Vi kanske ser ut som att vi ska på begravning men vi är i alla fall stiliga. (Jon är minst lika cool han, om någon tvivlade.)

Oj, jag har glömt att sjunga upp? Hejdå!

I morgon ska jag fika! Jag har ju redan fuskat i januari men för att vara jag är det här helt makalöst bra, det hoppas jag att ni förstår. Jag är godisråttan personifierad. Har varit så otroligt fast i sockerträsket att jag i mitt vuxna liv ätit godis i princip varje dag. Nu kan det gå veckor mellan gångerna. Fatta den grejen?

Orelaterad bild. Tänkte jag skulle göra ett inlägg med favoritappar och har just hittat denna som skall med – Collage Day. Tipsa om fler appar är ni snälla, så ska jag sammanställa värsta bästa inlägget sen. Vilka appar kan ni inte leva utan?

Det blev en hackig sovmorgon idag. Kidet gillar att testa ljudstyrkan i sin röst om mornarna. Men jag gillar ju att snooza, sade hon käckt. Till frukosten gjorde jag läpptestet, för att kolla om morgondagens läppar skulle tåla en dopfika. Det blev VG. Slängde sedan ihop en sisådär 46 kladdmuffins som jag INTE tänker provsmaka. Efter det tog jag kidet för lite soffmys till Musses klubbhus innan det var dags att dammsuga.

Jag har kreativitet och inspiration i medvind idag. Då är det lika bra att passa på med städning och fejning. Om ni inte hör något mer från mig har jag fastnat i microfiberduken.

Älskade lilla köttpaket, där ligger du och väntar.

Dagen; Fixa sista prylarna på stan, äta lunch, inte orka skotta ock be Jon göra det istället, pyssla paket, bli lite besviken över hur pysselskillsen sjunker av att inte hålla på, öva sång, irritera sig över att inte få till ett bra slut, nöja sig med allt, pyssla ihop det sista, KÖTT och Homeland.

Kosten: Det går förhållandevis bra. Jag hade en liten dipp på Jons födelsedag när han fick välja både hemlagad pizza-lunch, tårta och sen godis till filmkväll. Dagen efter hade vi en mycket dramatisk kattkris som slutade med att veterinären ringde och sa att operationen hade gått mycket bra. Då blev vi veka och jag åkte ner på ICA och köpte ett paket Ben&Jerrys att fira med. Förutom det dock, har jag inte fuskat. Nu är det menstider och jag har faktiskt lyckats stå emot än så länge. Jag äter lite jordnötter ibland på kvällen och det har blivit ett och annat hallon med vispad grädde, men jag känner att det är inom ramarna för vad som är rimligt denna tid i månaden. (Jävla mens.)

Träningen: Det går jättebra att hålla det jag lovade sist – alltså att sluta cykla på den där träningscykeln eftersom det var så dödligt tråkigt. Jag har också skottat all snö som kommit. Tyvärr har det inte kommit någon snö, men förutom det går det jääääättebra. Med andra ord; fysisk aktivitet är lika med noll just nu.

Framtiden/skolan: Jag är fortfarande tillfreds med mitt beslut om att inte fortsätta studera till lärare. Det är inte ett yrke som passar mig (”just nu” som psykologen sa). Jag är för stresskänslig. Jag skulle gå under. Förutom det är framtiden ett frågetecken. Vill hemskt gärna plugga något till hösten igen men vaaaaaad? Det finns ett program jag väldigt gärna vill gå men jag har inte så stora förhoppningar om att komma in. Ska söka en hel hög med grejer till hösten och förhoppningsvis kommer jag på något. (Här får ni hemskt gärna komma med tips på vad en stresskänslig själ som jag själv skulle kunna göra för att tjäna mitt uppehälle i framtiden.) Jag har också ögonen öppna efter jobb, men kanske borde öppna dem lite mer.

Föräldraskapet och ångesten: Jodå, det är under kontroll. Ångesten alltså. Alexander är helt galen och drar sig upp mot allt för att sedan SLÄPPA och falla handlöst åt vilket håll som helst. Alltså är jag inställd på att vara med honom hela hans vakna tid tills han hittar balansen (och jag med, för den delen). Igår morse när han ramlade och slog ansiktet i vardagsrumsbordet kunde jag hantera det väldigt bra så det lägger jag på pepp-sidan. Har också skaffat mig en ångest-bok; en anteckningsbok där jag ska skriva ner tankar, aha-upplevelser och strategier jag kommer på. Föräldraskapet som sådant går bra. Det är heaven and hell, som alltid med föräldraskap. Ibland är det skitskoj, andra gånger orkar jag varken vara lugn, tålmodig eller pedagogisk. Så får det också vara.

Samlivet: Nä nä nä, inga smaskiga detaljer här inte. Men det går bra. Visst känns det ibland att tiden tillsammans utanför hemmet är väl begränsad men det går det också. Alexander är snart 11 månader och vi har köpt en resesäng så romantiska kvällar hägrar någonstans där i horisonten nu. Jag kan se dem, nästan ta på dem. Så länge får vi leva på att vi faktiskt är hemskt bortskämda med tid till varandra på hemmafronten om kvällarna. Vi äter middag, vi tittar på film och har oss. Inte fy skam.

Ja, ungefär så ser det ut. Livet får just nu en stark trea av fem möjliga. Med några fler biokvällar och en plan för framtiden hade det fått en fyra, men jag jobbar på det. (Graden fysisk aktivitet är jag för tillfället nöjd med, även om jag förstås kunde önska att jag ville och orkade röra mig mer.)

God morgon från frukostbordet och välkomna till denna nya dag vi aldrig tidigare skådat, denna torsdag med all världens möjligheter i sitt sköte. Vad ska ni göra med idag?

Här skall det fixas klart det sista inför dopet vad gäller pyssel, klädsel, sång och present. Sen ska jag skotta! Älskade syssla. Men det snöar så lite så det lilla som ligger nu har jag sparat ihop på typ tre olika minisnöfall. Sen blir det middag framför Homeland som gick klockan tio igår kväll och det är PÅ TOK FÖR SENT får oss pensionärer, så vi har spelat in det. På en inspelningsbar DVD, för så high tech är vi.

Slut på oerhört meningsfullt inlägg om vad jag ska göra idag.

Får jag presentera kidet som inte vill sova middag. Får jag presentera morsan som hemsk gärna ville göra det.

Jag har tänkt så himla mycket idag. Mens-tänkt. För er som inte vet vad det innebär att mens-tänka kan jag bara meddela att det är det mest meningslösa man kan ägna sig åt. Om man har mens är man inte sig själv; hormoner rusar runt i kroppen och påverkar psyket. Dina tankar och känslor är därför också rätt mycket ute och cyklar.

Bland annat har jag tänkt att det är ute med mig. Att gamla hundar inte kan lära sig sitta och sånt tjafs. Kan verkligen inte gamla hundar lära sig sitta? Och spelar det egentligen någon roll? Jag är ju ingen hund.

Tror jag blev lite blåst av stolen igår. Jag har ju tänkt att jag mår så himla bra nu, att jag är frisk och ”normal”. Igår kom det upp så mycket till ytan, saker som jag ju fortfarande har problem med. Jag har kanske snarare blivit hemskt duktig på att sopa grejer under mattan. Och så har jag visst glömt bort att ”normal” innebär att man är som folk mest; man har sina demoner, saker man tycker är jobbiga och blinda fläckar i självkännedomen.

Jag är i allra högsta grad normal. Och det är inte ute med mig. Jag har lite att fixa med bara.

Jag har fortfarande ingen önskan om att ha intrigerande människor runt omkring mig, men jag tror jag ska prova att få ett sånt här nån gång: