom det var så dödligt tråkigt. Jag har också skottat all snö som kommit. Tyvärr har det inte kommit någon snö, men förutom det går det jääääättebra. Med andra ord; fysisk aktivitet är lika med noll just nu.

Framtiden/skolan: Jag är fortfarande tillfreds med mitt beslut om att inte fortsätta studera till lärare. Det är inte ett yrke som passar mig (”just nu” som psykologen sa). Jag är för stresskänslig. Jag skulle gå under. Förutom det är framtiden ett frågetecken. Vill hemskt gärna plugga något till hösten igen men vaaaaaad? Det finns ett program jag väldigt gärna vill gå men jag har inte så stora förhoppningar om att komma in. Ska söka en hel hög med grejer till hösten och förhoppningsvis kommer jag på något. (Här får ni hemskt gärna komma med tips på vad en stresskänslig själ som jag själv skulle kunna göra för att tjäna mitt uppehälle i framtiden.) Jag har också ögonen öppna efter jobb, men kanske borde öppna dem lite mer.

Föräldraskapet och ångesten: Jodå, det är under kontroll. Ångesten alltså. Alexander är helt galen och drar sig upp mot allt för att sedan SLÄPPA och falla handlöst åt vilket håll som helst. Alltså är jag inställd på att vara med honom hela hans vakna tid tills han hittar balansen (och jag med, för den delen). Igår morse när han ramlade och slog ansiktet i vardagsrumsbordet kunde jag hantera det väldigt bra så det lägger jag på pepp-sidan. Har också skaffat mig en ångest-bok; en anteckningsbok där jag ska skriva ner tankar, aha-upplevelser och strategier jag kommer på. Föräldraskapet som sådant går bra. Det är heaven and hell, som alltid med föräldraskap. Ibland är det skitskoj, andra gånger orkar jag varken vara lugn, tålmodig eller pedagogisk. Så får det också vara.

Samlivet: Nä nä nä, inga smaskiga detaljer här inte. Men det går bra. Visst känns det ibland att tiden tillsammans utanför hemmet är väl begränsad men det går det också. Alexander är snart 11 månader och vi har köpt en resesäng så romantiska kvällar hägrar någonstans där i horisonten nu. Jag kan se dem, nästan ta på dem. Så länge får vi leva på att vi faktiskt är hemskt bortskämda med tid till varandra på hemmafronten om kvällarna. Vi äter middag, vi tittar på film och har oss. Inte fy skam.

Ja, ungefär så ser det ut. Livet får just nu en stark trea av fem möjliga. Med några fler biokvällar och en plan för framtiden hade det fått en fyra, men jag jobbar på det. (Graden fysisk aktivitet är jag för tillfället nöjd med, även om jag förstås kunde önska att jag ville och orkade röra mig mer.)

God morgon från frukostbordet och välkomna till denna nya dag vi aldrig tidigare skådat, denna torsdag med all världens möjligheter i sitt sköte. Vad ska ni göra med idag?

Här skall det fixas klart det sista inför dopet vad gäller pyssel, klädsel, sång och present. Sen ska jag skotta! Älskade syssla. Men det snöar så lite så det lilla som ligger nu har jag sparat ihop på typ tre olika minisnöfall. Sen blir det middag framför Homeland som gick klockan tio igår kväll och det är PÅ TOK FÖR SENT får oss pensionärer, så vi har spelat in det. På en inspelningsbar DVD, för så high tech är vi.

Slut på oerhört meningsfullt inlägg om vad jag ska göra idag.

Får jag presentera kidet som inte vill sova middag. Får jag presentera morsan som hemsk gärna ville göra det.

Jag har tänkt så himla mycket idag. Mens-tänkt. För er som inte vet vad det innebär att mens-tänka kan jag bara meddela att det är det mest meningslösa man kan ägna sig åt. Om man har mens är man inte sig själv; hormoner rusar runt i kroppen och påverkar psyket. Dina tankar och känslor är därför också rätt mycket ute och cyklar.

Bland annat har jag tänkt att det är ute med mig. Att gamla hundar inte kan lära sig sitta och sånt tjafs. Kan verkligen inte gamla hundar lära sig sitta? Och spelar det egentligen någon roll? Jag är ju ingen hund.

Tror jag blev lite blåst av stolen igår. Jag har ju tänkt att jag mår så himla bra nu, att jag är frisk och ”normal”. Igår kom det upp så mycket till ytan, saker som jag ju fortfarande har problem med. Jag har kanske snarare blivit hemskt duktig på att sopa grejer under mattan. Och så har jag visst glömt bort att ”normal” innebär att man är som folk mest; man har sina demoner, saker man tycker är jobbiga och blinda fläckar i självkännedomen.

Jag är i allra högsta grad normal. Och det är inte ute med mig. Jag har lite att fixa med bara.

Jag har fortfarande ingen önskan om att ha intrigerande människor runt omkring mig, men jag tror jag ska prova att få ett sånt här nån gång:

Kidet och blixten är alltid en bra start på dagen. När jag går upp med Alexander om mornarna har jag en väldigt specifik rutin. ÄLSKAR SÅNT. När jag var liten brukade jag skriva listor på vad jag skulle göra på morgonen, till och med i vilken ordning. Ja, ni hör ju att det här med att planera tiden för att slippa stress är något rätt djupt rotat i mig.

Hur som helst, såhär ser en morgon med mig och kidet ut;
Alarmet ringer klockan sju
Jag går på toaletten
Öppnar åt Vilda
Tänder åt Alexander och säger god morgon
Går runt och tänder lampor och väcker huset
Byter blöja på Alexander och borstar hans tänder
Sätter honom i gåstolen i vardagsrummet med ett avsnitt I drömmarnas trädgård
Bäddar sängen
Tvättar ansiktet och smörjer det
Sätter på kaffe och förbereder kidets frukost
Sätter på foundation
Gör gröten, dukar fram och häller upp kaffe
Hämtar Alexander
Matar honom och dricker mitt kaffe
Dukar av och stänger igen köket
Sätter honom i gåstolen ett tag till
Borstar tänderna
Gör mig i ordning
Sätter ner Alexander på golvet med alla sina leksaker
Leker med honom/bloggar/kollar internet (Just nu leker han dock så vilt att det mesta går ut på att ha koll – han drar sig upp mot saker och släpper taget. Och ramlar. Igår slog han fläskläpp i golvet och idag har han redan hunnit slå i ansiktet i vardagsrumsbordet.)
Tjugo över nio fixar jag en flaska och kollar om hans blöja behöver bytas
Halv tio äter han ersättnings-mellis och sover middag

Sen får man väl kalla morgonen slut. Jag har lite egentid när jag klär mig, tar mig något att äta och kollar datorn. När han vaknar byter jag om på honom, ger honom lite banan och kanske en smörgås. Sen är det dags för dagens aktivitet. Idag tänkte vi ta vagnen ner på stan men det har blivit smällkallt under natten så vi får se vad vi hittar på.

Inrutat liv de luxe. Men jag tycker om att ha specifika rutiner och ritualer. För det mesta. Sen får jag emellanåt ett psykbryt och tror att jag ska dö av tristess, men det går alltid över.

Jag har en konflikt mellan mitt förnuft (att låta Alexander röra sig fritt och ramla och slå sig som alla andra barn och att DET INTE ÄR NÅGOT FARLIGT) och min känsla (att jag helst vill att han ska sitta still hela dagarna och vara nöjd med att leka med… en slev eller något) och jag måste hitta strategier som fungerar för mig för att kunna välja väg. Jag vill såklart låta honom vara som barn är och skall därför sluta upp med att tänka att jag borde vara ok med att han ramlar och istället acceptera att jag tycker det är jobbigt, och hitta sätt att hantera det – som att säga högt till mig själv att det är ok, att i förväg planera att leka med honom på golvet och andra saker jag kommer på efterhand.

Det som det dock främst handlar om är rädslan för mina egna känslor. Jag är ju inte i första hand rädd för att Alexander ska skada sig eftersom det räcker med att jag lämnar rummet för att jag ska sluta oroa mig. Jag är inte heller oroad över att jag ska brista i mitt föräldraansvar om han ramlar och slår sig. Jag är helt enkelt rädd för hur jag själv ska reagera. Detta verkar vara något av ett genomgående tema i mitt liv, att jag är rädd för mina känslor.

Som det visade sig av det här besöket känner jag väldigt mycket. Det är en hel del saker jag är väldigt ledsen över och jag går omkring med sorger jag inte tillåter mig själv känna. Jag tror att jag kanske gått förlorad i vi har det så bra i jämförelse-tanken. Fast det är bara halva sanningen; Jag har ju alltid varit såhär. Tillåter mig inte känna. Är rädd för att känna för mycket därför att jag inte kan hantera det som kommer, inte vet var jag ska göra av det. Inte så konstigt att det tar sig uttryck genom ångest i denna nya situation i livet. Någonstans måste alla känslor pysa ut.

Han trodde också att det här, min rädsla för mina känslor, är anledningen till varför jag är så stresskänslig och han gjorde en mycket intressant parallell till en person med social fobi. De flesta av oss har inga problem med att springa ner en sväng på stan och handla något som måste handlas, men en person med social fobi lägger ner otroligt mycket energi på att tänka ut hur det ska gå till, att förbereda sig, analysera vilka vägar hon ska gå pch vilka hon skall undvika, vilka butiker hon ska besöka och så vidare. På samma sätt krävs det väldigt mycket energi för mig att (omedvetet) se till att jag inte behöver känna, för att jag ska kunna behålla kontrollen över mina känslor.

Ta den kommande helgen, som exempel. Jag tycker det ska bli väldigt roligt med dopet, jag har tyckt om att planera och pyssla. Att få gå ut och äta på resturang på kvällen känns också väldigt skoj. Men samtidigt som det känns roligt så försöker jag hela tiden lista ut hur jag ska göra för att inte känna mig stressad – när ska jag hinna åka till kyrkan för att kolla ljud? Ska jag göra mig i ordning när Alexander sover? Ska Alexander hinna äta ordentligt innan vi går ner? Vad gör vi om Alexander skriker i kyrkan? Hur ska vi lägga upp det när han ska sova klockan två och det är dags för dopfika? Hur ska jag hinna svida om till kvällen? Kommer Alexander kunna somna i tid så vi hinner ner till resturangen till sju? Alla dessa strategier som jag måste ha förberedda för att inte känna stress, som triggar känslor, som triggar ångest.

Oj, så mycket ordbajs.

Jag har många trådar att nysta i och jag funderar på om jag ska ta kontakt med öppenvårdspsykiatrin igen för att (kanske, möjligtvis, om jag har tur) få en serie samtal som förhoppningsvis kan hjälpa mig framåt mot ett mindre stresskänsligt liv. Det är nog en god idé, om jag till exempel någonsin vill ha ett fungerande arbetsliv. Anledningen till att jag lägger locket på mina känslor är för att när jag lyfter locket så VÄLLER det ut så mycket att jag inte kan hantera det på annat sätt än hulkgråt och fosterställning, typ. Därför känns det hemskt övermäktigt att ta itu med det själv. I alla fall just nu. Först och främst får jag nog lägga fokus på ångesten jag känner kring Alexander och försöka hitta strategierna för att klara av den. Sen ska jag ta itu med resten av livet.